Marika Formgrens blogg

Marika Formgrens blogg

Om bloggen

Bloggen kom till på begäran från läsare som tyckte att det var knepigt att hitta mina ledare. Syftet från början var alltså att länka till mina SNB-ledare, som publicerades på litet olika ställen från dag till dag.
Nu när jag inte är ledarskribent längre publiceras jag med glesare mellanrum, men ska försöka länka när det sker. Å andra sidan får jag förhoppningsvis mer tid till traditionella blogginlägg.

Med skräcken som verktyg

AnnatPosted by Marika Formgren 12 Apr, 2015 22:12:26

Del 1

(Detta är en lång text. För att underlätta läsningen har jag delat in den i tre delar; en om Researchgruppen, en om Expo och en om Sverigedemokraterna.)

Att skaffa sig makt genom att sätta skräck i andra anses allmänt som avskyvärt. Det är därför terrorism – oavsett terroristens politiska tillhörighet – hatas av de allra flesta; för att terrorism går ut just på väcka människors skräck. Det är därför totalitära stater, oavsett om de varit höger- eller vänsterdiktaturer, gång på gång har visat sin brist på respekt för människans värdighet. Medan politikerna i demokratier måste vinna väljarnas förtroende kan politikerna i diktaturer göra som de vill. Om någon har fräckheten att protestera kan man hänga honom på torget, androm till varnagel. Det sägs att makt alltid korrumperar men jag hävdar att makt som bygger på skräck korrumperar mer än all annan makt.

När Expressen i slutet av 2013 i samarbete med Researchgruppen hängde ut människor som skrivit kommentarer på Avpixlat kallade jag det för "skampanj" (en kombination av skampålejournalistik och kampanjjournalistik). Just skampåledelen har gnagt mig ända sedan dess. Vi kritiserar gärna islamistiska stater som bestraffar hädare och dissidenter med offentliga spöstraff, och vi talar med avsmak om den tid när Sverige använde sig av straff som går ut på publik förnedring, som skampåle och offentlig prygling. Men hur mycket bättre är vi egentligen med våra nutida skampanjer? Den offentliga förnedringen som är skampanjens mål har precis samma syfte som islamisternas spöstraff eller våra historiska skamstraff: Huvudsaken är inte att straffa den som anses ha gjort något fel, huvudsaken är att skrämma alla andra så att de inte gör likadant. Skamstraff och skampanjer handlar om att någon eller några (mullor, politiker eller kvällstidningsredaktörer) vill skaffa sig makt genom att sätta skräck i människor.

För några veckor sedan publicerade Dagens Samhälle ett reportage av frilansjournalisten Ola Sandstig om just Researchgruppen. Från början skulle tidningen Fokus ha publicerat reportaget, men efter ett twitterdrev från Researchgruppen och deras anhängare refuserade Fokus artikeln.

Historien kring publiceringen är intressant i sig. Fokus agerande är nämligen ett tydligt exempel på hur skam- och skräckmekanismerna fungerar. Vad jag har förstått gick det till ungefär så här:

Alternativsajten Fria Tider har tidigare granskat Researchgruppen. När Sandstig arbetade med sitt reportage upptäckte han att ett förundersökningsprotokoll och ett twitterinlägg han behövde hade gallrats bort/raderats. Han frågade då Fria Tider om de hade materialet.

Problemet är att Fria Tider av etablissemanget ses som pest och paria (eller som Sandstig själv har uttryckt det: ”Widar Nord [Fria Tiders chefredaktör, min anm.] betraktas uppenbarligen som ett slags inverterad Kung Midas. Ger du honom en verifierad FUP så får du tillbaka Mein Kampf i handen”). När Researchgruppen fick veta att reportaget var på gång började de och deras anhängare genast att slunga rasistanklagelser mot Fokus, och hävdade att hela texten byggde på högerextrema konspirationsteorier. Om Fokus hade haft stake och redaktionell integritet hade man naturligtvis hånskrattat åt anklagelserna, men i stället backade man och refuserade reportaget. Så stark är skräcken i Sverige i dag, att ledningen för en prestigetidning som Fokus hellre avstår ett viktigt reportage och framstår som fega och ryggradslösa, än tar risken att några vänstertwittrare anklagar dem för att ha fått en kopia av ett förundersökningsprotokoll från fel person.

Nu blev reportaget till sist ändå publicerat, och det är en välgärning. Eftersom Researchgruppen är en viktig aktör i det pågående projektet att sätta sådan skräck i det svenska folket att all politisk debatt dör, är det ett demokratiskt nödvändigt renhållningsarbete att granska dem.

Personligen tycker jag dock att det är synd att nästan all kritik mot Researchgruppen handlar om att de befinner sig långt ut på den politiska vänsterkanten, och att centralfigurerna är dömda för politiskt motiverad våldsbrottslighet. Det är som att Researchgruppens verksamhet skulle vara okej om medlemmarna bara var sossar eller folkpartister som inte hade något värre än fortkörningsböter i straffregistret. Det tycker inte jag! Jag förstår att Researchgruppsmedlemmarnas politiska extremism och brottsliga förflutna är mediedramaturgiskt intressant, det leder till klick och människor som förfasar sig. Men det är det de håller på med som är problemet, övervakningen och åsiktsregistreringen som används för att sätta skräck i ett folk. Det gör faktiskt detsamma om de mentala lägervakterna kommer från Antifascistisk Aktion, Svenska Motståndsrörelsen eller ett munkkloster, om de i sitt tidigare liv har ägnat sig åt mordbränder eller jobbat ideellt med funktionshindrade gatubarn. Det är inte vandeln hos Researchgruppens medlemmar som är problemet, det är att en verksamhet som vill väcka skräck genom åsiktsregistrering och uthängning överhuvudtaget är tillåten i ett land som kallar sig demokratiskt, och att tidningar som kallar sig demokratins vakthundar glatt publicerar skiten.

Jag jämförde tidigare våra nutida skampanjer med de skamstraff som tillämpats i Sverige historiskt och de skamstraff som används i islamistiska stater i dag. Skampanjerna ligger närmare de islamistiska än de gamla svenska straffen. För även om Sverige var brutalt och ociviliserat när vi använde skamstraff så var det åtminstone oftast riktiga brott som bestraffades; mord, våldtäkt, misshandel, stöld. I sådana fall fyller skräcken för skam och förnedring faktiskt en funktion. Om ett mord eller en våldtäkt inte sker, därför att den potentiella gärningsmannen fylls av skräck när han tänker på skammen om han avslöjas, då har skräcken lett till något bra.

Men våra skampanjer, liksom många av de islamistiska skamstraffen, handlar inte om att förhindra mord och våldtäkter. De handlar om förhindra den fria tanken, det fria meningsutbytet. I shariastater är det Koranen som inte får ifrågasättas, i Sverige är det VärdegrundenTM. Om vi i tankar eller diskussioner närmar oss åsiktskorridorens gränser ska vi darra av skräck inför vilka konsekvenserna kan bli, och lydigt falla in i stimmet igen. Det är totalitarism. Det är antiintellektualism. Det är så man dödar demokratin.

Och jag vet vad vissa historiestudenter säger nu: ”Det där är bara rasistretorik. Det är typiskt neofascister att tala om yttrandefrihet och demokrati när allt de egentligen vill är att försvara sin rätt att vara rasister”. Men säg mig då varför Researchgruppen har kartlagt ”antifeministiska mansbloggare” för Feministiskt Perspektivs räkning. Pär Ström och Pelle Billing, de timida och resonabla män som i granskningen pekades ut som huvudfigurerna bland de ”antifeministiska mansbloggarna”, har mig veterligt aldrig deltagit i den offentliga debatten om invandring eller rasism. Däremot har de kritiserat den svenska radikalfeminismen, vilket råkar vara ett brott mot VärdegrundenTM.

Förklara också gärna varför Researchgruppens Martin Fredriksson filmade en demonstration som så kallade papparättsaktivister höll i Stockholm 2012. Papparättsaktivister, om jag har förstått saken rätt, är personer som opinionsbildar för pappors rätt att hålla kontakt med sina barn. Det är alltså män som efter separationer har förlorat rätten att träffa sina barn, men naturligtvis även mammor och pappor, systrar och bröder samt vänner till dessa män, som blir papparättsaktivister. Det har ingenting med rasism eller fascism att göra, knappt ens med feminism, men Researchgruppen ansåg ändå att det var viktigt att filma demonstrationen.

Kanske filmade Researchgruppen papparättsaktivisterna för att föräldraskapet är en djupt personlig och privat del av vilka vi är som människor. Vill man skrämma ett folk till blind lydnad är det naturligtvis bättre ju mer personlig information man har om medborgarna. Där kommer Flashbackhacket in i bilden. För en tid sedan tillskansade sig Researchgruppen en databas som avslöjar individerna bakom ett stort antal användarnamn på Flashback. Naturligtvis motiverar man detta med att det på Flashbacks politikforum finns ”rasister” som uttrycker ”hat”. Men alla som har surfat på Flashback vet att där finns så mycket mer. Där finns en sexavdelning, där människor diskuterar sina hemliga sexfantasier och ibland perversioner. Där finns ett drogforum, där människor berättar om sina drogerfarenheter men också peppar varandra i ett underforum för drogrehabilitering. Där finns rubriker som ”Barn och familj”, ”Relationsakuten”, ”Brott och brottsbekämpning” och annat, där människor för diskussioner som pendlar mellan att vara triviala, geniala och bara bisarra. Den gemensamma faktorn för alla dessa ständigt pågående samtal är att deltagarna tar (har tagit) sin anonymitet för given, och därför vågar dela tankar och idéer som de kanske aldrig delar med någon irl.

Ett så fritt tankeutbyte är naturligtvis katastrof för den som vill upprätthålla en makt som bygger på skräck hos undersåtarna. Makt genom skräck handlar ju om att ingen ska våga tänka självständigt, och den som inte kan låta bli att tänka självständigt ska göra allt för att dölja detta för omgivningen. Alltså är det logiskt att Researchgruppen jobbade hårt för att komma över Flashbacks medlemsregister. Men det bör också stämma till eftertanke hos alla dem som är just sossar eller folkpartister som inte har något värre än en fortkörningsbot i straffregistret: Även du har några mörka hemligheter som du inte vill att hela Sverige ska få läsa om i Expressen eller Aftonbladet (jo, det har du, det har alla, annars vore vi inte människor). Den dagen du uttrycker en åsikt som inte gillas av dem som just då sitter på den politiska respektive mediala makten (och om du är övertygad om att det aldrig kan inträffa; föreställ dig att SD får bilda regering) – vill du verkligen att Sveriges eget Stasi ska straffa dig genom att göra skampanj av din mörka hemlighet?

Trodde väl inte det. Det är därför det inte spelar någon roll om Researchgruppen är extremvänster, extremhöger eller mittpunktsnormala, om de har brottsregister som maffiaveteraner eller är obefläckade jungfrur: Deras verksamhet är odemokratisk, den syftar till att hjälpa makthavare att upprätthålla makt genom skräck. Vi ska alla skrämmas till att hålla käften och rätta oss in i ledet. Det är ironiskt att Researchgruppen har kopplingar till Expo, som säger sig kämpa mot intolerans. Det är ju just den genom skräckens primat kastrerade tanken som är den bästa grogrunden för intolerans. När människor på grund av skräck slutar att tänka själva, och följer Ledaren, det är då saker kan gå riktigt illa.

Del 2

(Nu kommer en fristående fortsättning på det du just har läst. Eftersom texten blir väldigt lång vill jag tipsa om att detta är rätta stället för den som vill ta en paus).

Skräckens primat – när makthavare och aspirerande makthavare upprätthåller makten genom att gjuta skräck i medborgarna – är något jag har antytt i tidigare texter. När jag beskrev Värdegrundsdemokratin var det ett annat sätt att försöka formulera hur vi i Sverige i dag har makthavare som försöker skrämma oss till att sluta tänka själva och i stället lyda blint.

Medierna och journalisterna är huvudrollsinnehavare i dramat. I en fungerande demokrati är journalisternas uppgift att granska makthavarna, att stå i allmänhetens tjänst eller på den ”lille mannens” sida, och för väljarnas räkning kontrollera att makthavarna håller sina löften och inte missbrukar maktpositionen. I Sverige i dag har många journalister i stället tagit på sig uppgiften att granska och hålla koll på väljarna, att representera makthavarnas intresse av att tysta dissidenter och kritiker.

I denna process är Researchgruppen och Expo nyckelfigurer. Det finns kopplingar mellan de två, men både Researchgruppen och Expo förnekar kopplingarna. När Researchgruppens Mathias Wåg på ett socialistforum beskriver hur han vinner avhoppade högerextremisters förtroende, poängterar han att det handlar om att ”visa att vi är levande personer (…) som dessutom inte är en del av systemet (tillskillnad från Exit/Expo)”. Expo å sin sida väljer på sin hemsida att under FAQ besvara frågan ”Har Stiftelsen Expo kopplingar till AFA [Researchgruppens föregångare hette Afa dokumentation, min anm.]?”. Expos svar lyder ”Nej, stiftelsen Expo är motståndare till våld och samarbetar inte med någon som använder våld som politiskt vapen”.

Faktum är dock att i styrelsen för den kommersiella researchtjänsten Piscatus sitter Robert Aschberg, Expos styrelse, Mikael Ekman, researcher på Expo, samt Mattias Fredriksson, grundare av Researchgruppen och (åtminstone fram till Sandstigs reportage för några veckor sedan) researcher hos Researchgruppen. (Fredriksson var för övrigt anställd som researcher hos Aschbergs tv-program ”Insider” under 2007). Piscatus erbjuder journalister att mot betalning få tillgång till en databas med ”fullständig domstolsbevakning” och omfattande myndighetsbevakning. Mycket talar för att det är fråga om ett smart affärsupplägg mellan Researchgruppen och Expo: då båda ägnar sig åt övervakning och åsiktsregistrering har båda behov av en omfattande domstols- och myndighetsbevakning, men eftersom sådant är resurskrävande ser de till att få in pengar till sin kontrollapparat genom att sälja valda delar till övrig media.

Om Researchgruppen är den ruffa och litet ”farliga” delen av den till skräck syftande övervakningsverksamheten, så är Expo den välkammade och rumsrena, som även ängsliga, ostraffade folkpartister ska kunna lita på. Ska man säga något positivt om Researchgruppen är det att de inte hymlar särskilt mycket med vilka de är. När Ola Sandstig frågar Researchgruppens Mathias Wåg om hans tid i Afa säger han: ”Det positiva är att vi var så effektinriktade, man pratade inte så mycket på ett moraliskt plan”. Den välvilligaste tolkningen man kan göra av Wåg är att detta gäller fortfarande; det är effekt och inte moral som är intressant för honom, när han åsiktsregistrerar dissidenter åt kvällstidningsredaktörer (och i förlängningen åt politikerna) ser han bara kampen mot politiska motståndare, inte att han är vad vissa vänstermänniskor skulle kalla ”diktaturens kreatur”. Wågs parhäst Martin Fredriksson vill överhuvudtaget inte reflektera över vad han sysslar med när Sandstig frågar: ”Åsiktsregister hit eller dit. Jag har inte byggt upp några register med åsikter utan jag har jobbat med det här materialet helt enkelt. Om man tycker att det är åsiktsregister så får det väl det stå en fritt”. På twitter har Researchgruppen varit tydliga med hur man vill uppfattas: ”Bara systerorg till Expo är väl inget. Vi är Sveriges Stasi. Lite fetare.” har man skrivit, liksom ”Ni som överklagar böneutropen till förvaltningsrätten. Tack för att ni skriver med personnummer.” När en twittrare frågade hur detta skulle tolkas svarade Researchgruppen: ”Tänker att det är rätt uppenbart att jag skryter om vår övervakning av oliktänkande”.

Sådan ärlighet lider inte Expo av. Expo vill ju som sagt vara det välkammade alternativet. Om Researchgruppens största fans finns bland vålds- och revolutionsromantiker på vänsterkanten, så går Expo in för att tilltala hela det politiska spektrat. Cecilia Stegö Chilo, som var moderat kulturminister i 10 dagar, sitter som borgerligt alibi i Expos styrelse – samtidigt som LO är en av Expos huvudfinansiärer och bland andra IF Metall och Kommunal har tagit fram skräddarsydda kurser för förtroendevalda i samarbete med Expo (”Sverigedemokraterna som ett hot mot arbetarrörelsen” är en av Expoföreläsarnas inriktning).

Expo använder gärna guilt-by-association. När Expo anklagar någon för att vara högerextrem, rasist eller antisemit anser de sig inte behöva konkreta exempel på att personen faktiskt sagt, gjort eller skrivit något högerextremt, rasistiskt eller antisemitiskt. Nej, när Expo vill brunmåla någon räcker det med att denna person har citerat en författare eller haft Facebookkontakt med en bloggare som i sin tur – kanske – kan beslås med högerextrema, rasistiska eller antisemitiska aktiviteter. Det är det fulaste fulknep jag vet. Dels för att det effektivt dödar allt fritt och intellektuellt meningsutbyte när människor inte ens kan referera sedan länge döda författare utan att först fråga sig om de är godkända av Expo. Dels för att metoden syftar till att frysa ut, skapa öar av vakuum, kring personer som vågar använda sin egen hjärna. Det enda sättet att gå helt säker från framtida anklagelseakter från Expo är nämligen att uteslutande diskutera banaliteter som Camilla Läckbergs senaste bok, Da Buzz musik, nya plattevemodeller och goda recept på korvgryta, samtidigt som man maniskt talar om att Sverige måste ”öppna sina hjärtan” och att det här landet faktiskt tillhör dem som ”kommer hit mitt i livet”.

Dessutom verkar Expo inte tveka inför att glida på sanningen för att göra sina ”granskningar” starkare. Journalisten Nils Funcke har påpekat hur en sådan halvlögn från Expo fick en rad medier att felaktigt peka ut Dispatchmedarbetaren Roger Sahlström som dömd för hatbrott (att inga medier anser sig behöva dubbelkolla Expos uppgifter är intressant att notera). Vid ett annat tillfälle tvingades Expo be om ursäkt för att man pekat ut fel person som rasist och nazist. När Expo anklagar filosofie doktorn och SD-politikern Jan Olof Bengtsson för att vara antisemit är tekniken fulcitering; Expo rycker några korta citat ur sitt sammanhang för att kunna brunmåla Bengtsson. Har man som jag läst hela den långa Flashbacktråd som ledde till ett av citaten på Bengtssons blogg så är det tydligt att Bengtsson här argumenterar mot antisemitism, han ”tar debatten” med ett par övertygade antisemiter på Flashback. Jag har förstått att Expo inte tycker att man ska ”ta debatten”, att de föredrar att skrämma meningsmotståndare till tystnad genom hot om uthängning och social stigmatisering. Det är ändå häpnadsväckande lågt att attackera någon som ”tar debatten” genom att fulcitera och framställa honom som det han argumenterade emot.

Ofta jobbar Expo som i fallet Jan Olof Bengtsson med öppna källor, människor hängs ut och skandaliseras för sådant de har uttryckt i eget namn på Facebook, en blogg eller i en artikel. Väldigt sällan argumenterar Expo i sak. När Expo har bestämt att en person ska brännmärkas så anser de sig inte behöva förklara vad som är förkastligt hos personen. Läsaren ska bara köpa att när Expo påstår att en människa är mindervärdig på grund av sin bekantskapskrets, sina läsvanor eller sina uttalanden i sociala medier (som alltså ofta är fulciterade) så är det så. Finns inget annat att tillgripa kan Expo alltid dra upp att den person som ska dödskallemärkas minsann var medlem i en suspekt organisation eller prenumererade på en icke godkänd tidning för 20 år sedan. Det ironiska är att när Expo kritiseras för att Tobias Hübinette – våldsbrottsdömd Afa:it känd för rasistiska uttalanden – var en av grundarna och de första medarbetarna i Expo, då menar Expo att det där var länge sedan och inte längre kan ligga organisationen till last. Ett snarlikt exempel på Expos dubbla måttstockar är att de (när de talar om rasism och intolerans) fördömer kollektiv bestraffning och menar att man ska döma människor efter deras handlingar och inte vilken grupp de tillhör, samtidigt som kärnan i Expos verksamhet är just att döma människor för att de tillhör fel grupp.

Men Expo gör också, precis som Researchgruppen, ”avslöjanden” som starkt indikerar att man har tillgång till datakällor som man inte borde ha tillgång till. Individers tidningsprenumerationer och medlemskap i organisationer är som sagt exempel på vad Expo brukar informera om, liksom uppgifter om donationer och inköp som personer har gjort över nätet. Med tanke på hur negativt svenska folket brukar reagera på integritetskränkande övervakningsverksamhet (IB-affären, Lexbase, polisens ”romregister” och FRA är några exempel) så är det en gåta att vi inte har sett ett folkligt uppror mot Expos övervakning och åsiktsregistrering.

Trots att det är Researchgruppen som förknippas med extremvänster och politiskt motiverad våldsbrottslighet lutar jag åt att Expo är den värsta av de två åsiktsregistrerarna och skräckmästarna. Dels för att Expo försöker ge sken av att vara något annat än ett nutida IB, dels för att Expo ännu mer än Researchgruppen arbetar med guilt-by-association. Men kanske framförallt för att Researchgruppen faktiskt kritiseras och blir ifrågasatta då och då – Sandstigs reportage är ett bra exempel – medan Expo samarbetar med alla större redaktioner och bjuds in som experter av både borgerliga och rödgröna regeringar.

Del 3

Jag är bekymrad för demokratin i Sverige. Många av texterna jag har skrivit de senaste åren har kretsat kring hur det kastrerade debattklimatet, den snöpta tankefrihet som är resultatet av skräckens primat, hotar demokratin. Jag har omväxlande kallat fenomenet för bland annat Värdegrundsdemokrati, mjuktotalitarism, mediekrati, men det grundläggande temat har varit detsamma: när medborgarna i ett land inte får fullständig information om, och inte får delta i/ta del av en helt fri debatt om samhällsförändringar och politiska perspektiv på dessa, då råder ingen riktig demokrati. För att riktig demokrati ska råda räcker det nämligen inte med fria val, väljarna måste också inför dessa fria val kunna bilda sin politiska uppfattning genom fri information och fri debatt. Åsiktskorridoren är alltså odemokratisk.

I december förra året skrev jag ett blogginlägg som var mer hoppfullt och optimistiskt. Jag trodde då att Sverigedemokraterna hade potentialen att bryta denna antidemokratiska utveckling. Min argumentation var att eftersom SD inte som de andra partierna har anpassat sig till mediekrati och medielogik, och inte heller har anledning att göra det eftersom medierna ändå alltid kommer att hata och motarbeta SD, så kan SD som inget annat riksdagsparti lyssna till och anpassa sig efter medlemmar och väljare (i stället för redaktörer och journalister). SD kan stå för den ”goda populism” som Sverige så förtvivlat behöver, och SD har potentialen att bli en lika bred och framgångsrik folkrörelse som den svenska arbetarrörelsen var under 1900-talet. Så, ungefär, resonerade jag, samtidigt som jag påpekade att utvecklingen också kan gå åt andra hållet: SD har visat tendenser till väljarförakt och bristande interndemokrati som absolut inte går ihop med god populism eller att bli en folkrörelse för demokrati.

Den 16 mars insåg jag att SD hellre vill bli en del av mediekratin, och fortsätta att odla väljarförakt och bristande interndemokrati, än att försöka bli den goda populismens folkrörelse för demokrati som jag hoppades på. Det var då Expos Daniel Poohl publicerade det fjäskiga brev från Mattias Karlsson där Karlsson ber om Expos hjälp att bekämpa politiska motståndare. Karlsson vill ha ”relevant dokumentation” och ”information som skulle kunna användas för att belägga kopplingen” mellan politiska bloggar och nyhetssajter som Karlsson är rädd ska ”radikalisera” de delar av väljarkåren som Karlsson ser som sina egna (”konservativa och demokratiska nationalister”).

Problemet här är inte att Mattias Karlsson ser bloggen Motpol och nyhetssajten Fria tider som politiska motståndare som han vill motarbeta. Varje politisk rörelse är beroende av politiska fiender för att definiera sig själv och motivera sin existens. Problemet är att Mattias Karlsson vänder sig till Expo. Expos metoder är kända, och borde i synnerhet vara kända av SD-företrädare: Expo arbetar inte med sakargument, Expo arbetar med guilt-by-association, brunmålning, utfulning, skampålar och dödskallemärkningar. Att Karlsson är medveten om detta visar hans ordval: ”information (…) för att belägga kopplingen [min kursivering]”. Om Mattias Karlsson verkligen var övertygad om att SD:s politik är bättre än alla alternativ, skulle han då inte förlita sig på att sakargumenten räcker? Att Mattias Karlsson vill ta hjälp av Expos skräck- och skammetoder, tyder inte det på att Karlsson tvivlar på den egna politikens bärkraft, alternativt att han ser SD:s potentiella väljare som så dumma och lättledda (väljarföraktet) att de måste skrämmas in i rätt fålla?

Händelseutvecklingen efter den 16 mars visar att Karlssons brev till Expo inte var ett olyckligt undantag. Massuteslutningarna som just nu sker i SD följer samma mönster.

Jag känner inte Gustav Kasselstrand, William Hahne, Jan Olof Bengtsson eller någon annan av de 30-talet Sverigedemokrater som just nu utreds för uteslutning. Jag vet inte vad de innerst inne tänker om politiken, lika litet som jag vet det om Mattias Karlsson, Jimmie Åkesson eller för den delen Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven. Men när jag har läst på Bengtssons blogg har jag aldrig fått intrycket av en radikal neofascist. När jag, före uteslutningsaffären, såg Kasselstrand debattera eller hålla tal i tv såg jag bara en engagerad ungdomspolitiker företräda sitt parti.

Alla partier har rätt att utesluta vilka medlemmar man vill. Det förefaller också rimligt att SD utesluter fler medlemmar än andra partier, eftersom SD sannolikt drar till sig en del rasister som inte delar partiets grundläggande idéer. Huruvida de SD:are som just nu är föremål för utslutning är sådana rasister vet jag som sagt inte. Men jag reagerar starkt på hur dessa uteslutningar hanteras. Det är Expometoder rakt igenom. I stället för sakliga och konkreta argument gäller guilt-by-association; någon har läst fel författare, någon är bekant med fel person, någon har inte tillräckligt tydligt tagit avstånd, någon har ”brustit i lojalitet”. Ovanpå detta en Mattias Karlsson som låter mer och mer som Henrik Arnstad – det lurar neofascister och nazister i varje buske och bara riddare Karlsson på sin vita springare kan rädda Sverige från stöveltramp och gaskamrar.

Det är obegripligt. Samma Karlsson höll enligt referaten nyligen ett föredrag för Heimdal där han sade ungefär det jag brukar säga: att den svenska borgerligheten helt har släppt kultur- och värderingsfrågorna till den postmarxistiska vänstern, och att ett viktigt mål måste vara att åter göra konservativa värderingar till något normalt och ”rumsrent”. Men vem har Karlsson tänkt sig ska genomföra detta värderingsskifte, när han tycks vilja utesluta varje SD:are som har någon mer tanke i huvudet än ”stoppa massinvandringen” och ”heja Jimmie”? De ska inte heller bara uteslutas, de ska brännmärkas med epitet som ”neofascist” och ”nazist” så att de aldrig mer får en chans att göra sig hörda i svensk offentlighet.

Mina invändningar mot det SD just nu sysslar med är alltså främst av moralisk natur. Man kan inte klaga över Expos och etablerade mediers skampålejournalistik, guilt-by-association och epitetsklistrande, och samtidigt använda samma metoder mot sina politiska motståndare. Man kan inte gnälla över bristen på fri debatt och demokratisk instinkt i Sverige, och samtidigt tysta internkritiker i stället för att debattera med dem samt ignorera den interna partidemokratin. Om man utger sig för att vara för fri debatt, åsiktsfrihet och demokrati så får man f-n också leva upp till det i det partiinterna arbetet. Allt annat är hyckleri. SD bör behandla medlemmar som de uppfattar som ”ideologiska avvikare” så som de själva vill behandlas av etablerade medier och partier: Rakt, ärligt och med sakargument, inte med epitetsklistrande och skräckens primat.

Men det finns också taktiska och strategiska skäl för SD att tänka om. Så länge de andra partierna vägrar att erkänna och åtgärda de problem som de stora invandringsvolymerna till Sverige orsakar så kommer SD att växa, och detta oavsett om man har en Expoit, en ”neofascist” eller en hamster till partiledare. Men det är inte uteslutet att några av de etablerade partierna kommer att dra i invandringsbromsen. Liksom S-bloggaren Johan Westerholm tror jag att "kollapsen är här nu", och att den rent materiella sidan av saken, med bostadsbrist och ”tomma lador”, kan tvinga fram någon variant av luciabeslutet. När till och med en miljöpartist som Bertil Torekull skriver om ett nödstopp är en sådan utveckling sannolik.

Om det sker kommer många av de före detta sossar och moderater som röstade på SD 2014 snabbt att återvända till sina gamla partier. Varför stanna hos ett parti som enligt Mattias Karlsson har stora problem med neofascistiska tendenser när de andra partierna slutligen gör något åt asylhaveriet?

I en hypotetisk framtid där de etablerade partierna har tagit sitt förnuft till fånga och normaliserat Sveriges invandringspolitik måste SD:s existensberättigande vila på andra sakfrågor, som den kamp för konservativa värderingar jag nämnde tidigare, eller en bättre idé än övriga partier om hur sammanhållning, tillit och välfärd ska upprätthållas i det invandrarland Sverige har blivit. Om SD nu utesluter alla som har idéer utöver ”minskade volymer” blir det väldigt svårt för partiet den dag de andra partierna faktiskt minskar volymerna.

P.S. I sammanhanget måste jag säga något om hur journalister i allmänhet och borgerliga ledarskribenter i synnerhet har hanterat den senaste tidens händelser i SD. Till skillnad från, tror jag, alla andra journalister i Sverige har jag inga problem med SD:s politik. I jämförelse med de andra sju riksdagspartierna anser jag att SD på flera viktiga områden har den politik som skulle vara bäst för Sverige. Jag har inte heller några jätteproblem med SD:s historia. Visst, SD har lik i garderoben, men det har de flesta partier. Framförallt menar jag att om det väsentliga vore hur partierna agerade för 20 år sedan så skulle jag hålla Moderaterna för det bästa partiet, och det kan jag ju inte med tanke på deras politik i dag.

Min stora invändning mot SD har i stället länge varit toppstyrningen och den bristande interndemokratin, och efter de senaste veckornas händelser är denna kritik från min sida så tung att den väger över att jag tycker att partiet har en bra politik.

Det märkliga är hur andra journalister, som ständigt tar avstånd från SD:s politik och bakgrund, verkar se de pågående uteslutningarna som något bra och positivt för SD. Plötsligt tar borgerliga ledarskribenter Mattias Karlssons ord för sanning, säger Karlsson att någon är neofascist så är det så, det behövs inga bevis eller vidare förklaringar. Den enda invändning mina före detta kollegor gör mot uteslutningarna är att de ”tyvärr” nog kommer leda till ännu större opinionsstöd för SD, när partiet nu blir mer ”rumsrent”. Att Karlsson vill in i den sköna mediekrativärmen, och att journalisterna på nåder kanske släpper in honom i förstugan, kunde inte illustreras tydligare. Inte heller hyckleriet hos både SD-ledningen och journalistkåren.