Marika Formgrens blogg

Marika Formgrens blogg

Om bloggen

Bloggen kom till på begäran från läsare som tyckte att det var knepigt att hitta mina ledare. Syftet från början var alltså att länka till mina SNB-ledare, som publicerades på litet olika ställen från dag till dag.
Nu när jag inte är ledarskribent längre publiceras jag med glesare mellanrum, men ska försöka länka när det sker. Å andra sidan får jag förhoppningsvis mer tid till traditionella blogginlägg.

Om drevet mot Neo

AnnatPosted by Marika Formgren 01 Sep, 2015 21:39:34

Mina ingenjörsstudier har dragit igång igen efter sommaruppehållet så jag har inte haft tid att i detalj följa reaktionerna på mitt förra blogginlägg, ”DN har förklarat krig”. Jag har dock sett tillräckligt mycket för att fatta ett beslut: Jag lämnar Neos redaktionsråd.
Magasinet Neo och dess chefredaktör har fått extremt mycket och onyanserad kritik för att jag sitter i redaktionsrådet. Eftersom jag anser att Neo är ett viktigt magasin, som klarar sig lika bra utan mig (jag har suttit i redaktionsrådet i ungefär 1,5 år men bara deltagit på ett möte), så kliver jag av.
Sverige har just nu ett skriande behov av medier som låter olika röster höras och brytas mot varandra. Sverige behöver också medier som vågar granska segregationen, och som ställer ansvariga (som före detta integrationsminister Erik Ullenhag) till svars. Neo är en av få tidningar som klarar båda kriterierna. Eftersom det just nu pågår en kampanj för att sätta ”hat”-stämpel på mig, och vissa vill dra med Neo i detta, så är det ett lätt beslut för mig att kliva av redaktionsrådet.

Vad gäller uppståndelsen i övrigt vill jag göra ett förtydligande, rätta några bland mina kritiker vanligt förekommande sakfel, samt ställa en fråga.

När jag beskrev Julia Caesars texter som ”kvinnliga”, i bemärkelsen ”moderliga”, så tänkte jag först förklara att ordet ”moderlig” i detta sammanhang ska leda tankarna till en lejoninna eller björnhona som vaktar sina ungar, inte till en gnolande bullmamma. Jag strök formuleringen eftersom texten var lång ändå, och jag tänkte att läsarna nog klarar att dra denna slutsats själva. Men eftersom många verkar ha missförstått vad jag menade med ”kvinnlig” och ”moderlig” var det dumt av mig. En läsare som mejlade mig använde ordet ”lidelsefull” om Caesars texter, och det tycker jag är ett bra ord för att förklara hur Caesars retorik skiljer sig från de allra flesta andra invandringskritiska skribenters, men däremot sammanfaller med agendajournalisternas retorik.

Jag kan omöjligt ta upp alla sakfel som florerar, då blir inlägget olidligt långt. Jag blir oändligt trött, besviken men också orolig när jag inser hur dåligt ställt det är med läsförståelsen och researchförmågan hos de – i första hand journalister – som sprider sakfelen jag punktar nedan.

* Jag har inte länkat till några ”rasistiska sajter”. Jag gissar att Andreas Ekström, som påstår detta, avser de alternativa medier jag räknar upp i min text. Märk ”räknar upp”. Jag länkar inte till dem, eftersom jag är övertygad om att den som vill besöka sajterna och själv bedöma eventuell ”hat”-halt behärskar google.

* Av alternativsajterna jag räknar upp är Fria Tider och Motpol de mest kontroversiella (är du Sverigedemokrat kan du bli föremål för uteslutning för att ha länkat till dessa). Jag räknar inte upp några andra – jag påpekar tvärtom att sympatisörer med de alternativmedier jag nämner ibland diskuterar med meningsmotståndare, som nationalsocialister, på Flashback. De som påstår att jag nämner nationalsocialistiska sajter ljuger.

* Jag är inte, och har aldrig varit, vare sig ledarskribent eller krönikör på Göteborgs-Posten. Jag har skrivit EN gästkrönika på GP:s ledarsida. Redan då kritiserades tidningen för detta, och jag skrev då:
”Det är tydligen omöjligt för vissa att förstå att när en ledarsida bjuder in en gästskribent innebär det inte att ledarsidan håller med gästskribenten om allt som han eller hon någonsin har skrivit. Faktum är att ledarsidan inte ens behöver hålla med om innehållet i gästtexten, utan publicerar den just för att läsarna ska få ta del av ett annat perspektiv och andra infallsvinklar än ledarredaktionens.
Teodorescu har liksom många andra opinionsbildare i Sverige kritiserat åsiktskorridoren. Att hon bjöd in mig, Marcus Birro och några till att skriva en krönika var under sommaren tolkar jag som att hon omsätter denna kritik i handling. De som kritiserar henne och GP:s ledarsida för detta har däremot diskvalificerat sig själva från att någonsin klaga på åsiktskorridoren.”

* Julia Caesar beskrivs som en ”makthavare”, som måste ”granskas” (läs: hängas ut) på grund av sin ”makt”. Beviset för att hon är ”makthavare” är hennes placering på den lista över Sveriges viktigaste opinionsledare som tidningen DSM tar fram varje år. Vilka som utser personerna på listan? 300 svenska journalister. Det är alltså gräddan av svensk journalistkår som påstår att Julia Caesar har ”makt”, ingen annan.

* Jag har uppmanat till bojkott av Dagens Nyheter. Jag har INTE uppmanat till hot eller våld mot journalister – tvärtom. I ”DN har förklarat krig” använder jag versaler samt kraftuttrycken ”dårar” och ”idioter” på ett enda ställe, nämligen när jag skriver:
”Att kriga mot en tidning, dessutom Sveriges största morgontidning, låter sig bara göras på ett sätt: Genom att slå undan intäkterna, få mediekonsumenterna att inse att denna irrelevanta och yttrandefrihetshatande publikation inte förtjänar deras pengar eller tid. Eftersom det finns dårar vill jag inskärpa detta: Det är HELT FÖRKASTLIGT och dessutom kontraproduktivt att försöka ”ge igen med samma mynt”. Det spelar ingen roll att DN har behandlat Julia Caesar på ett vidrigt och ovärdigt sätt. Varje idiot som mejlar ett hot till Peter Wolodarski eller Niklas Orrenius hjälper DN på traven i tidningens kamp mot yttrandefrihet, eftersom strategin sedan länge är att peka på en extrem minoritet för att med lagen i ryggen tysta den stora majoritet som aldrig skulle komma på tanken att använda hot eller våld.”

Jag noterar att det främst är journalister som sprider sakfel och samtidigt kallar mig fula saker. Jag förstår att ni skräms av tidningsdöden, och blir provocerade när jag uppmärksammar missnöjda mediekonsumenter på hur man genomför en tidningsbojkott. Men jag kan berätta för er att livet som före detta journalist är fantastiskt. Man kan göra som jag, lära sig ett nytt yrke där man får göra nytta i stället för att sprida propaganda. Man slipper vara rädd för att plötsligt hamna i kylan eller bli föremål för nästa hatkampanj (och nu tänker jag inte på alternativmedierna. Handen på hjärtat, journalister, ni inser väl att de riktiga proffshatarna är ni?). Och när man ser desperata föredettingar på twitter försöka skrämma redaktörer så att de aldrig mer ska våga publicera ens texter – då kan man le, rycka på axlarna och ägna sig åt något viktigare, för man är inte längre beroende av att ”bli publicerad”. Man kan skita i åsiktskorridoren. Man är fri.

Nu till min fråga. En person i min närhet har två dagar i rad försökt att komma fram till DN:s kundtjänst för att säga upp prenumerationen. Trots drygt två timmar i telefon har det inte gått. Anmälan har gjorts till Konsumentverket. Försöker DN hindra människor från att säga upp sin prenumeration? Har växeln kraschat på grund av högt tryck? Är det någon som vet?