Marika Formgrens blogg

Marika Formgrens blogg

Om bloggen

Bloggen kom till på begäran från läsare som tyckte att det var knepigt att hitta mina ledare. Syftet från början var alltså att länka till mina SNB-ledare, som publicerades på litet olika ställen från dag till dag.
Nu när jag inte är ledarskribent längre publiceras jag med glesare mellanrum, men ska försöka länka när det sker. Å andra sidan får jag förhoppningsvis mer tid till traditionella blogginlägg.

Så tydligt jag kan om humanitär stormakt och självhat

AnnatPosted by Marika Formgren 07 Aug, 2015 16:29:48

Förra helgen publicerades min sommarkolumn ”Stormakt byggd på självhat” i Göteborgs-Posten. Reaktionerna blev starka – både positiva och negativa.


Jag försöker alltid att vara tydlig i mina texter. Kanske misslyckades jag den här gången, eftersom många verkar ha missförstått innehållet. Många andra har förvisso förstått exakt vad jag ville ha sagt (och inte bara bland meningsfränder, exempelvis har Tobias Hübinette inga problem att förstå innehållet) – men jag vill inte förfalla till ohederliga metoder och anklaga någon för att missförstå med flit eller bygga halmgubbar. Därför kommer här krönikans innehåll i punktform och på lätt svenska:

******


· Det finns en svensk samhällselit. Den består av högt uppsatta politiker, myndighetschefer, toppnamnen inom näringsliv och fack, chefer och profilerade skribenter på de stora riksmedierna.


· Denna samhällselit tror, eller vill åtminstone få icke-eliten att tro, att svenskar är annorlunda än alla andra människor på jorden.


· Ett exempel på svenskarnas annorlundahet är att svenska barn inte behöver plugga. De länder som presterar bäst i internationella mätningar av kunskap och problemlösningsförmåga är kända för hårdpluggande. Ändå menar den svenska samhällseliten att hårdplugg dödar kreativiteten och ”lusten att lära”, och att den svenska skolan ska vara lustfylld.


· Ett annat exempel på svenskarnas annorlundahet är att svenskarna är godare än andra människor, vilket gör det möjligt för svenska toppolitiker att utropa Sverige till en ”humanitär stormakt”.


· Samhällseliten får problem när svenskarna inte lever upp till att vara godare än andra. Exempel på detta är Sverigedemokraternas snabba tillväxt, och segregeringen som uppstår när svenskar ”röstar med fötterna” och flyttar ifrån invandrardominerade bostadsområden.


· Samhällselitens svar på problemet är att uppfostra svenskarna till rätt värdegrund. Denna uppfostran sker i utbildningsväsendet (från förskola till universitet), i arbetslivet (från både arbetsgivare och fack), i föreningslivet, i myndigheternas arbete, i medierna och i kulturutbudet.


· Jag anser att dessa uppfostringsförsök bygger på en felaktig idé om hur värderingar formas. Jag menar att värderingar växer fram ur de erfarenheter individen gör i sina relationer med andra människor, medan samhällselitens modell bygger på att värderingar är något som formas genom en blandning av undervisning, propaganda och hot.


· Eftersom jag tror att värderingar växer ur relationer tror jag att de allra första relationerna – mellan spädbarnet och föräldrarna – är oerhört viktiga. Jag är därför kritisk till att samhällseliten försöker styra över spädbarns- och småbarnstiden. Detta gör eliten dels genom att kvotera föräldraförsäkringen, dels genom att förhindra alla utom de mest förmögna familjerna att skjuta upp förskolestarten eller helt välja bort förskolan. När samhällseliten petar i småbarnsfamiljernas privata angelägenheter motiveras det med jämställdhet, integration eller att förskolan är bättre än familjerna på att fostra småbarn.


· Jag kritiserar också innehållet i samhällselitens folkuppfostran. Om man menar allvar med att svenskarna ska vara ”goda”, i bemärkelsen humanitära, empatiska och toleranta, så bör man minnas den klyschiga sanningen om kärlek: ”Man måste älska sig själv för att kunna älska andra”. Samhällselitens försök att fostra folket bryter mot denna sanning om och om igen.


· Ett exempel: I stället för att förmedla att svenskar och invandrare är jämlikar beskriver samhällseliten invandrare som spännande, berikande och orättvist diskriminerade, medan svenskar framställs som rasister som inte skulle klara sig utan invandring.


· Ett annat exempel: I stället för att jämställa hetero- och homosexualitet med konstaterandet att ”kärlek är kärlek”, beskriver samhällseliten den heterosexuella kärleken som trång och förtryckande, medan homosexuell kärlek framställs som frigörande.


· Ett tredje exempel: I stället för att poängtera att alla folk har rätt till språk, kultur och land, förmedlar samhällseliten att svenskarna ska erkänna alla andra folk men förneka sin egen existens, det vill säga att även svenskarna är ett folk med de rättigheter som ett folk har.


· Samhällseliten försöker alltså fostra svenskarna till att vara godare än andra genom att få dem att förakta och hata sig själva. Det är samma logik som får en del människor att hävda att barn blir snälla om man ger dem stryk ibland, det vill säga ingen logik. Barn som får stryk lär sig våldets och hatets språk. Ett folk som får höra att de ska hata och förakta sig själva lär sig att..., ja, det är i alla fall inte humanitet, empati och tolerans.

******

Förhoppningsvis är punktlistan ovan tydligare än min GP-krönika. Eller så är det faktiskt så att budskapen ”svenskar och invandrare är jämlikar”, ”hetero- och homosexualitet är varandras spegelbilder” och ”alla folk har rätt till språk, kultur och land” är ”punschdoftande 1800-talsnationalism” som någon skrev på Twitter.
Kritiken jag har fått från Expressens ledarsida bemöter jag i ett separat blogginlägg som publiceras senare i dag.

P.S. GP:s ledarsida och Alice Teodorescu har fått mycket kritik för att min krönika publicerades och för att jag överhuvudtaget bjöds in att skriva en krönika (märk väl, en krönika, jag är inte återkommande skribent på GP:s ledarsida). Det är tydligen omöjligt för vissa att förstå att när en ledarsida bjuder in en gästskribent innebär det inte att ledarsidan håller med gästskribenten om allt som han eller hon någonsin har skrivit. Faktum är att ledarsidan inte ens behöver hålla med om innehållet i gästtexten, utan publicerar den just för att läsarna ska få ta del av ett annat perspektiv och andra infallsvinklar än ledarredaktionens.

Teodorescu har liksom många andra opinionsbildare i Sverige kritiserat åsiktskorridoren. Att hon bjöd in mig, Marcus Birro och några till att skriva en krönika var under sommaren tolkar jag som att hon omsätter denna kritik i handling. De som kritiserar henne och GP:s ledarsida för detta har däremot diskvalificerat sig själva från att någonsin klaga på åsiktskorridoren.