Marika Formgrens blogg

Marika Formgrens blogg

Om bloggen

Bloggen kom till på begäran från läsare som tyckte att det var knepigt att hitta mina ledare. Syftet från början var alltså att länka till mina SNB-ledare, som publicerades på litet olika ställen från dag till dag.
Nu när jag inte är ledarskribent längre publiceras jag med glesare mellanrum, men ska försöka länka när det sker. Å andra sidan får jag förhoppningsvis mer tid till traditionella blogginlägg.

Om bland annat "white flight"

AnnatPosted by Marika Formgren 08 Dec, 2014 22:03:08

Egentligen skulle det här bli ett superkort inlägg där jag bara tipsade om min senaste krönika; ”Lyssna på väljarna framför medierna”, som publicerades i Norrbottens-Kuriren den 3 december.

Krönikan handlar om den så kallade ”mediekratin”; att kommunikationen mellan politiker och väljare alltmer kommit att filtreras via medier, att detta gör att politiker i dag lyssnar mer till journalistkåren än till väljarna, och att jag ser denna utveckling som ett demokratiskt problem.

Men nu får det blir ett långt inlägg. Dels för att den senaste veckans politiska händelser, och mediereaktionerna på dessa, får mig att vilja leka med tanken och vända upp och ned på vissa vedertagna ”sanningar”. Dels för att den dramatiska händelseutvecklingen på flera sätt illustrerar fenomenet ”mediekrati” som min krönika i Norrbottens-Kuriren handlar om.

Ta till exempel journalisternas och statsvetarnas stora förvåning över att Sverigedemokraterna röstade ned regeringens budget. För den som bryr sig om att följa alternativa medier där SD-sympatisörer gör sig hörda stod det tidigt klart att ett SD som släppte igenom regeringens budget hade drabbats av en mycket hård svekdebatt. Att trots det förvänta sig att SD skulle lägga ned sina röster – för att eventuellt vinna någon poäng hos de etablerade medier som ändå har gjort till sin livsuppgift att alltid framställa partiet i sämsta möjliga dager – är faktiskt rent obegåvat. Ändå uttryckte mängder av journalister och statsvetare just att de var ”förvånade” över SD:s val.

Samma sak med ältandet om praxis. ”SD bröt mot praxis”, snyftar debattörer och politiker från de andra partierna, som om man kan kräva eller förvänta något annat av SD som gång på gång har drabbats när de andra partierna har valt att frångå praxis (kvittningssystemet, talmansvalet, utskottsordförandeposter för att nämna några exempel) – utan att någon journalist i anklagande ton har frågat de andra varför de inte följer praxis.

Det är så uppenbart att det blir banalt att påpeka att det går en avgrundsklyfta mellan SD och de andra partierna. Men jag tror inte att klyftan egentligen handlar om ”synen på alla människors lika värde”, eller ens invandringspolitiken. Jag tror att den främsta orsaken till klyftan är att alla de andra partierna har accepterat och anpassat sig efter mediekratin och medielogiken, medan SD inte har gjort det.

Detta gör att SD har en potential som inget annat parti i Sverige i dag att faktiskt stå för demokrati, i bemärkelsen att lyssna på väljare och partimedlemmar och anpassa sig efter dessas, snarare än journalistkårens, åsikter. Jag har i något sammanhang efterlyst ”den goda populismen”, och med det menat att politik utformas i dialog med väljare i stället för att politiken utformas i en avskärmad elitbubbla där de enda känslorna för folket är förakt. Det är denna goda populism SD har potential att förverkliga, just för att de är pariastämplade av etablerade medier och därför inte har någon anledning att anpassa sig till medielogiken.

Men det handlar än så länge bara om en potential, och utvecklingen kan lika gärna gå åt andra hållet. För samtidigt som SD på ett befriande sätt motiverar sitt röstande i budgetfrågan med att ”det var det här våra väljare ville” (en formulering vi borde få höra mycket oftare från alla partier), så finns i partiet tendenser till toppstyrning och ett förakt från partiledningen gentemot gräsrötterna (minns Linus Bylunds ord om ”idioter, bonnläppar och rasister”). Jag har skrivit tidigare om detta (texten finns inte längre på nätet, men citat ur den finns i denna bloggpost av Thoralf Alfsson. OBS att Alfsson är aktiv Sverigedemokrat så den som ”inte vill ta i sådana med tång” bör inte klicka på länken).

När jag i våras besökte den konservativa studentföreningen Heimdal var det en Heimdalit som jämförde Sverigedemokraternas utveckling med den tidiga socialdemokratin i Sverige. Han såg samma potential att växa och bli en betydande och inflytelserik folkrörelse, och han såg samma desperata reaktionsmönster från etablerad makt och överhet, samma försök att skrämma till tystnad, frysa ut, håna och mobba och till och med lagstifta emot. Jag hade själv inte tänkt så, men har sedan sett liknande jämförelser i Flashbacks mastodonttråd ”Början på ett mediakrig om mångkulturen?”.

Och om jag har rätt i att mediekratin har gjort att den svenska partidemokratin är på dekis, och att SD är det enda undantaget från regeln, då har partiet kanske en framgångssaga av socialdemokratiska mått framför sig. Att vara det enda partiet som står för vad folk, i stället för journalister, tycker, borde ge chans till stora valframgångar. Invandringsfrågan är naturligtvis det tydligaste exemplet. Den svenska journalistkåren har med några få undantag anslutit sig till idén att den som vill se minsta minskning av dagen invandring till Sverige är en rasist (fast nu kanske det blir mer trendigt att använda ordet ”neofascist”?). Samtidigt visar SOM-undersökningen att när svenska folket får frågan om det är ett bra förslag att minska flyktinginvandringen svarar 44 procent ”bra förslag”, 31 procent ”dåligt förslag” och 25 procent ”varken eller”. När frågan i stället är om det är ett bra förslag att öka flyktinginvandringen svarar 50 procent ”dåligt förslag”, 18 procent ”bra förslag” och 32 procent ”varken eller”. På båda frågorna är det alltså de invandringskritiska alternativen som får flest anhängare. Man kan knappast anklaga svenska journalister för att ”vara demokratins vakthundar”, i bemärkelsen att representera väljarnas åsikter, i denna fråga (läs Tino Sanandaji om hur media trollar med SOM-undersökningen).

Men det finns andra exempel på att SD ställer sig på väljarnas sida, mot en enad journalistkår och sju (nästan) enade riksdagspartier. Jag tänker främst på frågan om kvotering av föräldraförsäkringen, som undersökningar visar att cirka 80 procent av svenska folket är emot. SD säger nej, vilket flera av de borgerliga partierna också gjorde tidigare. Eftersom de borgerliga partierna vill älskas av journalisterna (som utan något tydligt undantag är för kvoterad föräldraförsäkring) är det numera bara Kristdemokraterna som litet halvkvädet och samtidigt som de ber om ursäkt för sin existens protesterar mot statens inblandning i familjelivet.

Jag ansluter mig alltså till dem som tror att SD har potentialen att upprepa Socialdemokraternas enorma framgångar från förra seklet. Liksom S då var ensamma om att driva frågan om mänskliga och drägliga villkor för den växande skaran av arbetare, är SD i dag ensamma om att lyssna på vad svenska folket faktiskt vill, i stället för att ängsligt försöka blidka en grupp av journalister och andra elittyckare som lever ett isolerat liv i Stockholms innerstad och har dålig koll på vad som händer i övriga landet (eller ens i förorter några kilometer bort).

Och detta för mig vidare till en annan sak: så kallad ”white flight”. White flight kallas fenomenet när etniska svenskar, men även framgångsrika invandrare, flyr de bostadsområden, skolor och andra institutioner som blir alltmer präglade av mångkultur. White flight är som onani – alla gör det men ingen pratar om det. Som boende i ett mångkulturellt område, med mina barn omsorgsfullt placerade i förskolor och skolor utanför vårt eget bostadsområde, tycker jag att vi måste börja tala om white flight-fenomenet. För det är inte längre bara bostadsområde och skola/förskola det handlar om. När jag besöker biblioteket, badhuset eller någon av de vackra och barnvänliga cityparker som finns i staden där jag bor, så slår mig alltid samma tanke: Var är svenskarna? Visst ser jag några enstaka etniska svenskar, men de är inte många, de är definitivt inte ”87 procent”, och jag undrar hur integrationen av invandrare någonsin ska kunna lyckas om svenskar flyr från alla ställen dit invandrarna tar sig?

”White flight”-fenomenet illustrerar varför det offentliga samtalet om rasism har spårat ur så fullständigt. Traditionellt har man med ”rasist” avsett en person som hävdar att det finns ”raser” och att vissa ”raser” är överlägsna andra på grund av medfödda, genetiska skillnader. Med den definitionen finns det väldigt få rasister i Sverige. Men i den svenska politiska och mediala debatten har en rasist kommit att bli något mycket vidare och bredare: En rasist kan vara föräldern som blir orolig att det sjuåriga barnet inte ska få tillräcklig lärartid i skolan när den lilla kommunen plötsligt tar emot så många asylsökande att hälften av förstaklassarna kommer från denna grupp. En rasist kan vara en tonåring som inte visar tillräcklig inlevelse när hon på en skolteater uppmanas att ta ställning mot polisen och för stenkastande och bilbrännande ungdomsbrottslingar. En rasist kan vara eldsjälen i hembygdsföreningen som skriver något om kulturarvet som råkar låta ungefär som en formulering i SD:s partiprogram. Rasister är alla som uttrycker oro för att Europas högsta invandringsnivåer kan hota tilliten, kulturen eller välfärden i Sverige. Rasister är alla som anser att svenskar, liksom kurder eller judar, är ett folk med rätt till sitt land. Rasister är alla som är bekymrade över hur gängbrottslighet, våldtäkter och annan våldsbrottslighet tycks öka. Rasister är dessutom ytterligare ett antal människor, som inte har gjort sig skyldiga till något av ovanstående men som rasiststämplas ändå, eftersom det är bättre att ta en för mycket än en för litet när det handlar om något så fruktansvärt som rasism.

Med en mer stringent definition av rasism är det däremot självklart att politiken bör söka balansera invandringsnivåerna så att de inte blir så stora att det hotar tillit, kultur eller välfärd, och det ligger ingen rasism i det. Det är det jag menar att ”white flight”-fenomenet visar; att svenskar generellt inte har något problem med invandrare, men när invandrarna blir "för många" (och var den kritiska gränsen går varierar nog med sammanhang) då drar svenskarna. Svensken som var glad och nöjd när det gick två invandrare i det egna barnets klass, men som byter skola när det plötsligt är 20 invandrare i klassen, har han plötsligt blivit rasist eller drar han slutsatsen att utbildningen blir sämre när 20 individer inte behärskar språket och måste få extra stöd från läraren?

När jag hävdar att ”white flight” är som onani; att alla gör det men ingen pratar om det, ligger en annan association nära till hands: De flesta kända försök att förneka att människan är utrustad med sexualdrift har fått tråkiga konsekvenser. Tänk om ”white flight”, liksom onani, är ett uttryck för en drift – kalla den för främlingsrädsla eller strävan efter trygghet eller kaka söker maka eller vad ni vill? Det har hänt att präster som har lovat att leva i celibat har begått sexuella övergrepp mot barn. Vad händer när svenskar som ”gillar olika” och ”är 87 procent”, samtidigt som de betalar mångmiljonbelopp för att leva i vita reservat, inte längre kan fly från mångkulturen?

Därför köper jag inte de salvelsefulla litaniorna om SD som ett ”rasistiskt” eller "neofascistiskt" parti. SD vill enligt egen utsago minska invandringen med 90 procent, de vill inte stänga gränserna (trots att den formuleringen används om och om av journalister, liksom samma journalister skriver att SD vill ”avskaffa den fria aborten” när sanningen är att SD vill ändra tidsgräns för den fria aborten från 18 veckor till 12, vilket är den tidsgräns våra nordiska grannländer har. Fast grannländerna är ju förstås rasister, eftersom de har ungefär sådana invandringsvolymer som SD vill att Sverige ska ha). För bara något decennium sedan såg Moderaternas invandringspolitik ut som den SD har i dag, och för drygt två decennier sedan tog Ingvar Carlssons S-regering ”luciabeslutet” som stramade åt invandringen till Sverige. Borde inte M och S skriva vitböcker och ”göra upp med sin rasistiska historia”, om nu allt som är mindre än dagens invandringsvolymer är rasism?

Som konservativ är min grundinställning att samhällsförändringar ska ske så långsamt och försiktigt att man inte råkar slå sönder något som fungerar väl. En så dramatisk demografisk förändring som dagens invandring till Sverige innebär är allt annat än långsam och försiktig, och det vi råkar slå sönder på vägen kan visa sig omöjligt att reparera i efterhand. Konservativa som är för dagens svenska invandringspolitik, om det nu finns några sådana, får gärna skriva till mig och förklara varför jag har fel.

I sammanhanget vill jag också säga att jag inte tror på de debattörer, till höger och vänster, som försvarar dagens invandringsvolymer och menar att det bara är ”bristande integrationspolitik” som är problemet. I min värld är integration direkt kopplad till volym. Den hypotetiska skolklassen med två invandrarelever ger oerhört mycket bättre integrationsmöjligheter än den hypotetiska skolklassen med 20 invandrarelever (särskilt efter att ”white flight” har fått alla elever med svenska som modersmål att byta skola). Dessutom är de integrationspolitiska förslag som brukar framföras politiskt ogenomförbara. Vänsterns och socialliberalernas integrationspolitik brukar innebära positiv särbehandling av invandrargrupper; kvotering, subventionerade anställningar, särskilda bidrag till kultur med ”mångfaldsperspektiv” och liknande. Det strider mot principen om likhet inför lagen, och framförallt strider det mot svenskens sinne för rättvisa. Här ska ingen glida fram på en räkmacka med en silversked i röven, oavsett om orsaken är att man är adlig eller att man har flytt från Syrien. Politiker som försöker genomföra detta kommer inte att lyckas, trots att journalisterna lär göra allt de kan för att hjälpa till med propaganda.

De mindre sociala liberalernas integrationspolitiska vision handlar i stället om att avskaffa välfärdsstaten. Avskaffade regleringar av arbetsmarknad och bostadsmarknad ska möjliggöra den fria invandring och fria tillgång på lågbetald arbetskraft som dessa liberaler drömmer om. Men en dröm lär det förbli, eftersom svenskar överlag inte är förtjusta i fattigdom och stora klyftor, och de vänsterlutande journalisterna inte lär hjälpa liberalerna med deras Ayn Rand-utopi.

Å andra sidan kan Ayn Rand-liberalerna få som de vill i slutändan i alla fall. För om dagens invandringsvolymer bibehålls (eller till och med ökar, som prognoserna från Migrationsverket säger) och trenden med invandrares låga sysselsättningstal håller i sig kommer den ekonomiska grunden för välfärdsstaten att krascha. Samtidigt kommer ”white flight” och enklavisering att ha skadat tilliten så att viljan att betala höga skatter inte längre finns. Då kan liberalernas dröm uppfyllas, och samtidigt kommer misären att vara så djup att det åter finns en efterfrågan på Socialdemokraternas traditionella politik. En win-win, som bara kräver att man krossar några ägg på vägen?

Jag vet inte vilken grupp jag tycker är mest förljugen; journalisterna som visar Stasifasoner när de jagar ”rasister” och friserar verkligheten, Alliansen som låtsas att allt blir bra om vi sänker ingångslönerna (vid vilken ingångslön blir svenska företag egentligen intresserade av att anställa en analfabet som vägrar att samarbeta med personer av motsatt kön?), eller vänstern som låtsas att allt blir bra om vi bara erkänner vår ”vita skuld” och ger invandrare tillräckligt mycket positiv särbehandling? Det jag vet är att tävlandet i att förkasta SD står mig upp i halsen, och att om SD får de framgångar jag har skrivit att de har potential till så kommer jag att hånskratta åt journalisterna, Alliansen och vänstern och säga att ”ni får vad ni förtjänar, ni borde ha intresserat er för vad väljarna upplever och tänker i stället för att göda varandras egon på twitter och annorstädes”.

*****

P.S. Blir du ledsen och vill höra att det finns en väg för de andra partierna att stoppa SD? Visst finns det en sådan: det är bara att börja lyssna på väljarna och anpassa politiken efter vad de efterfrågar, så krymper SD:s möjligheter att växa och bli stora. Men då måste de andra partierna våga gå emot journalistkårens och sina egna tidigare utsagor att alla invandringsvolymer som är mindre än dagens är rasism.

P.S.2. Och även om det skulle ske så lär en ny skiljefråga dyka upp där partierna måste välja väljarnas eller journalistkårens och den övriga maktelitens sida. Invandring är den stora skiljefrågan mellan folk och elit i dag, men även om den är ödesmättad så ser jag den bara som en symbol för klyftan mellan folk och elit. Svenska kyrkans utveckling, den svenska flumskolan, genusideologin, kraven på att avskaffa monarkin, synen på familj och barnomsorg, nedmonteringen av försvaret, klimatreligionen – det finns många, många sakområden där eliterna vill ändra på hur folket tänker och beter sig. På en del områden har eliten redan vunnit, på andra håller folket emot, men om och när låsningarna kring invandringspolitiken försvinner så finns det andra saker att engagera sig i för ett parti som vill stå på folkets sida, som de goda populisterna.