Marika Formgrens blogg

Marika Formgrens blogg

Om bloggen

Bloggen kom till på begäran från läsare som tyckte att det var knepigt att hitta mina ledare. Syftet från början var alltså att länka till mina SNB-ledare, som publicerades på litet olika ställen från dag till dag.
Nu när jag inte är ledarskribent längre publiceras jag med glesare mellanrum, men ska försöka länka när det sker. Å andra sidan får jag förhoppningsvis mer tid till traditionella blogginlägg.

Katharsis

AnnatPosted by Marika Formgren 10 Nov, 2014 21:09:56

”Varför just ingenjör?” Den frågan har jag fått många gånger sedan jag bestämde mig för att lämna journalistiken och bli ingenjör. Det fullständiga svaret på frågan är så långt att det skulle bli ett eget blogginlägg. Men en av många faktorer som fick mig att välja ingenjörsbanan var förhoppningen att jag som ingenjör skulle inte bara tillåtas, utan att det skulle krävas av mig att vara logisk och konsekvent. En av de värsta sakerna med att vara journalist och ledarskribent var nämligen förbudet mot att följa förnuftet, när detta ledde till värdegrundsstridiga slutsatser. Som journalist eller ledarskribent i Sverige i dag tvingas du ständigt att vara ologisk och inkonsekvent, att gå emot ditt eget förnuft, för att det du skriver ska stämma med värdegrunden.

Efter en halv termin på ingenjörsutbildningen konstaterar jag att just denna förhoppning hittills har infriats. Logik och konsekvens är vad som gäller, och efter 14 år av förbud mot logiska tankar är det befrielse, rentav katharsis, att tankarna plötsligt ska hänga ihop och att det egna förnuftet och slutledningsförmågan inte är styggelser som man ska skämmas över och försöka dölja.

Att journalister, som traditionellt har haft i uppgift att oförväget söka och säga sanningen, i Sverige inte längre får lyssna till sitt eget förnuft och lita till sin egen logiska slutledningsförmåga beror på den nya statsreligionen. Ja, jag vet att Sverige brukar beskrivas som det mest sekulariserade landet och svenskarna som det minst religiösa folket, men förbudet mot logik, konsekvens och förnuft kan inte förstås som något annat än en religion. Den nya heliga skriften heter Värdegrunden, de nya predikanterna är journalister och politiker, den nya arvssynden heter vithetsprivilegium, kolonialt arv, patriarkat, heteronormativitet och cis-normativitet och viktigaste budord eller gyllene regel i den nya religionen är dogmen om ”allas lika värde”.

Hur denna dogm egentligen ska uttolkas och vad den innebär kan ingen riktigt förklara, och just därför kan ”allas lika värde” användas svepande och slarvigt för att exkludera misshagliga personer eller åsikter. Det förvånar därför inte att Svenska Journalistförbundet, fackförbundet där jag av någon anledning fortfarande är medlem, nyligen beslutade att skriva in ”allas lika värde” i sin ”värdegrund”. Syftet, enligt de SJF-medlemmar som föreslog stadgeändringen, är att kunna utesluta medlemmar som Ingrid Carlqvist, chefredaktör för Dispatch International, eller säga nej till medlemsansökningar från personer som Mats Dagerlind, ansvarig utgivare för Avpixlat. Det SJF verkar ha missat är att själva idén med åsiktsbrott och krav på att omfatta en värdegrund innebär ett sluttande plan: I dag kanske man vill utesluta Ingrid Carlqvist, nästa månad är det Marika Formgren och om något halvår är det Sanna Rayman eller Anna Dahlberg.

Om någon läsare av bloggen är sugen på aktivism förslår jag därför att ni anmäler mig till SJF för brott mot värdegrundens ”allas lika värde”. Jag har i två publicerade artiklar, en i Barometern i mars i år som återges här, och en i Norrbottens-Kuriren för bara några veckor sedan, kritiserat och ifrågasatt dogmen om allas lika värde. Om SJF menar allvar med att medlemmar måste ”ställa upp på principen om allas lika värde” är det alltså tveksamt om en sådan som jag kan få vara kvar som medlem. Om ni undrar varför jag inte anmäler mig själv är svaret att jag inte har tid, jag prioriterar ingenjörsutbildningen och familjen framför att försöka väcka journalistkårens förnuft till liv. Om ni undrar varför jag föreslår att någon annan anmäler mig är svaret att om jag blir pilotfall, i stället för till exempel Ingrid Carlqvist, så kanske det sluttande planet blir synligt och SJF slutar att kräva att alla medlemmar delar den rätta tron. En fri press i ett demokratiskt land kan inte ha krav på journalister att dela vissa åsikter eller trosuppfattningar, det är i totalitära stater där pressens roll är att hylla ledarna och tysta oppositionen som det fungerar så.

Det är längesedan jag skrev på bloggen, och det beror just på att jag prioriterar studierna och familjen; tiden räcker inte till. Idéerna och tankarna jag skulle vilja skriva bubblar dock över, och just nu får jag disciplinera mig för att inte fresta på ert tålamod genom att skriva extremt långt om allt som har hänt och inte hänt i politiken de senaste månaderna. Jag vill tipsa om några texter av mig som har publicerats på olika ställen under sommaren/hösten, notera dock att det bara är den redan nämnda krönikan i Norrbottens-Kuriren som är skriven efter valet:

* Om värdegrundsdemokrati i Magasinet Neo, en text som fick både Researchgruppens Mathias Wåg och historiestudenten Henrik Arnstad att anklaga Neoredaktören Ivar Arpi för fascism och högerextremism när han länkade den på twitter.

* ”Vad menar ni med frihet?” i Axess, om de ideologiskt vilsna nya Moderaterna.

* Om hur den svenska konformismen och värdegrundshysterin hotar företagandet, i stiftelsen Den Nya Välfärdens tidning.

* Och som sagt, om ”allas lika värde” och varför allas likhet inför lagen vore ett bättre politiskt mål, i Norrbottens-Kuriren.

* I slutet av augusti höll jag dessutom ett tal på ett Engelsbergsseminarium som Ax:son Johnsonstiftelsen arrangerade. Mitt talmanus finns inklistrat sist i detta blogginlägg.

Innan jag slutar måste jag bara kommentera två underligheter i den politiska debatten.

I DN har samvetsfrihet för vårdpersonal (vilket i praktiken innebär att kristna barnmorskor som av religiösa skäl tycker att abort är fel ska få slippa att utföra aborter) debatterats av bland andra RFSU och politiker från KD. Det jag inte förstår är varför kristna som vill ha samvetsfrihet inte anpassar sig efter den nya svenska statsreligionen. I Sverige i dag är det fritt fram att håna och mobba kristna (något jag skrivit om i Magasinet Neo), och att kräva samvetsfrihet på grund av sin kristna tro är därför ett dödsdömt projekt. Men tänk om en barnmorska skrev ett känslomässigt debattinlägg där hon förklarade att hon inte står ut med att utföra aborter, eftersom hon tror på Allas Lika Värde, även de ännu inte föddas lika värde. Förvirringen skulle bli stor, och snart skulle nog alla barnmorskor som ville kunna få samvetsfrihet med hänvisning till Värdegrunden och Allas Lika Värde. (For the record är jag varken troende eller abortmotståndare, men gummibegreppet ”allas lika värde” och kraven på att acceptera det som en religiös dogm får mig att önska att kristna abortmotståndare ska utmana hyckleriet genom att hänvisa till den nya dogmen. Jag noterar också att journalister som argumenterar emot samvetsfrihet i vanlig ordning har en måttstock för den egna yrkesgruppen och en annan för alla andra. Journalisternas yrkesetiska regler innehåller nämligen en påminnelse om att journalister enligt kollektivavtal inte får ”åläggas att utföra uppdrag som är förödmjukande eller som står i strid med medarbetarens övertygelse”).

Att den nya regeringen erkänner Palestina har också satt igång en debatt som är mycket svår att förstå sig på. Vänsterdebattörer och liberaler som i vanliga fall tävlar om att vara mest för nationalstatens utplåning och upplösta gränser (när diskussionen handlar om Sverige), tävlar plötsligt lika intensivt om att slå fast hur viktigt det är med nationalstater och gränser. Att de flesta från vänstern ställer sig på Palestinas sida och de flesta liberaler på Israels anser jag i sammanhanget mindre intressant än att både vänstern och liberalerna som sagt brukar vara emot allt vad nationalstat och gränser heter när det handlar om Sverige. Jag var inne på ett liknande resonemang i en ledare i somras, när Athena Farrokhzad i sitt sommarprogram krävde upplösning av den svenska nationalstaten samt Israel ut ur Gaza. Själv tycker jag att den som vill uttrycka en annan åsikt i Israel/Palestina-frågan än att gränserna ska upplösas och israeler och palestinier leva tillsammans i en härligt berikande mångkultur, av anständighet också bör erkänna staten Sverige, dess gränser och existensberättigande.

Som ni märker är det just inkonsekvens och motsägelser jag reagerar på. Det är detta förbud mot logik och förnuft som jag menar att den nya värdegrundsbaserade statsreligionen leder till; man måste hyckla och stå för dubbla budskap när en nationalstat ska upplösas och en annan erkännas, när ”allas lika värde” gäller i vissa sammanhang men inte i andra.

*****

Nedan är talet jag höll i Engelsberg 26/8. Liksom tidigare när jag har publicerat talmanus vill jag påpeka att det är skrivet för att framföras och inte för tyst läsning, om någon irriterar sig på talspråkligheten.

*****

Jag vill krossa en myt: Sverige är inte Landet Lagom, vi är inte mellanmjölkens land.

Det här är den så kallade kulturkartan, som forskare gjort utifrån tusentals människors enkätsvar på World Values Survey. På skalan traditionella kontra sekulär-rationella värderingar ser ni att svenskarna är näst mest sekulär-rationella i världen, bara japanerna ligger högre. På den andra skalan ‒ överlevnadsvärderingar kontra självförverkligande eller "må bra" eller emancipativa värderingar ‒ är vi svenskar de som värderar självförverkligande högst av alla i världen.

Sammantaget placerar detta oss i en extremposition. Titta i de andra hörnen; inget annat land ligger så långt från centrum som Sverige.

Kulturkartan och Sveriges extremposition är bra att ha i bakhuvudet när man ska försöka förstå sig på sådant som är konstigt i vårt land. Som att politiker ser det som ett allvarligt problem som måste åtgärdas att vissa småbarn är hemma med sin mamma eller pappa i stället för att gå i förskola. Eller att utbildningsdebattörer ofta ställer kunskap i motsatsförhållande till kreativitet och kritiskt tänkande. Eller att kulturskribenter ofta bedömer konst utifrån en politiskt korrekt matris med genus-, etnicitets- och hbtq-perspektiv, i stället för att intressera sig för estetik och konstnärlig integritet. Eller att vi har stadsdelar som anses så farliga att polisen inte åker in där, samtidigt som den offentliga debatten handlar om hur polisutbildningen ska bli mer normkritisk.

Jag skulle kunna fortsätta att rada exempel på hur åsiktskorridoren vrider och vränger på saker, hur en fråga som könskvotering till bolagsstyrelser får oproportionerligt stort utrymme medan andra samhällsproblem som berör många fler människor inte alls blir belysta. Det svenska offentliga samtalet präglas av en extremt stark konsensuskultur. Konsensuskultur är inte en variabel på kulturkartan, men jag tror att konsensuskulturen har bidragit till att vi har hamnat i vårt extrema hörn. Bara under pressen av starkt socialt grupptryck kan ett folk röra sig så långt bort från de värderingar som anses normala i ett globalt perspektiv.

Mest slående är hur långt bort vi i Sverige har fjärmat oss från överlevnadsvärden. Jag tror att det förklarar mycket av vårt märkliga debattklimat och vilka frågor som hamnar på agendan. Bara ett folk som tror sig vara för evigt vaccinerade mot krig och fattigdom kan anse att genuspedagogik och köttfria måndagar är tunga politiska spörsmål. Det har gått så långt att vi prioriterar statens överbyggnad framför dess fundament. Per Gudmundson skrev nyligen fyndigt om "nattvandrarstaten", som i motsats till nattväktarstaten tillhandahåller massor av offentligfinansierad välfärd men inte polis och försvar; sådant får människor själva sköta genom grannsamverkan och nattvandrargrupper.

Samma brist på överlevnadsinstinkt ser vi när den politiska debatten handlar nästan uteslutande om hur skattepengar ska fördelas, men väldigt sällan om hur de välståndsskapande krafterna ‒ företagen och näringslivet ‒ ska stanna i Sverige och utvecklas i Sverige.

Det är också bara ett bortskämt och söndercurlat land utan överlevnadsinstinkt som kan reagera på ett fritt fallande skolsystem med att träta om friskolor, läx-Rut och andra petitesser. Om företagen är de välståndsskapande krafter som gör att vi har råd med välfärd i dag så är det skolan som ska säkra att landet även i framtiden har driftiga företagare och kompetent arbetskraft. Kunskapskurvan pekar brant åt fel håll i Sverige, och att inte politikerna tar det på större allvar visar att de tar välståndet för givet ‒ de tror att Sverige på något magiskt vis ska fortsätta att vara en rik nation trots att svenska elevers kunskaper åker rutschkana nedåt.

Det är paradoxalt hur den svenska konsensuskulturen krockar med att vi säger oss värdera självförverkligande och individens frihet högre än alla andra folk. Om vi verkligen vore landet för självförverkligande och emancipation så borde vi inte ha åsiktskorridoren, genuspedagogerna, de ständiga kraven om mer normkritik, toleransprojekt ‒ det som jag i andra sammanhang har kallat för värdegrundsdemokrati. I värdegrundsdemokratin måste alla medborgare dela de åsikter som kallas "den demokratiska värdegrunden", och det pågår hela tiden kontroller och påverkansarbete från stat, kommuner, myndigheter, medier, fack och arbetsgivare för att säkra att alla har "den rätta värdegrunden". För mig låter inte det som självförverkligande, frihet och emancipation, det låter snarare som ett gigantiskt projekt för att skapa en ny sorts människa, a la "homo sovjeticus".

Personligen har jag reagerat på detta odemokratiska kamikazeprojekt med att bli konservativ. Jag tror på balans, att hitta balans mellan överlevnad och självförverkligande, mellan individ och kollektiv, balans mellan framåtrörelse och rötter, mellan stat, marknad och civilsamhälle. Och då behövs det mer konservatism. För en anledning till att Sverige har hamnat i det där extrema högra hörnet på kulturkartan, utöver konsensuskulturen, är att vänstern och liberalerna i Sverige har kommit överens om att springa ikapp mot framtiden. Alltid framåt, alltid vara mest modern, det är ett av de mest utmärkande dragen i det svenska offentliga samtalet. Baksidorna med denna fixering vid modernitet är bland annat att vi har förlorat kontakten med våra rötter, att ungdomsfixeringen i landet har gått så långt att Ericsson för några år sedan erbjöd alla över 35 år avgångsvederlag, och att konservatismen knappt existerar längre i Sverige.

Jag vill poängtera att när jag talar om konservatism menar jag inte främst partipolitik utan snarare en hållning och ett sätt att se på människan och samhället. När det svenska samhället fortfarande hade konservativa inslag fanns dessa hos alla partier. Socialdemokraternas folkhem och miljöpartiets "bevara naturen" är exempel på konservativt tänkande. I dag finns det däremot inte mycket till konservatism hos något parti. De konservativa rösterna i det offentliga samtalet är också lätt räknade.

Den officiella värdegrunden och den inofficiella åsiktskorridoren är helt enkelt antikonservativa. Detta får konsekvenser långt utanför partipolitiken och de statliga budgetarna. Jag tror det är därför jag i dag är ombedd att tala under rubriken kunskap och kultur, och inte politik, eftersom jag i olika sammanhang har försökt att peka på vad det gör med den svenska kulturen och synen på kunskap att det offentliga samtalet i princip har brännmärkt konservativa värderingar och synsätt.

Men låt mig ge ett konkret exempel. För en vecka sedan började jag på en ingenjörsutbildning. Jag är, inte oväntat, mycket äldre än de andra i min klass. En av de första dagarna kom en klasskamrat, en ung man i 20-årsåldern, fram till mig och undrade om jag märker någon skillnad i vad jag och de andra i klassen har lärt oss för matematik i grund- och gymnasieskolan. I synnerhet ville han veta om, och i såfall när och hur, jag fick lära mig "liggande stolen", alltså algoritmen för hur man ställer upp och räknar ut divisioner som man inte kan lösa med huvudräkning. När jag svarade att min generation tränade liggande stolen intill utmattningens gräns när vi gick på mellanstadiet stönade han högt. För honom och många andra i klassen är liggande stolen ett nytt fenomen, som de borde ha fått lära sig för länge sedan så att de kunde lägga energin på viktigare saker nu på ingenjörsutbildningen.

Jag menar att detta är ett exempel på antikonservatism i praktiken. Att träna på att ställa upp och räkna ut matteuppgifter ansågs av progressiva pedagoger som förlegat och föråldrat, som något som hämmar kreativiteten och "lusten att lära". Alltså slutade man i Sverige för ett par decennier sedan att undervisa om sådant, och införde nya metoder som kallades för "skriftlig huvudräkning" eller "räkna med mellanled", som skulle befrämja kreativiteten och lusten ‒ kanske självförverkligandet ‒ hos elevernas matematiska utveckling. Notan för experimentet betalas just nu av unga ingenjörsstudenter som inte får koncentrera sig som de borde på matematikens svårare inslag, eftersom de måste träna in liggande stolen (och i vissa fall även multiplikationsalgoritmen) i efterhand.

Att förakta och förkasta "gammal" kunskap och tidigare generationers erfarenheter är alltså ett typiskt inslag i den svenska antikonservativa värdegrunden. Eftersom tidigare generationer inte var lika feministiskt, antirasistiskt och hbtq-mässigt medvetna som vi är så förkastar vi alla kunskaper och insikter de hade, inklusive hur man ställer upp och räknar ut division. Att kasta ut barnet med badvattnet har nog aldrig förverkligats med samma frenesi som i Sverige idag. För sanningen är ju att det mesta av mänsklig kunskapsuppbyggnad sker kumulativt; sten läggs till sten, "trial and error" visar vad som fungerar och inte. Att tro att man kapa alla rottrådar bakåt och börja om från noll som ett fräscht, vitt papper är därför att säga nej till nästan all samlad mänsklig kunskap. Precis så destruktiv menar jag att den svenska kulturen i sina värsta stunder är.

Antikonservatismen märks också i osynliggörandet av civilsamhället. För socialister är staten och den demokratiska principen det som ska lösa alla problem, för liberaler fyller marknaden och den fria konkurrensen samma funktion. För konservativa är däremot civilsamhället ‒ alla gemenskaper som varken är stat eller marknad, och i synnerhet familjen ‒ den mest intressanta delen av samhället. Det är i familjen, och så småningom i resten av civilsamhället, som vi formas som människor, lär oss vad som är rätt och fel, utvecklar vår känsla för moral.

Socialister och liberaler ser inte detta, för dem är civilsamhället något av en blind fläck, och det är just därför de tror att genuspedagogik, toleransprojekt och värdegrundsarbete ska kunna förändra människors värderingar på djupet ‒ när sanningen är att sådana förändringar bara blir läpparnas bekännelse, vad människor innerst inne tänker och tycker utvecklas i ett samspel mellan individen och de personer som är viktigast för individen; familjemedlemmar, partners, bästa vänner.

Antikonservatismen resulterar också i obalans. Dels därför att de tre stora ideologierna ‒ socialism, liberalism och konservatism ‒ balanserar varandra, så att frånvaron av någon av dem är som att ta bort det tredje benet från en trebent pall. Men också för att konservatismen i sig strävar mer efter balans än de andra två ideologierna. Det finns många goda idéer som bör tas tillvara hos både socialism och liberalism, men de är båda utopistiska ideologier, som vill skapa ett nytt slags samhälle och en ny sorts människa. Konservatismen är helt nödvändig som balanserande faktor, för konservatismen säger i stället att människan är som hon är ‒ kan uträtta fantastiska saker men är och förblir ofullkomlig och kan därför också uträtta vedervärdiga handlingar ‒ och att vi därför bör glömma utopierna och i stället satsa på genomtänkta och försiktiga förändringar av samhället. Då kan vi förbättra utan att råka slå sönder något som fungerade väl, och som är omöjligt att reparera när det väl är sönderslaget.

Dessa tre konservativa grundprinciper ‒ att respektera och bygga vidare på tidigare generationers kunskaper och erfarenheter, att se civilsamhället som en lika viktig del av helheten som staten och marknaden, samt att sträva efter balans ‒ menar jag lyser med sin frånvaro i den svenska kulturen i dag. Ska vi komma tillrätta med samtidens stora samhällsutmaningar måste de åter bli självklara perspektiv i det offentliga samtalet. Men jag är inte särskilt optimistisk.

En anledning är att jag, som kallar mig konservativ, tvingas ägna så stor del av min tid åt att försöka övertyga dem som kallar sig liberaler om vikten av yttrandefrihet och åsiktsfrihet ‒ om vikten av att spränga åsiktskorridoren. Det är faktiskt upp-och-nedvända världen. I min bok borde liberaler vara de som mest ihärdigt försvarar yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Att jag som konservativ ska vara den som måste påminna liberaler om att åsiktspluralism är ett värde i sig ‒ ett axiom för en demokrati ‒ gör mig pessimistisk. Jag är rädd att vi har en lång väg kvar att vandra innan vi kan tala om hur förkastandet av historien, blindheten inför civilsamhällets betydelse samt ignoransen av balansens betydelse faktiskt gör Sverige till ett extremt land i kulturkartans övre högra hörn.