En demokratisk plikt att vara en konservativ röst?
AnnatPosted by Marika Formgren 07 Jun, 2014 21:35:29Som jag nämnde i senaste inlägget talade jag förra veckan på studentföreningen Heimdal i Uppsala. Mitt talmanus bifogas i detta blogginlägg.
Först några ord om själva Heimdal. Föreningen är formellt en borgerlig studentförening, men en av de föreningsaktiva förklarade för mig att Heimdal i praktiken är en konservativ studentförening, eftersom det finns en lång rad andra liberala studentföreningar i Uppsala. "Sedan", lade han till, "är det förstås några nyliberaler och kommunister som hänger på Heimdal, för att de trivs bäst där. Man kan nog säga att vi är den mest toleranta studentföreningen i Uppsala".
Jag blev inte förvånad, eftersom jag alltmer har kommit att uppfatta att den lilla grupp i Sverige som kallar sig för konservativa också är den politiska falang som är mest tolerant och öppen för åsiktspluralism. För några år sedan hade jag däremot blivit förvånad, då hade jag (likt de flesta andra) förutsatt att liberaler är de mest toleranta och öppna, att vänstern tar mittenpositionen medan de konservativa är mest fördomsfulla och inskränkta.
Jag brukar vara skeptisk till alla teorier som bygger på att lidande förädlar, att den som är i underläge skulle nå någon särskild insikt just på grund av sitt underläge (det är ju sådana antaganden som mycket av radikalfeminismen och "rasifieringsteorierna" bygger på). Men ibland undrar jag om inte politiska minoriteter utvecklar en särskild respekt för yttrandefriheten, för att de vet att om inte de försvarar den så är det de själva som tystas.
Troligen ligger förklaringen till toleransen hos svenska konservativa där. Om du är svensk och konservativ måste du försvara yttrandefriheten och åsiktspluralismen, för du tillhör en så liten minoritet att din egen yttrandefrihet när som helst kan inskränkas. Om du är svensk och liberal eller svensk och vänster behöver du däremot inte bekymra dig om yttrandefriheten. Du kan hylla den i högtidstal, men i andra sammanhang bekämpa den, eftersom du själv tycker "rätt" och inte behöver vara rädd för att bli tystad.
Nedan mitt talmanus (talspråkligheten beror just på att det är ett talmanus):
*****
Konservativ utan tweedkavaj
Det här är min första kontakt med Heimdal, för när jag var en ung student läste jag inte i Uppsala utan journalistutbildningen på JMK i Stockholm. Men även om jag hade läst i Uppsala hade jag sannolikt inte engagerat mig i Heimdal. Jag var nämligen en övertygad vänsterfeminist på den tiden.
Hur går man från övertygad vänsterfeminist till konservativ, som jag kallar mig idag? Ja, journalistutbildningen var ett viktigt steg på vägen, liksom de sju år jag sedan jobbade som nyhetsreporter och de sju senaste åren då jag har jobbat som ledarskribent.
På journalistutbildningen talades det ofta högtidligt om journalister och journalistik som förutsättningar för demokratin. Yttrandefriheten och den fria debatten beskrevs som grunden demokratin vilar på, och vi journaliststudenter fick höra att den yrkeskår vi snart skulle tillhöra har en särskilt viktig roll i att bevara och försvara yttrandefriheten och den fria debatten.
Ett tag var jag ordförande för studentkåren. En dag fick vi ett märkligt ärende på bordet. Varje vecka kom gratisex av många olika tidningar och tidskrifter till JMK, som ställdes ut på hyllor så att alla journaliststudenter kunde låna och läsa. Ärendet som kårstyrelsen fick på bordet gällde en av dessa tidningar; med namnet Blågula frågor. Studentkåren vid journalistutbildningen i Göteborg hade helt nyligen meddelat redaktionen för Blågula frågor att de skulle sluta skicka sin tidning till journalistutbildningen i Göteborg. Nu var frågan om studentkåren i Stockholm skulle göra samma sak.
För mig var saken enkel. Som vänsterfeminist delade jag förvisso inte de invandringskritiska åsikter som framfördes i Blågula frågor, men i namn av den fria debatten tyckte jag inte att vi skulle följa Göteborgs exempel. Andra menade att vi måste göra som Göteborg, annars skulle journaliststudenterna i Stockholm framstå som sämre än de i Göteborg.
Jag minns faktiskt inte vilket beslut vi till sist fattade, men jag minns hur förbryllad jag var över att den där fria debatten som annars alltid hyllades plötsligt inte var ett giltigt argument för att låta tidningen fortsätta komma. Tyvärr visade det sig inte vara en engångshändelse. Tvärtom har jag gång på gång under mina år som journalist märkt att de högtidliga orden om fri debatt är villkorade ‒ välkomna att delta i den fria debatten är bara människor med rätt åsikter. Och de åsikter som straffas ut från den fria debatten, som inte får delta eftersom de anses fel, är påfallande ofta konservativa åsikter.
Det är alltså en av orsakerna till att jag blev konservativ. I den svenska offentliga debatten är såväl socialistiska som liberala åsikter väl representerade och respekterade, medan de konservativa perspektiven ofta saknas, och när de förs fram bemöts de inte sakligt utan förlöjligas eller demoniseras. Ska jag vara högtravande ser jag det därför nästan som en demokratisk plikt att vara en konservativ röst ‒ för att ge den offentliga debatten mer pluralism och balans.
Ibland frågar jag mig själv om jag skulle vara konservativ i ett samhälle som präglades av konservativa värderingar, eller om jag i ett sådant sammanhang i stället skulle söka balansera genom att vara socialist eller liberal. En sådan hypotetisk fråga kan jag förstås inte veta svaret på, däremot menar jag att det ligger något genuint konservativt i själva viljan att söka balans. Socialismen och liberalismen är ju båda mer utopistiska ideologier än konservatismen, de målar visioner av ett helt annat slags samhälle och en helt annan sorts människa och vill med politiken skapa detta andra, nya. Med denna strävan att skapa ett nytt samhälle och en ny människa följer en vilja att kapa alla band och rottrådar bakåt, och ett förakt för gamla auktoriteter och gamla normer. Det är för övrigt detta som gör trendgrejen normkritik så gruvligt inkonsekvent: Normkritikerna i Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ vill kritisera och riva ned alla gamla normer, men är fullständigt blinda för att de genom den processen inför nya normer som är minst lika starka och normativa som de gamla.
Som konservativ ser jag på samhället och människan på ett annat sätt. Men innan jag går in på hur vill jag bekänna några avvikelser: Jag bryr mig inte särskilt mycket om kungahuset. Monarkins vara eller inte vara är en av få frågor där jag som ledarskribent aldrig har haft problem att anpassa mig efter chefens uppfattning, eftersom jag inte har någon egen stark övertygelse. Jag är förvisso medlem i Svenska kyrkan, men jag är ingen aktivt troende person. Jag önskar ibland att jag var troende, men jag är det inte. Jag äger ingen tweedkavaj, faktum är att jag till vardags oftast går i jeans, sneakers och luvtröja, som en Södermalmshipster minus bockskägget. Jag lever i synd med mannen som jag har tre barn med, trots att vi varit ett par i 14 år har vi ännu inte gift oss. Ändå ser jag mig som konservativ.
Jag berättar om mina avvikelser för att vi måste göra upp med nidbilden av konservativa. Ingen tror att en socialdemokrat måste vara en arbetare i blåställ som handlar på Konsum och lyssnar på Bruce Springsteen, eller att en liberal måste vara en folkskollärare som skänker pengar till Amnesty och är abonnemangskund hos länsteatern och symfoniorkestern. Däremot verkar väldigt många tro att en konservativ måste vara stenhård monarkist, högkyrklig, i kostym och slips eller klänning och pärlhalsband och med vigselring på fingret.
Nidbilden innebär två problem. Det ena är att människor som faktiskt har konservativa värderingar, men som inte stämmer in på nidbilden, inte inser att de är konservativa. Det andra är att de konservativa idéerna och värderingarna aldrig diskuteras och analyseras ordentligt, eftersom de avfärdas med något trött skämt om punschverandor.
Jag är ingen Schlingmann, så jag tänker inte prata om hur den konservativa ideologin kan få många fler anhängare om vi bara slänger pärlhalsbanden. Jag tänker prata om de idéer och värderingar som får mig att kalla mig konservativ, och som jag menar lyser med sin frånvaro i den svenska offentliga debatten.
Liberaler och socialister vill som sagt kapa banden bakåt, för att utan något bagage och utan några lojaliteter kunna skapa ett nytt samhälle och en ny människa. Som konservativ menar jag tvärtom att vi måste veta varifrån vi kommer för att ha en chans att orientera oss framåt. Arvet, rötterna, är inget vi ska förakta och avfärda med normkritisk nit. Människans möjligheter att göra framsteg bygger på trial and error, och bygger vi kumulativt på generationers trial and error så har vi betydligt bättre framtidsutsikter än om vi gör oss själva till oskrivna blad som ska börja från noll med att uppfinna hjulet, elden och upptäcka vilka växter som är ätliga och vilka som är dödliga.
För den enskilda individen tror jag att detta blir särskilt tydligt när man blir förälder, så var det åtminstone för mig. Så länge man inte har barn är det lättare att köpa liberalismens individualistiska självförverkligandeideal: att allt börjar och slutar med mig, att livets mening är att jag ska uppfylla min potential och mina drömmar. Är man icke-troende förstärks också egofixeringen av skräcken inför att när jag dör så är det verkligen slut, då blir jag bara maskföda.
Men att få barn är även för en icke-troende en andlig upplevelse. I psalmen "Härlig är jorden" finns raderna "tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång". Och som nybliven mor var det något sådant jag upplevde: Oavsett om Gud finns eller inte kan jag inte längre leva livet som om allt handlar om maximalt självförverkligande och sedan maskföda. Här är en liten skyddslös människa som är helt beroende av mig och pappan ett antal år framåt. Han kommer sannolikt att finnas kvar i världen långt efter mig, och han kommer kanske att få egna barn som finns ännu längre, som får barn som finns kvar ännu längre och så vidare. Jag måste ge den här pojken allt jag kan för att hans och hans barns liv ska bli så bra som möjligt, och då räcker inte mina kunskaper och erfarenheter, då måste jag sträcka mig bakåt och lära av de misstag som min mamma, min mormor och farmor och dem som levde ännu längre tillbaka har gjort.
Märkligare än så är inte konservatismens vurm för det förflutna. Visst kan och bör man tala om och minnas de omistliga kunskaper och erfarenheter som ligger inbäddade i historiska konstverk, vetenskapsrön och civilisationer, men för att förstå varför den konservativa instinkten är mer hållbar än liberalers och socialisters vilja att kapa alla band räcker det att vara den nyblivna mamman eller pappan: Hon eller han vill ge sitt barn allt, men inser att de egna erfarenheterna är väldigt begränsade. För att kunna ge sitt barn så mycket som möjligt måste man lära av alla dem som levt tidigare, eftersom människan bygger sitt vetande kumulativt.
Som konservativ inser man alltså att man är en länk i en kedja, att man är en del av tidevarven och släktena som kommer och försvinner i psalmen. Därför köper man inte liberalismens atomistiska individualism, där individen alltid är den enda enheten som räknas.
Naturligtvis ställer sig en vettig konservativ, liksom en vettig socialist, bakom många av liberalismens grundtankar: Att rättigheter och skyldigheter tillkommer individer och inte kollektiv, och att ett rättssystem värt namnet åtalar och dömer individer, inte grupper av människor, för brott.
Men en konservativ menar till skillnad från en liberal att gemenskap och samhörighet är för viktiga inslag i människolivet för att vi bara ska kunna se individer avskurna från varandra. Å andra sidan menar en konservativ till skillnad från en socialist att individens värdighet kränks om hon i alla sammanhang ska pressas in i olika kollektiv och bedömas utifrån grupptillhörighet.
En bild jag ofta återkommer till är Hans Zetterbergs beskrivning av samhället som trebent pall, där benen är stat, marknad och civilsamhälle. Med staten avses all offentlig, politiskt styrd verksamhet, som medborgarna bestämmer över genom demokratiska val. Staten är och ska vara opersonlig, där ska strikt likabehandling råda och varje medborgares röst väga lika tungt.
Marknaden är förstås de samhällssfärer där vi betalar eller får betalt. När vi köper och säljer arbete, varor eller tjänster väntar vi oss inte att alla ska få och ge lika mycket, eftersom priserna sätts genom utbud och efterfrågan. På marknaden har allting ett pris, men huruvida jag vill köpa eller sälja är mitt eget beslut, för marknaden präglas av frivillighet.
Civilsamhället är de samhällsgemenskaper som inte är stat eller marknad. Familjen, föreningen och församlingen, men också Facebookgruppen och föräldramötet.
I Sverige har den här trebenta pallen tappat balansen. Socialdemokratiska regeringar som vurmade för den starka staten och löntagarfonder lät staten svälla på de andra samhällssfärernas bekostnad. Borgerliga regeringar, som vår nuvarande alliansregering, har svarat genom att låta marknaden svälla. Men ingen har försvarat civilsamhället. Det benet har trängts undan helt, och som alla vet kan en trebent pall inte stå på två ben.
Jag vill gärna göra en analogi till Zetterbergs trebenta pall. Jag menar att man grovt förenklat kan säga att socialdemokratin är den politiska rörelse som helst ser och vänder sig till staten, medan liberaler helst ser och vänder sig till marknaden. "Mer demokrati löser våra problem", säger socialdemokraten, "nej, mer valfrihet och konkurrens är lösningen", säger liberalen. Den konservativa ser och vänder sig i stället till civilsamhället. För att konkretisera: Om en undersökning visar att många ungdomar mår psykiskt dåligt vill socialdemokraten lösa det genom fler skattefinansierade fritidsgårdar och skolkuratorer. Liberalen säger att det behövs nog snarare mer valfrihet och konkurrens, kanske privat drivna fritidsgårdar. Den konservativa säger att problemet förmodligen ligger i familjerna, och att alltså vare sig politiken eller marknaden kan göra så mycket. Om problemet ligger i familjerna måste lösningen komma från familjerna. Det är en åsikt man sällan hör i Sverige. Tvärtom, när någon ser ett möjligt problem i familjerna, som att pappor tar ut mindre föräldraledighet än mammor, eller att sjunkande Pisaresultat kan bero på en försämrad attityd till skolan från familjernas sida, eller att föräldrar överför traditionella könsroller till sina barn ‒ då vill svenska politiker gripa in och ställa till rätta. Med andra ord vill man ytterligare tränga undan civilsamhället och ersätta det med ännu mer politik.
Om Zetterbergs trebenta pall stat-marknad-civilsamhälle har tappat balansen för att civilsamhället har trängts undan, så har min trebenta pall socialdemokrati-liberalism-konservatism tappat balansen för att konservatismen har trängts undan. När jag säger att jag ser det som min demokratiska plikt att vara en konservativ röst menar jag alltså att jag vill vara det där konservativa benet på den trebenta pallen, så att den inte rasar omkull.
Det betyder också att jag ser socialdemokratin och liberalismen som lika nödvändiga ben på pallen, som också fyller viktiga funktioner och måste finnas där för balansens skull. Men jag är tveksam till om de resonerar likadant om oss konservativa. Jag har åtminstone hört liberaler uttrycka sig oerhört föraktfullt om konservatism; att det är en död och överspelad ideologi och att det bästa vore att bara begrava den och glömma bort den.
Men värdesättandet av balans är tillsammans med värdesättandet av arv och rötter en bärande del av konservatismen för mig. Det krävs balans mellan individ och kollektiv, som jag var inne på, vi är varken atomiserade, fritt svävande individer eller evigt kollektivlåsta gruppmänniskor ‒ vi är både individer och medlemmar i grupper och kollektiv. Det krävs också balans mellan fri marknad och välfärdsstat. Marknaden får inte hämmas och tyngas av onödiga skatter och regleringar, för den fungerar bättre ju friare den är. Men som konservativ är jag inte anhängare av nattväktarstaten. Det kommer alltid att finnas människor som drabbas av olycka, som blir skadade, sjuka, lurade eller utsatta för brott, och jag tycker att det ska finnas ett skyddsnät som fångar upp de olycksdrabbade.
Den här balansen handlar också om politikens gränser. Att bevara och stärka civilsamhället innebär ju att sätta gränser för politikens verkansområde, så att familjer, föreningar och församlingar får sköta sig själva utan politisk inblandning. Och där är jag väldigt besviken på liberaler i Sverige. Från vänstern väntar jag mig inget annat än att de ska vilja in och tafsa i familjeangelägenheter, så har det varit sedan makarna Myrdal. Men faktum är att liberaler i Sverige är lika pigga som vänstern på att kvotera föräldraförsäkringen, införa genuspedagogik i förskolor och skolor, förbjuda hemskolning, försvåra för familjer som själva vill ta hand om barnen i stället för att lämna dem på förskola och så vidare.
Jag vet att många liberaler inte håller med om det jag sade tidigare, när jag hävdade att socialister och liberaler är utopister som vill skapa ett nytt samhälle och en ny sorts människa. Många liberaler gör tvärtom en poäng av att kalla sig själva icke-visionärer och icke-utopister. Men vad är då allt liberalt familjetafsande och genusindoktrinerande om inte ett försök att skapa en ny människa, en uppdaterad version av homo sovjeticus?! De svenska liberalerna, och dit räknar jag numera alla de fyra allianspartierna, för det finns inte mer än spår av konservatism hos något av dem, är uppenbart missnöjda med hur svenska folket väljer att leva familjeliv, uppfostra barn och uttrycka könsroller, annars skulle de inte försöka att förändra oss genom politiska reformer.
Frågan är om den här viljan att uppfostra folket och skapa en ny människa kommer ur en verklig övertygelse hos de svenska, borgerliga, liberala partierna, eller om de håller på som de gör för att tillfredsställa journalistkåren och få bra omdömen i medierna? I vintras var jag på Folkpartiets landsmöte i Västerås, och deltog på presskonferensen där Jan Björklund berättade om partiets beslut att driva frågan om en tredje pappamånad. Med tanke på att en övertygande folkmajoritet inte vill att föräldraförsäkringen kvoteras borde journalisterna ha frågat Björklund om inte Folkpartiet riskerar att skrämma bort väljare med sitt förslag. Och med tanke på att Folkpartiet kallar sig "liberalerna" borde journalisterna ha frågat hur frihetligt det är att politiker styr över familjernas inre liv.
Men icke. Journalisternas frågor kretsade kring varför Folkpartiet inte gick hårdare fram med kvoteringen, Björklund fick försvara sig för att han inte ville kvotera ännu mer, inte för att han överhuvudtaget ville kvotera.
Så om jag är djupt besviken över liberala politiker i Sverige så är jag minst lika besviken, för att inte säga förfärad, över den svenska journalistkåren.
Det finns undantag, men generellt uppträder journalistkåren som ett gammeldags prästerskap, som ska uppfostra folket till den rätta värdegrunden och hålla dem i herrans tukt och förmaning. Men medan prästerskap förr brukade ha konservativa värderingar har våra nutida överstepräster antikonservativa värderingar. Vi ska inte hedra familjen och fosterlandet, vi ska tvärtom göra revolt mot kärnfamiljsnormen och monogaminormen, vi ska riva gränserna och upplösa nationalstaten. Vi ska inte ens inbilla oss att vi finns som folk. När Fredrik Reinfeldt råkade använda uttrycket "etniska svenskar" fick journalistkåren hjärnsläpp: Svenska Dagbladet gjorde en så kallad "faktakoll" som påstods bevisa att det inte finns något sådant som etniska svenskar, och Dagens Nyheter menade att bara nazister använder begreppet etniska svenskar.
Att kritisera den svenska journalistkåren så som jag nu gör brukar viftas undan som konspirationstänkande, eller att man inte klarar av att "få mothugg". Jag håller inte med. Jag skrev nämligen en text om Reinfeldt och de etniska svenskarna. I maj 2012, några dagar efter att statsministern hade gjort sitt uttalande och när drevet var i full gång, skrev jag på Correns ledarblogg hur vettlösa reaktionerna var, och påpekade att etnicitetsbegreppet förekommer på många ställen i vår lagstiftning och våra myndighetsföreskrifter.
Några veckor senare, efter att jag skrivit ännu en text om den åsiktskorridor som då ännu inte fått namnet åsiktskorridor, kallades jag till chefen. Jag fick en utskällning, och beskedet att jag nu hade skrivförbud i frågor som gäller invandring, integration, feminism, jämställdhet och familjepolitik eftersom jag inte ligger i den liberala mittfåran. Jag fick också veta att mitt blogginlägg om Reinfeldt och de etniska svenskarna hade plockats bort, eftersom en "brun" person hade länkat till det.
Apropå "den liberala mittfåran" vill jag påpeka att Correns ledarsida inte har beteckningen liberal, utan borgerlig.
Jag är alltså ingen konspirationsteoretiker när jag säger att obekväma åsikter tystas ‒ jag har själv varit med om det. Och mitt problem är inte att jag inte klarar "mothugg" ‒ tvärtom. Ingen skulle vara gladare än jag om de konservativa åsikter jag hyser kom upp till riktig diskussion, med genomtänkta sakliga motargument. Men det händer ju inte, eftersom vi som inte befinner oss i den liberala mittfåran ‒ åsiktskorridoren ‒ förvisas från den offentliga debatten. Jag är övertygad om att skrivförbudet jag fick inte är det enda exemplet, men de flesta journalister vågar inte berätta om skrivförbud och utskällningar från chefen. De skäms, eftersom de har visat svaghet i tron på värdegrunden.
I slutet av förra året fick för övrigt det mediala prästerskapet ännu tydligare drag av inkvisition. Om journalisterna tidigare bara krävt lydnad och underkastelse inför värdegrunden av varandra, politiker, näringslivstoppar och kulturkändisar, så togs ett helt nytt steg när Expressen tillsammans med Researchgruppen åsiktsregistrerade och hängde ut vanliga människor som skrivit anonyma, värdegrundshädande kommentarer på nätet. Jag tycker att det är märkligt att Sverige, som skakades av IB-skandalen, och röstade in Piratpartiet efter FRA-debatten, inte har reagerat mer på Expressens övergrepp. Är det okej med övervakning, integritetskränkning, åsiktsregistrering och en medial skampåle som aldrig drabbar mördare eller våldtäktsmän, ifall brottet är att man brutit mot värdegrunden? Det verkar så, eftersom protesterna mot Expressen var få och lama.
Min slutsats blir att medierna ser brott mot värdegrunden som allvarligare än mord och våldtäkt. Och att allmänheten accepterar mediernas gradering av brotten, eftersom det fortfarande finns människor som köper Expressen.
Det är det här jag kallar mjuktotalitarism. Att politiker och medier i symbios vill uppfostra folket, omforma oss till den nya människa som helhjärtat delar den officiella värdegrunden.
Värdegrunden är som sagt antikonservativ, den handlar om att riva gamla auktoriteter och normer. Inget är fast, allt flyter. Könen finns inte, kärnfamiljen är ett lyckohyckel, litteraturens och konstens klassiker är förtryckande och rasistiska, skolan ska inte förmedla kunskap och bildning utan normkritik och intersektionalitet, nationalstaten ska utplånas och etnicitet finns inte. Eller jo, kurder och samer och romer finns, men svenskar får man inte tala om som ett folk ‒ svensk är alla som har åkt tunnelbana i Stockholm, som Åsa Romson sade. Har ni förresten noterat att uttrycket "svenska folket" nästan helt försvunnit från nyhetsrapporteringen, nu talar man i stället om "befolkningen"?
Inte så sällan krockar värdegrunden med sig själv. Den kristna tron ses som en del av ett konservativt arv som måste utplånas, så troende kristna är det fritt fram att håna och förlöjliga. Samtidigt är kampen mot den så kallade "islamofobin" en viktig del av värdegrundens antirasism, vilket innebär att även berättigad kritik mot islamism fördöms som rasistisk och ett brott mot religionsfriheten. Det är inkonsekvent.
Det är även inkonsekvent när andra och tredje vågens feminister krockar, när andra vågens feminister ropar på kvotering medan tredje vågens feminister omöjliggör all kvotering eftersom de förnekar könens existens och säger att vi alla är "hen".
Inkonsekvensen märks också i synen på sexualiteten. Å ena sidan står den officiella värdegrunden bakom RFSU:s och radikalfeministernas uppfattning att sex bör vara så gränslöst som möjligt: polygami uppmuntras och ledmotivet är "just say yes" till allt och alla alltid.
Å andra sidan vill en annan falang radikalfeminister förbjuda sexualiserad reklam i den offentliga miljön och träna alla kvinnor i självförsvar eftersom alla män ses som potentiella våldtäktsmän.
Å tredje sidan har de flesta feminister stora problem att högt och tydligt ta avstånd från sådan hederskultur som verkligen innebär ett sexuellt förtryck. Då triumfar antirasismen över feminismen. Det är det som är intersektionalitet, har jag förstått.
Men att värdegrunden är inkonsekvent spelar ingen roll. Den ska ändå tryckas ned i halsen på oss; i skolan, från politiker och myndigheter, i arbetslivet, från kultursfären, via fackföreningarna och i media. Vi måste bekänna oss till värdegrunden, annars kan vi få dåliga betyg, bli av med jobbet, förlora våra vänner, uteslutas ur föreningar. Är vi riktigt bångstyriga kan vi hängas ut av Expressen, och kanske få ett hembesök från AFA.
Som konservativ värnar jag civilsamhället. Dels för att civilsamhället har ett värde i sig, men också för att ett starkt civilsamhälle är inkompatibelt med den här mjuktotalitarismen där politiker och medier kontrollerar våra åsikter och värderingar. Eller det borde åtminstone vara det. När Röda Korset utesluter en äldre frivilligarbetande dam för att hon har värdegrundsstridiga åsikter om migrationspolitiken, och detta efter ett drev i kvällspressen, då undrar jag om ens civilsamhället kan rädda oss. Även en förening som Röda Korset är tydligen så indoktrinerad i värdegrunden och så rädd för medieinkvisitionen att man utesluter en trotjänare som begått åsiktsbrottet att säga att man kan hjälpa fler flyktingar på plats än här i Sverige.
Mina erfarenheter gör att jag varken vill eller kan försörja mig som journalist och ledarskribent i det medieklimat som råder i Sverige. Därför börjar jag till hösten på en ingenjörsutbildning. Men jag vägrar att ge upp hoppet om Sverige. Jag tänker fortsätta opinionsbilda så mycket jag hinner och orkar, fortsätta att vara en konservativ röst så att den trebenta pallen Sverige inte välter. Jag tänker fortsätta att bekämpa de mjuktotalitära tendenserna, för jag vill att Sverige ska vara ett land där människor vågar tänka och uttrycka sig fritt, där inte politiker med medias hjälp dikterar vad vi får tycka och säga.
Jag hoppas att ni som har lyssnat, oavsett om ni är konservativa, liberala, socialister eller något annat, håller med mig om att åsiktspluralism, tankefrihet, yttrandefrihet och en fri debatt utan rädsla för repressalier, är omistliga värden som vi aldrig ska ge upp.
- Comments(0)//www.marikaformgren.se/#post63
