Marika Formgrens blogg

Marika Formgrens blogg

Om bloggen

Bloggen kom till på begäran från läsare som tyckte att det var knepigt att hitta mina ledare. Syftet från början var alltså att länka till mina SNB-ledare, som publicerades på litet olika ställen från dag till dag.
Nu när jag inte är ledarskribent längre publiceras jag med glesare mellanrum, men ska försöka länka när det sker. Å andra sidan får jag förhoppningsvis mer tid till traditionella blogginlägg.

Värdegrundsdemokrati är antidemokrati

AnnatPosted by Marika Formgren 23 Aug, 2015 19:23:39

Som tidigare utlovats kommer här mitt talmanus från föredraget jag höll i Stockholm i torsdags. Arrangören, föreningen Fri Folkbildning, kommer om jag har förstått saken rätt att lägga ut en film på Youtube så småningom. Om/när det sker så kommer jag att länka till filmen här på bloggen. Filmen kommer ju inte bara att innehålla föredraget utan även den frågestund som följde på föredraget.

I sammanhanget vill jag påpeka att sådana frågestunder, liksom de mejl som många av er som läser bloggen skickar till mig, är oerhört givande för mig som skribent. Det är ju när jag får reaktioner på mina texter, kritik, ifrågasättanden och påpekanden, som jag tänker vidare – omvärderar vissa ståndpunkter, vidareutvecklar andra. Just där ligger demokratins kärna för mig, i det ständiga och fria utbytet av tankar och åsikter som tvingar oss alla, oavsett ideologisk hemvist, att vrida och vända på våra argument och ibland också ändra åsikt. Det är därför värdegrundsdemokrati för mig är antidemokrati.

Som vanligt när jag publicerar talmanus ber jag er att ha överseende med talspråklighet och grammatiska konstigheter. Texten är ju egentligen skriven för att lyssnas på, inte för att läsas. Nedan är talmanuset.

*****

För drygt ett år sedan fick jag en fråga från Magasinet Neo om jag ville skriva något om åsiktskorridoren och det faktum att jag, efter att ha fått skrivförbud från min chef på Corren, lämnade ledarskribentyrket för att i stället utbilda mig till ingenjör. Det ville jag. Jag skrev en lång text om värdegrundsdemokratin. Senare har jag även publicerat en text i Dagens Samhälle om värdegrundsdemokratin, samt återkommit till begreppet i många av mina blogginlägg.

I dag tänkte jag först förklara vad jag menar med värdegrundsdemokrati, och sedan gå igenom vilka problem värdegrundsdemokratin innebär för olika politiska läger i Sverige: Liberalerna, vänstern och de konservativa. Till de konservativa räknar jag i det här sammanhanget det som brukar kallas den Sverigevänliga rörelsen.

För mig, som inte är värdegrundsdemokrat, och för de flesta demokratiforskare är det varken svårt eller kontroversiellt att slå fast kriterier för demokrati: Det ska råda konkurrens om makten, medborgarna ska regelbundet och återkommande få ställa politikerna till svars genom öppna, fria val, informationen till väljarna ska vara allsidig och transparent och debatten om politiska vägval och deras konsekvenser ska vara fri, för att alla väljare ska kunna fatta välinformerade och genomtänkta beslut när de står i valbåset.
Bland demokratiforskarna finns det olika uppfattningar om vad som är optimalt i valet mellan å ena sidan elitdemokrati – alltså representativ demokrati – å andra sidan direkt- eller deltagardemokrati. Likaså finns det olika uppfattningar om hur långt demokratin ska utsträckas. Ofta följer den diskussionen den traditionella höger/vänster-skalan: till höger vill man ha låga skatter och en liten, väl avgränsad stat vars ledare tillsätts genom demokratiska val. Till vänster vill man ha höga skatter, en stor stat som tar ansvar för medborgarnas välfärd från ultraljudet till begravningen, och därför får de demokratiskt valda politikerna i en sådan stat större inflytande över fler frågor.
Men kriterierna jag först nämnde – konkurrens om makten, regelbundna fria val, allsidig information och en fri debatt och opinionsbildning – om dessa råder konsensus. Dessa måste finnas för att demokrati ska anses råda.

Men i Sverige finns en helt annan syn på demokrati, som jag kallar värdegrundsdemokrati. Enligt värdegrundsdemokrater finns det en samling åsikter – ”värdegrunden” – som en människa måste dela för att hon ska anses vara demokrat. Människor som inte delar hela värdegrunden är enligt värdegrundsdemokraterna antidemokrater. Sådana ”antidemokrater” ska enligt värdegrundsdemokraterna inte tillåtas att delta i det offentliga samtalet, de ska tystas så att deras farliga och antidemokratiska tankar inte smittar andra människor.

Den fria och öppna debatt som normalt brukar beskrivas som en av grundförutsättningarna för en demokrati är alltså omöjlig enligt värdegrundsdemokraterna. I det offentliga samtalet får bara människor med de godkända åsikterna delta, annars hotas demokratin, menar värdegrundsdemokraterna.

Det är därför vi har en så aggressiv och polariserad diskussion om åsiktskorridoren. Vi som har en eller annan åsikt som avviker från värdegrunden, vi ser åsiktskorridoren som ett problem eftersom den förhindrar det fria utbyte av tankar och åsikter som vi ser som demokratins kärna. Värdegrundsdemokrater, som naturligtvis inte har några åsikter som går emot värdegrunden, ser tvärtom åsiktskorridoren som en demokratisk nödvändighet. Bara genom att tysta och censurera människor med avvikande idéer kan vi värna demokratin, menar värdegrundsdemokraterna. Ofta klär de denna uppfattning i andra ord, de förnekar förekomsten av en åsiktskorridor och talar istället om ”anständighet”, ”rumsrenhet”, ”människosyn”, ”intolerans”, ”farliga glidningar” och ”mörka krafter”. Vi ska inte låta oss förledas av dessa ordmassor. Vad värdegrundsdemokraten vill är alltid att tysta meningsmotståndare, att snöpa debatten, att slippa argumentera i sak och istället klippa tungan av oppositionella genom smutskastning, epitetsklistrande, guilt by association och giftskåpsstämpel.

Hur ser då värdegrunden ut? Vilka är åsikterna som man måste bekänna sig till för att vara en demokrat som tillåts delta i det offentliga samtalet?
Man ska ha klart för sig att värdegrunden är flexibel, den är en kameleont som kan skifta färg och form beroende på vilken värdegrundsdemokrat som åberopar den och vilken meningsmotståndare som ska tystas. Den värdegrund som dagens svenska värdegrundsdemokrater lutar sig mot är dessutom neutral inför ekonomisk-politiska spörsmål. Så har det inte alltid varit. På 1970-talet menade den svenska vänstern att endast ”ekonomisk demokrati” är äkta demokrati, man kopplade alltså ihop demokratin med en extremt långtgående ekonomisk utjämning och socialisering av privat egendom, som fallet löntagarfonderna. Idag kan en svensk värdegrundsdemokrat däremot vara alltifrån kommunist till nyliberal i sin syn på den ekonomiska politiken. Höga eller låga skatter, höga eller låga nivåer i socialförsäkringarna – eller helt privatiserade försäkringar, för eller emot Rut, privatiserad välfärd och friskolor – allt detta ryms under det värdegrundsdemokratiska paraplyet. Det är inte i ekonomiska spörsmål som meningsmotståndare använder värdegrunden som ett verktyg att tysta varandra med.

Ska jag ändå försöka beskriva den svenska värdegrunden av i dag så menar jag att den har hämtat sitt innehåll från tre olika håll: den postmarxistiska maktanalysen, moderniteten och dess framstegstanke, samt den postmoderna relativismen.

Efter kommunismens fall var den traditionella marxistiska klassanalysen passé. I stället fick vi en nyvänster, och den postmarxistiska maktanalysen. Den låter så här: Samhället präglas och genomsyras av ett antal maktstrukturer. Könsmaktsordningen, att män är överordnade och kvinnor underordnade. Den heteronormativa maktordningen, att heterosexuella är överordnade och homosexuella underordnade. Den cis-normativa maktordningen, att cis-personer – vilket är personer som av både sig själva och omgivningen uppfattas som entydigt tillhörande ett kön – är överordnade medan transpersoner och andra med en oklar könsidentitet är underordnade. Den vithetsnormativa maktordningen, att vita personer är överordnade medan så kallade rasifierade är underordnade. Det finns också en postkolonial maktordning, en religionsbaserad maktordning och det uppfinns hela tiden nya maktordningar, men jag tror ni har bilden klar för er.

Att bekänna sig till denna del av värdegrunden är att säga ”Ja!, jag tror på alla dessa maktordningar, jag känner hur de genomsyrar mitt och andras liv, jag förstår att de är något ont som måste bekämpas med alla medel, därför erkänner jag och bär skulden och ansvaret för min arvssynd i de fall jag hör till en överordnad grupp, medan jag kräver upprättelse genom positiv särbehandling och kvotering i de fall jag tillhör en underordnad grupp. Ske värdegrundens vilja! Amen”.

Den postmarxistiska maktanalysen visar sig på två sätt. Dels när någon ur de ”överordnade” kategorierna ska tystas med argumentet att han är just överordnad. Typexempel är när popsångerskan Zara Larsson, som är vit, underkände ledarskribenten Per Gudmundson med orden ”you are white as fuck”. Larsson vidareutvecklade sitt resonemang med kommentaren ”hans åsikt i detta väger 0,000000 g med tanke på att han INTE ÄR FÖRTRYCKT någonstans”. Översättning från värdegrundsdemokratiska: Gudmundson är enligt den intersektionella maktanalysen en privilegierad, heterosexuell, vit man, överordnad, inte förtryckt på något sätt, och därför ska han bara hålla käften, han har inget att bidra med i det offentliga samtalet.

Men den postmarxistiska maktanalysen slår också mot representanter för underordnade grupper, om de inte beter sig enligt värdegrunden. Alice Teodorescu är både invandrare och kvinna, och borde alltså framställa sig själv som förtryckt och underordnad. Nu gör hon inte det – vilket jag tycker är klokt med tanke på att hon som politisk redaktör på Göteborgs-Posten faktiskt hör till Sveriges samhällselit. Men värdegrundsdemokraterna blir galna när hon inte följer manus, och anklagar henne för allt möjligt. Så har Alexandra Pascalidou – som är vit och vacker – i anklagande ton beskrivit Teodorescu som just ”vit och vacker” och ifrågasatt om en person som hon har upplevt rasismen i Sverige. Teodorescu har också kallats för ”husblatte” i public service-kanalen P3. Översättning från värdegrundsdemokratiska: Teodorescu är egentligen förtryckt och underordnad, att hon vägrar att erkänna detta visar bara att hon är de ”mörka krafternas Onkel Tom” som har internaliserat rasismen, alternativt att hon trampar på sina rasifierade bröder och systrar för att göra fin karriär – hon ska därför hålla käften!

Den andra bärande bjälken i värdegrunden kallar jag modernitetens framstegstanke, det vill säga föreställningen att allting som var per definition är sämre än allting som är eller kommer, och att det bästa vi kan göra med det förflutna därför är att glömma, förkasta, dekonstruera eller ta avstånd ifrån.

Nu tror jag att jag är mer kontroversiell än nyss när jag talade om postmarxismen. De postmarxistiska idéerna kan ju alltid avfärdas som cirkusavdelningen, de extrema doktoranderna i queer- och postkoloniala studier vid Södertörns högskola – även om jag har visat att idéerna delas av större delen av den borgerliga svenska samhällseliten. Men att kritisera moderniteten och framstegstanken inför en publik där jag gissar att en del kallar sig ”Sverigevänner” är utmanande, av två skäl. Det socialdemokratiska folkhemsbygget, som många Sverigevänner vill återupprätta, byggde på framstegstanken. Ring ut det gamla, så att vi får ljus och rymd att skapa det nya, var ju tanken bakom såväl allmän pension och socialförsäkringar som miljonprogram, tvångssteriliseringar och makarna Myrdals idéer om institutionsfostran av barnen. Men även föreställningen om västerlandets överlägsenhet, som ligger till grund för den counterjihadistiska rörelse som jag är kritisk till, bygger ju på denna modernitetens framstegstanke, samtidigt som den lutar sig mot Upplysningen.

Därför ska jag tassa försiktigt nu, och försöka att vara nyanserad, även om jag inser att den som vill kommer att kunna missförstå mig. Jag håller i stora drag med Upplysningsfilosoferna, modernitetsanhängarna och framstegstänkarna: Vi måste sträva framåt, vi får inte bli rigida och fastna i det förgångna, och faktum är att vetenskapens framsteg på väldigt många sätt har gjort det oerhört mycket bättre att vara människa. Ett banalt exempel: När jag var sex år bröt jag benet. Röntgen, gips i fyra veckor, och sedan var jag helt återställd – inga men. Hade jag varit en sexåring som bröt benet på medeltiden hade jag i bästa fall blivit halt och invalidiserad, i sämsta fall råkat ut för någon klåpare som hade sågat av mitt ben och sedan hade jag dött av en infektion eftersom ingen kände till antibiotika. Jag erkänner alltså vikten av Upplysningen, av framstegstanken, och att det mesta nog var sämre förr – åtminstone om man backar tillräckligt långt bak i tiden.

Men. Ett träd behöver rötter långt ned i jorden för att kunna växa högt upp mot himlen. På samma sätt tror jag att vi människor behöver våra rötter för att inte ryckas upp av minsta vinddrag. Moderniteten och framstegstanken som del av värdegrunden säger att vi ska förkasta och ta avstånd ifrån alla institutioner, traditioner och auktoriteter som kan förknippas med det förgångna. Det är därför progressiva pedagoger har velat avskaffa begreppen ”lärare”, ”elev” och ”undervisning” från skolan, och en pedagogikprofessor vid Lärarhögskolan i Stockholm skrev en bok med titeln ”Spräng skolan!”. Det är därför Svenska Kyrkan vacklar omkring i ett vakuum och är så inriktad på att inte kränka någon att hon har glömt att hon är kristen. Det är därför vårt försvar inte ens kan försvara oss i en vecka, men däremot är bäst i världen på genusfrågor. Det är därför sexualundervisningen till svenska ungdomar är så mekanistisk och angelägen om att bryta mot tabun att 13-åringar får lära sig de tekniska detaljerna för att genomföra ett analt samlag, men inte får tala om tvåsamhet, förälskelse och kärlek – för vi vill ju inte tvinga förlegade monogaminormer på ungdomarna.

Max Weber har sammanfattat utvecklingen där allt, inklusive våra beteenden, ska förklaras tekniskt och rationellt med ordet ”avförtrollning”. Det tycker jag är ett bra ord. Jag skulle vilja lägga till att det onda som kommer med allt det goda i Upplysningen, moderniteten och framstegstanken är att avskaffa det heliga.

Jag är inte religiös, men jag tror att vi människor – religiösa eller inte – behöver det heliga. Det kan komma till oss på olika sätt: i konstupplevelser, i naturupplevelser, i möten med andra människor och (kanske var det här upplysningstänkarna snöade in på sina egna erfarenheter) i intellektuella insikter. När man plötsligt ser och förstår den matematiska tankegången man har kämpat med länge så är det ett andligt ögonblick, och man skymtar det heliga. När man sjunger i en kör och har tragglat stämmor, nyanser, ritardandon och fermat och så på ett rep faller allt plötsligt på plats och noterna lyfter från papperet och blir musik – då är det ett andligt ögonblick. När man har burit ett barn i sin kropp, och upplevt förlossningens smärta och skräck, och så får man barnet på sitt bröst och möter dess blick – då stirrar man det heliga i ansiktet.

Alla med tillräcklig livserfarenhet vet att sexualiteten har många fler än 50 nyanser av grått. Sex kan vara själarnas möte, där kroppar och könsorgan mer eller mindre försvinner i den andliga upplevelsen av att se och ses. Där glimtar det heliga förbi. Sex kan också vara smutsigt, snuskigt, stinka av fylla och ångest. Det är motsatsen till heligt, eftersom det reducerar människan till ett djur som utför mekaniska rörelser. Och så finns förstås alla nyanser däremellan.
När vi ser på barnen och inser att de en dag ska bli sexuella varelser så önskar vi dem naturligtvis så mycket som möjligt av själsliga möten, och så lite som möjligt av självdestruktivt ångestsex. Ändå propagerar sexualundervisningen för det senare. Min förklaring är: Blame it on the värdegrund. Blame it on avförtrollningen. Blame it on framstegstänkandets avskaffande av det heliga.

Den tredje delen av värdegrunden fungerar mest som ett stödben för de andra två. Det är den jag kallar den postmoderna relativismen. Den är den som hävdar att det finns inga sanningar, ingen verklighet, inga fakta. Allting är bara berättelser, tolkningar och narrativ. Allting flyter.

Det är ett stödben mer än en bärande bjälke eftersom värdegrundsdemokraterna använder idén selektivt. När värdegrundsdemokraten hävdar att könen bara är sociala konstruktioner eller att skolan är en förtryckande institution så är det inte bara en subjektiv berättelse bland andra, utan en sanning. Men om en meningsmotståndare lägger fram bevis – säg att en biolog visar på tydliga skillnader mellan mäns och kvinnors neurologiska funktioner eller att en statistiker visar att gammalmodiga skolsystem har de bästa kunskapsresultaten – då åberopar värdegrundsdemokraten relativismen. ”Kvinnor och män kanske tycks vara olika, men det beror bara på socialiseringen in i könsroller”. ”Östasiatiska länder med gammaldags pedagogik kanske verkar ha bäst kunskapsresultat enligt Pisa, men det beror på att de stackars eleverna är så korvstoppade att ingen kreativitet får plats i deras hjärnor”. När Pisa börjar mäta kreativitet och de östasiatiska länderna toppar även dessa tester hittar värdegrundsdemokraterna nya sätt att relativisera: ”Testerna är felutformade”. ”Svenska elever är så provtrötta att de inte gör sitt bästa på Pisatesterna”.

Jag anklagades nyligen för att vara antiliberal. Jag tyckte att det var konstigt. Jag kallar förvisso mig själv för konservativ, men jag har många gånger poängterat att konservatism för mig handlar om balans och att inte slå sönder sådant som fungerar. Därför erkänner jag gärna att det finns omistliga idéer och värden i både liberalismen, men faktiskt också socialismen, som jag inte vill vara utan.

När det kommer till yttrandefrihet anser jag mig dessutom vara mer liberal än någon av alla de proffstyckare som kallar sig själva liberaler. Eftersom jag ser en fri debatt, ett oinskränkt offentligt samtal, som grundförutsättningen för en fungerande demokrati – och för intellektuella framsteg – så vill jag ha största möjliga yttrandefrihet. Det är väldigt få svenska ”liberaler” som håller med mig.

Men om jag ändå försöker förstå varför vissa kallar mig antiliberal så tror jag att det handlar om min milda kritik av moderniteten och framstegstanken. Det räcker inte att jag i stora drag ger framstegsvännerna rätt – bara det faktum att jag pekar på betydelsen av rötter, att vi inte ska slå sönder allt från förr, att auktoriteter och institutioner inte nödvändigtvis är av ondo för att de har en lång historia – det räcker för vissa för att stämpla mig som antiliberal.

Här tror jag att nyckeln ligger till att förstå varför den svenska vänstern och de svenska liberalerna kämpar lojalt sida vid sida för att försvara värdegrundsdemokratin. Egentligen borde ju inte liberaler vara särskilt förtjusta i den kollektivism och blindhet inför individen som ligger i den postmarxistiska maktanalysen – den skulle ju till och med kunna beskrivas som ”antiliberal”. Men jag tror att en viss kategori svenska liberaler accepterar vänsterns identitetspolitiska grupptänkande för att de anser att det gynnar deras eget högsta mål: att krossa alla befintliga normer, institutioner och traditioner.

Nationalekonomer i den österrikiska skolan talade om ”kreativ förstörelse”. Den nyliberala eller libertarianska inriktningen inom liberalismen har ofta inspirerats av just den österrikiska skolan, och min hypotes är att dessa liberaler har tagit begreppet ”kreativ förstörelse” och låtit det svälla till att omfatta mycket mer än ekonomi. Nu spekulerar jag, men när svenska liberaler är mer övertygade och stridbara än svensk vänster om att normkritik, månggifte, upplöst nationalstat, kvoterad föräldraförsäkring, genuspedagogik och mångkulturalism är politikens viktigaste frågor, då tror jag att det är den kreativa förstörelsen de är ute efter. För en liberal som säger sig stå för individens maximala frihet borde rimligen inte gilla statlig folkfostran som genuspedagogik och kvoterad föräldraförsäkring innebär. Att så många svenska liberaler ändå är för dessa fenomen – och nu försöker jag göra en välvillig tolkning – det måste ju bero på att de tror att om man lyckas slå sönder organiskt framväxta beteendemönster och traditioner – i detta fall könsroller – då ska något nytt och friare komma i stället.
Om jag har rätt, om en viss kategori svenska liberaler tror att det måste till kreativ förstörelse av hela det svenska samhället innan individerna kan bli riktigt fria – då förstår jag att de ser min försiktiga kritik av framstegstanken som antiliberal.

Nu vill jag påpeka att långtifrån alla svenska liberaler tänker så här. Tvärtom, den senaste tiden har ju mediedebatten i Sverige präglats av liberalernas krig mot varandra, där värdegrundsdemokratiska liberala ledarskribenter har anklagat demokratiska liberala ledarskribenter för att inte längre vara ”anständiga”.

När jag tar del av liberalernas inbördeskrig tänker jag ofta på sommaren 2011. Då gick jag igenom en politisk utvecklingskris. Jag läste Scruton, och insåg till min förskräckelse att jag gillade det jag läste. Jag ringde en vän som är liberal, och med ostadig stämma sade jag: ”Jag tror att jag har blivit konservativ. Vill du ändå vara min vän?”. Hon skrattade länge, sedan sade hon: ”Bra för dig att du har insett det som vi runtomkring dig förstod för länge sedan. Och det är klart att jag är din vän. Jag är liberal, vi är toleranta!”.

Jag önskar att alla liberaler kunde ha den inställningen. Oavsett om man kallar sig nyliberal, socialliberal eller klassisk liberal, oavsett om man tror att individen kan bli fri i det samhälle vi har eller om man tror att Sverige måste krossas först, så borde alla liberaler hålla sig för goda för att försöka tysta meningsmotståndare med ord om ”anständighet”. Yttrandefriheten ska ju vara ert kärnvärde, liberaler! Att vara värdegrundsdemokrat borde därför vara det mest antiliberala som finns.

För vänstern ser problemen med värdegrundsdemokratin annorlunda ut. Vänstern har ju inte som liberalerna några principiella eller ideologiska skäl att avstå från att strypa den fria debatten eller tala om för människor vilka åsikter som är tillåtna. Tvärtom kan man anta att den svenska värdegrundsdemokratin delvis är en konsekvens av socialdemokratins vilja ”att lägga livet till rätta”, som Yvonne Hirdman kallade sin bok om den svenska folkhemspolitiken. När den svenska välfärdsstaten byggdes ut så handlade det ju inte bara om arbetsmarknadslagar, socialförsäkringar och miljonprogram, den sociala ingenjörskonsten ville också förändra och förbättra hur människor levde privat.

Ändå kan värdegrundsdemokratin skapa problem för vänstern. När värdegrundsdemokratin framstår som elitens försök att fostra folket, och samtidigt avslöjar hur eliten föraktar och ser ned på ”pöbeln” eller ”de obildade massorna”, då riskerar en värdegrundskramande vänster att framstå som anti-folklig. Det borde vara ett problem för en politisk rörelse som vill se sig själv som folkets och arbetarnas röst.

Värdegrundsdemokratin kan också strypa potentiellt attraktiva rörelser inom vänstern. Ni minns säkert den globaliseringskritiska Attac-rörelsen och hur många människor den samlade kring millennieskiftet. Den bara försvann. Det brukar förklaras med Göteborgskravallerna 2001, men jag tror bara att det är halva sanningen. När värdegrundsdemokraterna säger att det hör till den demokratiska värdegrunden att vara för fri invandring och öppna gränser, då kan ju inte en stor del av vänstern protestera mot globaliseringen.
Något liknande såg jag nyligen i tidningen Syre. Researchgruppens Mathias Wåg, som tydligen brukar vara med här ibland, skrev i artikeln ”När brunt möter grönt” om olika konspirationsteorier på den politiska ytterhögerkanten. Det jag fastnade för är det varnande pekfinger som Wåg håller upp mot miljöpartister som är kritiska till storbanker och finansvärlden: ”Akta er för att vara bankkritiska, för rätt vad det är så är blir ni antisemiter!”. Att en person som ska höra till yttervänstern på detta sätt hotar bankkritiska gröna vänner som sannolikt inte alls har antisemitiska tendenser visar hur guilt by association-tänkandet kan leda vänstern till självcensur.

Vänsterns tredje problem med värdegrundsdemokratin är det som på Flashback brukar kallas ”syntax error”. Det blir helt enkelt logiska motsägelser när vänstern både vill vara de mesta feministerna och de mesta hbtq-vännerna, men samtidigt inte klarar av att stå upp mot kvinnoförtryck och homohat i invandrardominerade förorter eftersom de vill vara de mesta antirasisterna. När Stefan Löfven skrev en balanserad kommentar om Israel-Palestina-konflikten på Facebook vällde det in judehat från personer med arabiskklingande namn, men vänstern är som sagt mer bekymrade över eventuell antisemitism hos bankkritiska miljövänner.
Demokratiska vänstermänniskor erkänner att politiken alltid innebär intressekonflikter, som när Assar Lindbeck påminde om att välfärdsstaten är ett nationellt projekt. Vänstermänniskor som är värdegrundsdemokrater tar däremot till relativismen och vägrar att erkänna intressekonflikterna: ”Vi kan inte ställa grupp mot grupp” säger de, som om den plattityden skulle upphäva verklighetens villkor.

Jag kallar mig inte för Sverigevän. Jag har försökt förstå varför jag inte vill kalla mig Sverigevän, och det jag har kommit fram till är en parafras på vad Nyamko Sabuni sade när hon förklarade varför hon bara vill kalla sig liberal, och inte feminist: Jag är konservativ. Det innebär bland annat att jag värderar mitt land, dess språk, kultur och traditioner, och folket jag är en del av, högt. Men jag vill inte kalla mig Sverigevän, för i det lägger olika människor olika betydelser som jag inte delar.

Ni som läser min blogg vet vad jag tycker om Sverigedemokraterna. Jag tycker att SD på flera viktiga områden har den bästa politiken av riksdagspartierna. Jag tror att SD har potential att växa till en bred folkrörelse, ungefär som socialdemokraterna gjorde på 1900-talet. Men jag har också riktat hård kritik mot SD för deras toppstyrning, bristande interndemokrati och för hur de hanterar sina uteslutningsärenden.

Om man är konservativ, eller om man är Sverigevän, eller om man är både konservativ och Sverigevän, så tror jag att de värdegrundsdemokratiska problemen kan se ut på två diametralt olika sätt.

Vad SD:s ledning har för problem är uppenbart. De är värdegrundsdemokrater. De kritiserar förvisso den rådande värdegrundsdemokratin i Sverige, men de vill bara byta ut värdegrunden mot sin egen. SD-ledningen vill bestämma vilka författare människor får läsa, vilka sajter man får länka till, och tar sig rätten – precis som värdegrundsdemokrater som är vänster eller liberaler – att stämpla den som går utanför åsiktskorridoren med ”fascist” och ”extremist”. Detta uppfyller för övrigt nidbilden som de flesta icke-konservativa har av konservativa: ett gäng människor som vill berätta för andra hur de ska leva.

Konservativa som jag själv däremot, och till denna grupp tror jag att en hel del Sverigedemokrater utanför partiledningen hör, vi har ett annat problem med värdegrundsdemokratin. Vi avskyr den så innerligt att vi riskerar att kasta ut barnet med badvattnet. För även vi som vill ha en helt fri debatt, och som vill slippa all påtvingad värdegrundsfostran, även vi måste erkänna att ett samhälle behöver något gemensamt att samlas omkring för att vara ett samhälle. Herbert Tingsten skrev att demokratin kräver en viss ”värdegemenskap”.

Vi som avskyr värdegrundsdemokratin men som ändå inte vill ha total anarki, vi måste fundera över hur en sådan värdegemenskap skulle kunna se ut och hur man kan åstadkomma den. Själv har jag tre idéer om var man kan börja.

För det första bör familjerna åter få förtroendet och ansvaret för att fostra barnen. Och nu menar jag inte att vi ska stänga ned förskolor och skolor. Jag menar att det behövs en förändrad inställning hos å ena sidan staten, myndigheterna, de offentliganställda, å andra sidan hos föräldrarna själva, att det är föräldrarna som är huvudansvariga för barnens fostran medan utbildningsväsendet är huvudansvariga för barnens utbildning. I dag ser vi ju en tendens åt det andra hållet: Föräldrar gör Rutavdrag för att köpa privatundervisning när skolan fallerar, samtidigt som både skola och föräldrar verkar överens om att det är skolans ansvar att barnen får goda matvanor och inte mobbar varandra. Jag tror att föräldrar, om de ges förtroendet och ansvaret, klarar av att fostra barn till vettiga vuxna. Framförallt tror jag att om föräldrarna återfår huvudansvaret för fostran så blir det mer hyfs och folkvett, och mindre värdegrund och normkritik, och det tror jag vore bra.

För det andra bör lagarna få återupprättad status. Vi har ju faktiskt lagstiftning för väldigt mycket; förutom grundlagarna har vi till exempel skollagen, förvaltningslagen och rättegångsbalken. I värdegrundsdemokratin devalveras lagarna, de drunknar bland alla värdegrundsdokument. Om en rektor bryter mot värdegrunden ses det som minst lika allvarligt som om han bryter mot skollagen, om en polis bryter mot värdegrunden är det nästan värre än om han bryter mot polislagen. Så ska det inte vara! Offentliganställda måste veta exakt vilket regelverk de har att förhålla sig till, och så länge de följer det bör det vara frihet under ansvar som gäller. Det fungerar inte med en ständigt föränderlig värdegrund, men det fungerar med tydliga lagar som inte konkurreras ut av värdegrundsdokument.

För det tredje, och apropå såväl lagstiftning som att ge föräldrar förtroende: Alla politiker i Sverige borde tatuera in i hjärnbarken regeringsformens första mening: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Folket är inte valboskap, de är inte en fårahjord, de är inte en samling barn som ska uppfostras. Folket är alla de människor som skänker politikerna deras makt och sliter ihop skattepengarna som politikerna sedan fördelar. Det är politikernas förbannade skyldighet att lyssna på folket, ta reda på vad de vill och varför. När opinionsmätningar visar att 80 procent av svenskarna inte vill ha kvoterad föräldraförsäkring är det folkförakt att sex av åtta riksdagspartier vill kvotera. När 58 procent säger till Demoskop att invandringen är för stor så är det ett skämt att sju av åtta riksdagspartier fryser ut det enda parti som vill minska invandringen, och sedan gapar förvånat och undrar varför just detta parti växer med rekordfart.

”Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär”. Så sade värdegrundsdemokraten och tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt apropå sina resor där han ville ”lyssna in” svenskarna. Men Reinfeldt, liksom alla andra värdegrundsdemokratiska politiker, glömde bort att politikern också måste ha förtroende för folket. Människor kan tänka själva, de kan hantera information och dra egna slutsatser. Om värdegrundsdemokratin ska upphöra måste politikerna inse detta, de måste åter bemyndiga folket. Politiker är folkets tjänare, inte tvärtom. Om några ska formulera en gemensam ”värdegrund” så ska det vara väljarna, medborgarna, folket – inte politikerna, tjänstemännen och journalisterna. Jag kallar det den goda populismen när politiker inser och erkänner att de ska tjäna, inte uppfostra, folket. Den växande klyfta vi i dag ser mellan å ena sidan journalist- och politikereliten, å andra sidan dem som Göran Hägglund kallade ”verklighetens folk”, den beror på att stora delar av eliten föraktar folket, ser demokrati som ”pöbelvälde” och värdegrundsdemokrati som något vackert och ädelt. Men värdegrundsdemokrati är folkförakt och snobbig elitism, värdegrundsdemokrati är antidemokrati. All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Inte från någon värdegrund.