Marika Formgrens blogg

Marika Formgrens blogg

Om bloggen

Bloggen kom till på begäran från läsare som tyckte att det var knepigt att hitta mina ledare. Syftet från början var alltså att länka till mina SNB-ledare, som publicerades på litet olika ställen från dag till dag.
Nu när jag inte är ledarskribent längre publiceras jag med glesare mellanrum, men ska försöka länka när det sker. Å andra sidan får jag förhoppningsvis mer tid till traditionella blogginlägg.

Något om det fria ordet

AnnatPosted by Marika Formgren 08 Jan, 2015 12:56:55

Jag tänker på Täppas Fogelberg. Nu, när varenda svensk journalist och publicist utbrister ”Je suis Charlie” och håller brandtal för det fria ordet, tänker jag på Täppas Fogelbergs debattartikel från 2012; ”Jag har tröttnat på att betala för Lars Vilks polisskydd”. Fogelberg menade att eftersom Vilks ”smädande av islam” bara handlar om att Vilks vill ha ”uppmärksamhet” så borde man ”dra in hans bevakning och lägga ut stormningen av hans hus på Youtube”.
Täppas Fogelberg uttryckte sig vulgärare än någon annan, men han var inte ensam. Många svenska journalister och debattörer har genom åren i olika sammanhang ifrågasatt just Lars Vilks sätt (och därmed rätt) att använda det fria ordet. Därför tycker jag att alla som är chockade, ledsna och arga över terrordådet i Paris ska sända en tanke till dem som fortfarande lever, men som har ett pris på sitt huvud på grund av sådan islamistisk fundamentalism som av allt att döma drabbade Charlie Hebdo. Alltså:
Je suis Lars Vilks.
Je suis Salman Rushdie.
Je suis Lars Hedegaard.
Je suis Ayaan Hirsi Ali.
Je suis Kurt Westergaard.
Je suis Jyllandsposten.

Med flera...

2007 utsattes Nerikes Allehanda för hot efter att ha publicerat en av Vilks Muhammedbilder. Jag arbetade då på Corren, och argumenterade internt för att vi skulle publicera samma bild i en solidaritetsaktion med Nerikes Allehanda. Min tanke var att om alla svenska tidningar gjorde samma sak skulle de hotfulla islamisterna till slut tvingas ge upp – de kan ju knappast hota varenda tidning varje dag (man kan säga att jag förfäktade den närapå socialistiska idén om kollektivets makt; tillsammans står vi starka, ni vet).
Jag fick inget gehör för mina tankar. ”Vi ska inte kränka”, var den utbredda övertygelsen, och jag talade för döva öron när jag hävdade att det är en rasistisk tankegång att utgå från att människor med annan bakgrund än svensk och annan religion än kristen är sämre rustade att ta en kränkning.

I dag är läget annorlunda. Som fristående bloggare, utan ett medieföretags ekonomiska och personella resurser i ryggen, skulle jag inte ta risken att publicera Muhammedkarikatyrer. Jag har analyserat, kanske mer än de flesta, vilka personliga uppoffringar jag är beredd att göra för det fria ordet. Jag har sagt upp mig från en fast anställning, jag har lämnat journalistyrket, jag har sänkt mina inkomster och börjat utbilda mig till ingenjör – allt för att få uttrycka de åsikter och tankar som jag inte fick uttrycka som journalist. Men jag har tre minderåriga barn och vill inte riskera att göra dem moderlösa för principen att allt får ifrågasättas och smädas. Därför blir det inga Muhammedkarikatyrer här på bloggen. Så futtig är jag.

Samtidigt visar mina erfarenheter att hoten mot det fria ordet finns på många nivåer. Den som utmanar de islamistiska fundamentalisterna riskerar som vi vet att utsättas för fatwa, mord och terror. Men den som utmanar andra ”heligförklarade” ideologier i Sverige riskerar att utsättas för icke livshotande, men ändå kännbara sanktioner. Man kan till exempel åtalas och dömas för hets mot folkgrupp.
Je suis Dan Park.
Je suis Henrik Rönnquist.

Eller man kan bli av med jobb, göras till persona non grata och frysas ut ur det offentliga samtalet.
Je suis Marcus Birro.
Je suis Gunnar Sandelin.
Je suis Pär Ström.
Je suis Ingrid Carlqvist.
Je suis Karl-Olov Arnstberg.
Je suis Jan Tullberg.

Med flera...

Jag ska sluta nu, för jag tror att man tänker klarast och klokast kring viktiga saker som yttrandefrihet och åsiktsfrihet när man inte är chockad och upprörd. Jag har genom åren skrivit många texter på temat, eftersom jag är rädd att det fria ordet och tankefriheten hotas av många saker: inte alls bara fundamentalistisk islamism, utan också sådant som konsensuskultur, konformism, åsiktskorridor, debatten om ”näthat”, kränkthetskultur och postmarxistisk identitetspolitik, för att nämna några faktorer. Ett exempel är min Neotext om ”värdegrundsdemokratin”.