Marika Formgrens blogg

Marika Formgrens blogg

Om bloggen

Bloggen kom till på begäran från läsare som tyckte att det var knepigt att hitta mina ledare. Syftet från början var alltså att länka till mina SNB-ledare, som publicerades på litet olika ställen från dag till dag.
Nu när jag inte är ledarskribent längre publiceras jag med glesare mellanrum, men ska försöka länka när det sker. Å andra sidan får jag förhoppningsvis mer tid till traditionella blogginlägg.

Procenträkning och allas lika värde

AnnatPosted by Marika Formgren 28 Aug, 2015 15:58:41

Soran Ismail brukar säga att han är 100 procent svensk och 100 procent kurd. Det får mig att undra över den utslitna frasen ”allas lika värde”. Jag, mina barn och alla andra som inte har någon bindestrecksidentitet – vi är ju bara 100 procent svenskar. Betyder det att vi bara har halva människovärdet jämfört med Soran Ismail?

Nu har jag i och för sig sett att Soran Ismail efter en fråga på twitter har förtydligat sig. Han skrev: ”Min nationalitet är 100 % svensk. Min etnicitet är 100 % kurdisk. Jag är inte halv, jag är dubbel”. Så kanske kan vi utan bindestreck säga: ”Min nationalitet är 100 % svensk. Min etnicitet är 100 % svensk. Sammanlagt är jag 200 % svensk”. Fast jag tror att det skulle leda till anklagelser om rasism. Det skulle tolkas som att jag hävdar att jag är mer svensk än Soran Ismail, och det får man inte.

Slutsatsen blir att Soran Ismail och alla andra svenskar med utländsk bakgrund av något slag kan säga just ”jag är dubbel” – det vill säga 200 procent människa – medan vi svenskar som saknar känd utländsk bakgrund bara får vara 100 procent människa. Att vara svensk är defaultläge, eventuella utländska inslag i identiteten får läggas till som bonus. Teoretiskt skulle en svensk med afroamerikansk mamma och kurd-irakisk pappa kunna addera 100 procent svensk + 100 procent amerikan + 100 procent afrikan + 100 procent kurd + 100 procent irakier = 500 procent människa.


En mig närstående person fick i vuxen ålder veta (när hans mor började släktforska) att han har finskt påbrå. Han gjorde en stor sak av detta och skämtade om att han skulle bygga en bastu och begära hemspråksundervisning för barnen. Mitt i skämtandet fanns ett stråk av allvar. Att vara svensk är ingenting, det är de där 100 procenten som alla har rätt till – men om man plötsligt kan plussa på 25 procent finsk så är man litet intressantare, har litet större värde.


Om alla som talar om ”allas lika värde” menade allvar borde det vara självklart att varje människa är 100 procent, varken mer eller mindre. Hur Soran Ismail vill fördela sina 100 procent mellan svensk och kurd, om han vill vara 100-0, 90-10 eller 50-50, det är hans eget beslut. Ingen annan människa kan tala om för Ismail hur han ska definiera sig själv, lika litet som Ismail kan slå fast att han är dubbelt så mycket människa (200 procent) som jag och mina barn (100 procent).


Att jag började fundera på Soran Ismails procenträkning just nu beror på en mycket delad Facebookpost. Farid Mädjé skriver om hur han som välintegrerad svensk med ”utländskt påbrå och annorlunda namn” är orolig över det han kallar Sverigedemokraternas ”bruna agenda”. Mädjé har inga problem med att ett parti vill diskutera invandringens volymfrågor och integration, utan det är SD:s sätt att skilja mellan å ena sidan svenskt medborgarskap, å andra sidan att tillhöra den svenska nationen, som bekymrar honom.


Mädjé fulciterar ur SD:s principprogram. Han citerar: ”Sverigedemokraterna skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen”, men klipper bort fortsättningen: ”men anser samtidigt att alla medborgare oavsett nationstillhörighet skall vara lika inför lagen och ha samma rättigheter och skyldigheter”. Utifrån sitt sönderklippta citat spekulerar sedan Mädjé om hur SD tänker sig att skilja medborgare från medborgare.


Jag är kluven till Mädjés inlägg. Hans kritik går att tolka som att den ligger i linje med min egen kritik mot SD-ledningens värdegrundsdemokratiska tendenser. Ett exempel är när Mädjé skriver: ”Hur avgörs det om man tillhör den svenska nationen? Blir det årliga lojalitetstester av alla medborgare? Kommer personer få ett medborgarskap i flera steg, där "Svenskhetsmyndigheten" avgör hur pass kulturellt anpassad man är just det året? Blir oliktänkande "marxistkärringar" och "pk-liberaler" satta i omskolningsläger? Eller blir det ett landsomfattande angiverisystem, där den som beter sig "osvenskt" blir angiven av grannen, som i DDR eller i Nazityskland? Hur i allsin dar ska ska ett sånt system rensas på godtycke och känslor?”

Detta påminner om min egen kritik mot både SD:s och andra partiers värdegrundsdemokrati, och jag kan tala om för Mädjé att vi är på sätt och vis redan där (fast just nu är det inte SD:s utan andra partiers värdegrund som gäller). Vi som inte är lojala med dagens värdegrund – oavsett om vi har utländskt påbrå eller bara är 100-procentsmänniskor – vi upplever redan att vi lever i ett angiverisamhälle, och i stället för omskolningsläger blir vi utfrysta från arbetsmarknaden (och det gäller inte bara journalistjobb – när jag gick ut offentligt med att jag lämnar journalistyrket och utbildar mig till ingenjör fick jag mängder av mejl från ingenjörer som varnade mig för att om jag fortsätter att uttrycka mig offentligt lär jag få problem att hitta ett ingenjörsjobb eftersom även den branschen är genomsyrad av värdegrunden).


Men just därför blir det fel att rikta denna anklagelse exklusivt mot SD och dessutom kalla värdegrundstänkandet för ”brun agenda”. Alla svenska riksdagspartier är värdegrundsdemokrater. Till SD:s försvar kan sägas att de åtminstone tar ”allas lika värde” på allvar, eftersom de inte accepterar den procenträkning där Soran Ismail har dubbelt så högt människovärde som mina barn. De andra partierna visar tydligt att de räknar på samma sätt som Soran, då de menar att alla i Sverige är svenskar men att somliga dessutom är litet mer och bättre eftersom de kan addera en utländsk bakgrund (för exempel, se mitt inlägg ”Cirkusartisterna”).


Soran Ismails procenträkning togs upp i den intervju som Niklas Orrenius gjorde med Björn Söder, och som kretsade just omkring medborgarskap kontra nationstillhörighet. Den intervjun ledde till att Söder fick mycket hård kritik, men jag tycker inte att någon – vare sig från SD eller SD:s kritiker – ställde den berättigade frågan: Varför ska Soran Ismail få vara 200 procent människa medan svenskar utan utländsk bakgrund bara får vara 100 procent?

Den enda som var i närheten av att toucha denna fråga var Mattias Åhrén, den samiske människorättsjurist jag länkade till i ”Cirkusartisterna”. Åhrén håller med Söder om att samer inte är svenskar trots det svenska medborgarskapet. Han påpekar att det var inställningen att ”alla är svenskar” som låg bakom det historiska förtrycket mot samer i Sverige. I dag är samer en skyddad minoritet enligt den svenska lagstiftningen, och samiska är ett skyddat minoritetsspråk, vilket ska skydda gruppen från sådant förtryck som påtvingad assimilering har inneburit historiskt.


De grupper som i Sverige har fått status som erkänd nationell minoritet är samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar. Nationella minoritetsspråk är samiska, jiddisch, romani chib, finska och meänkieli. Svenska medborgare som tillhör någon av dessa grupper har alltså särskilda rättigheter. Citat ur lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk: ”Det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken. Det allmänna ska även i övrigt främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige. Barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt.”

En same skulle alltså med lagstiftningen i ryggen kunna säga att han är ”100 procent svensk och 100 procent same”. Han är svensk medborgare med de rättigheter och skyldigheter som det innebär. Hans kulturella identitet, eller med Björn Söders och SD:s ord hans ”nationella tillhörighet”, är samisk med de rättigheter och skyldigheter som det innebär. Att Sverige har lagstiftat om dessa särrättigheter för fem utpekade grupper har historiska skäl. I propositionen som föregick lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk står: ”Gemensamt för de nationella minoriteterna är att de har befolkat Sverige under lång tid. Minoritetsgrupperna har en uttalad samhörighet och en egen religiös, språklig eller kulturell tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet. De nationella minoriteterna har även aktivt värnat den egna gruppens kultur och språk så att dessa kulturer utgör en levande del av det svenska samhället och vårt gemensamma svenska kulturarv.”

Propositionen tydliggör också vilka som kan göra anspråk på det särskilda minoritetsskyddet: ”Varje enskild individ avgör själv om han eller hon anser sig tillhöra en nationell minoritet och om han eller hon vill göra anspråk på det skydd och stöd som samhället erbjuder minoriteten. Tillhörigheten baseras således på individuell självidentifikation och etnisk förankring i gruppen. Något tvång för individen att ingå i en minoritet finns inte.”

Värt att notera är att det i samma proposition står: ”Regeringen finner inte skäl att i detta skede utöka antalet erkända nationella minoriteter eller nationella minoritetsspråk.” Detta skrivs med anledning av att finlandssvenskar och älvdalingar har uttryckt önskemål om minoritetsstatus och minoritetsspråksstatus. Förra året kom förslag om att göra arabiska till nationellt minoritetsspråk i Sverige. Lyra Ekström Lindbäck som lade förslaget pekar på att det är lika många människor i Sverige som talar arabiska som finska. Hon bortser helt från att de folkgrupper och språk som har getts särskild minoritetsstatus har en historia i Sverige, med propositionens ord ”de har befolkat Sverige under lång tid”.


Jag tror att denna begreppsförvirring är utbredd, och jag tror att den bidrar till att Soran Ismail utropar sig själv till 200-procentsmänniska. De flesta svenskar har inga problem med att samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar på grund av historiska band ges särskild minoritetsstatus i Sverige. Min tolkning är att det var detta Björn Söder försökte säga, när han i stället utmålades som antisemit. Men om alla grupper som nu i snabb takt flyttar in i Sverige och får medborgarskap – afghaner, iranier, irakier, syrier, somalier, eritreaner med flera – om alla dessa också ska få minoritetsstatus då är vi ju snart där att personer med ”utländskt påbrå och annorlunda namn” är 200-procentsmänniskor medan vi andra bara är 100-procentsmänniskor.


Nu kanske du som läser sitter och stönar ”åh vad dum hon är, man blir ju inte mer människa och får mer människovärde bara för att man är kurd!”. Nej, just det. Precis som att man inte blir mer människa eller får mer människovärde bara för att man är svensk. Enligt principen om ”allas lika värde” har svenskar samma värde som alla andra människor på jorden, varken mer eller mindre. Därför är det obegripligt att den humanitära stormakten Sverige envisas med den på samma gång chauvinistiska och självutplånande attityden att precis alla som vill ska få bli svenskar, och att de från första stund ska betraktas som ”lika svenska” som de som varit här länge. Om jag lär känna en kurd, en dansk eller en japan så ser jag honom inte som mindre värd för att han inte är svensk. Så varför är det så förtvivlat viktigt att slå fast att ”alla är svenskar”? Det verkar som om den samhällselit som har drivit fram dagens stora invandringsvolymer faktiskt anser att svenskar är bättre än alla andra människor, eftersom man har så bråttom att stämpla invandrare som svenskar att vi varken testar försörjningsförmåga, språk- eller samhällskunskaper (vilket de flesta andra länder gör innan de beviljar medborgarskap).


Man har tabubelagt alla begrepp som syftar till att skilja svenskar utan bindestrecksidentitet från svenskar med bindestreck (”pursvenskar”, ”etniska svenskar”, ”vita svenskar”, ”infödda svenskar”, ”ursprungssvenskar” – ingenting är riktigt okej). Man ler hult när människor som Soran Ismail utropar sig till 200-procentsmänniskor, och låter drevet gå om en 100-procentsmänniska säger sig vara mer svensk än en 200-procentsmänniska. Man säger att 200-procentsmänniskorna berikar, räddar välfärden och pensionerna och bygger landet, samtidigt som man säger att 100-procentsmänniskorna är tråkiga, rasistiska, kulturlösa barbarer. 100-procentsmänniskorna förvägras all stolthet och självrespekt, utom den som ligger i att erkänna sin ”vita skuld” och betala skatt till den humanitära stormakten. Personligen tror jag att detta är ett större hot mot fredlig samvaro i det mångetniska samhälle som Sverige har blivit, än SD:s uppfattning att medborgarskapsprövningen har blivit så slapp att långt ifrån alla som blir svenska medborgare är att betrakta som svenskar.


Jag tror nämligen inte att välintegrerade svenskar med ”utländskt påbrå och annorlunda namn” som Farid Mädjé får ett bättre bemötande av ”pursvenskar” som ständigt får höra att Farid, Soran och andra med utländskt påbrå är 200-procentsmänniskor medan ”pursvenskarna” själva bara är 100-procentsmänniskor. Jag tror däremot att välintegrerade invandrare lättare skulle accepteras som svenskar om medborgarskapskraven stramades åt. Åtminstone skulle risken minska att välintegrerade invandrare dras över samma kam som asylbedragare på jakt efter bidrag, eller IS-jihadister som låter sig vårdas inför nästa halshuggningsturné.

För oss svenskar utan utländskt påbrå är detta en överlevnadsfråga. Vi är som kvinnan som lever med en man som misshandlar henne – i samma takt som vi ursäktar, slätar över och döljer blåmärkena under smink, i samma takt förlorar vi självrespekten och känslan för vårt eget värde. Ja, vi ska behandla invandrare som jämlikar, respektera dem och hjälpa dem in i det svenska samhället. Men nej, vi ska aldrig acceptera en procenträkning som säger att de är 200-procentsmänniskor medan vi bara är 100-procentsmänniskor. Jag har samma människovärde som Soran Ismail. Den som inte accepterar det har diskvalificerat sig själv från att någonsin ta orden ”allas lika värde” i sin mun.