Marika Formgrens blogg

Marika Formgrens blogg

Om bloggen

Bloggen kom till på begäran från läsare som tyckte att det var knepigt att hitta mina ledare. Syftet från början var alltså att länka till mina SNB-ledare, som publicerades på litet olika ställen från dag till dag.
Nu när jag inte är ledarskribent längre publiceras jag med glesare mellanrum, men ska försöka länka när det sker. Å andra sidan får jag förhoppningsvis mer tid till traditionella blogginlägg.

Min vänstra fot

AnnatPosted by Marika Formgren 09 Nov, 2015 21:45:44

Min morfar Manne, som dog innan jag föddes, var politiker. Han var ordförande i kommunstyrelsen, och ordförande i flera kommunala nämnder. Vid sidan om arbetet som tjänsteman på Arbetsförmedlingen (det här var på den tiden när även kommunalråd försörjde sig med ett vanligt förvärvsarbete) skrev han ledare i lokaltidningen. Han var även ordförande för Svegs arbetarekommun. Min morfar var socialdemokrat.
Att Manne blev socialdemokrat förvånar inte när man hör hans historia. Hans mor dog i barnsäng när Manne bara var några år, så han växte upp med en ensamstående far och många bröder. Fadern var skogsarbetare, och det var en självklarhet att alla bröderna också skulle bli det. Men Manne drabbades av tuberkulos när han var 11. Ingen trodde att han skulle överleva, och vid ett tillfälle när fadern och bröderna trodde att han sov hörde Manne dem diskutera hur de skulle ha råd med hans begravning.
Mot alla odds överlevde Manne, men sjukdomen hade satt spår. Han var klen och svag och hade inte fysiken för att bli skogshuggare. Han hade däremot ett gott läshuvud. När folkskolan var avklarad och det var meningen att Manne skulle börja jobba med fadern och bröderna i skogen gick han därför runt bland rikare släktingar och tiggde om att få låna pengar för att kunna studera vidare (det här var innan det fanns studiemedel och CSN i Sverige). Släktingarna sade nej.
Där någonstans började Mannes politiska engagemang. Även om han kom att syssla med väldigt olika saker inom politiken säger min mor att införandet av studielån, så att även fattiga ungdomar kunde läsa vidare, var hans största och viktigaste fråga. Hon har berättat att han cyklade runt i Härjedalen och Jämtland för att organisera möten och övertyga människor om det nödvändiga i införandet av studielån.
Min mor har också en särskild berättelse om min morfar som hon ofta återkommer till. När hon själv skulle få rösta för första gången studerade hon på annan ort och bodde inackorderad. Min morfar skickade därför hennes röstkort med posten till inackorderingsadressen. När hon öppnade kuvertet upptäckte hon att han även hade stoppat i valsedlar: för valen till kommun, landsting och riksdag hade han stoppat i valsedlarna för alla de partier som då var aktiva och valbara. För min mor var det vid denna tidpunkt otänkbart att rösta på något annat parti än socialdemokraterna, men hon blev ändå rörd över att hennes politikerfar inte tog detta för givet utan i demokratisk anda skickade henne valsedlar för alla partier.


Min uppväxt präglades av politiska diskussioner, ofta ganska hetsiga. Om min mor fick socialdemokratin med modersmjölken så formades min fars syn på politiken av att han drivit företag nästan hela sitt liv; han är med andra ord klassiskt höger. I det politiska kaos som råder i Sverige i dag är mina föräldrar paradoxalt nog mer överens om politiken än vad de varit någonsin tidigare; hon känner inte igen ”sina” gamla socialdemokrater och han känner inte igen ”sina” gamla moderater. Men när jag växte upp var det fortfarande ordning och reda i politiken, mamma var vänster och pappa var höger och själv var jag till en början vänster.


Mina problem med vänstern och socialdemokratin började med skolpolitiken. Socialdemokratiska utbildningsministrar levererade bara floskler om ”lusten till lärandet”, ”man ska inte sortera barn” (apropå betyg och den tidigare indelningen av matematik och engelska i allmän och särskild kurs). Folkpartiet hade ett skolborgarråd i Stockholm, Jan Björklund, som tillsammans med några få forskare (Lennart Grosin, Bo Sundblad, Knut Sundell, Inger Enkvist, Arne Helldén) tycktes vara de enda i Sverige som insåg att utbildning kräver ansträngning. Ja, och så Hans Bergström på Dagens Nyheter förstås. Under viss vånda, och efter många samtal med min mor (som lärare såg ju hon samma problem med skolpolitiken som jag) röstade jag på folkpartiet i stället för att lägga rösten till vänster.


Journalistutbildningen var också viktig för min insikt att jag inte hörde hemma hos vänstern. Dels fick vi läsa en minimal kurs i nationalekonomi, som övertygade mig om marknadsekonomins fördelar jämfört med planekonomin (jag har senare läst ytterligare nationalekonomi eftersom journalistutbildningens mikroskopiska crash course delvis förstördes av den klasskamrat som bjäbbade bort halva undervisningstiden med att ifrågasätta varför vi skulle studera ”kapitalistisk propaganda förklädd till vetenskap”). Dels blev jag – som på denna tid kallade mig feminist – mer och mer irriterad över det bristande klassperspektivet hos de feministiska journaliststudenterna. Alla gapade om Thamprofessurer (30 professorstjänster som öronmärktes för kvinnor av S-ministern Carl Tham), kvotering av bolagsstyrelser och föräldraledighet samt det förhatliga med rosa prinsessklänningar. När jag sade att feminismen borde bry sig mer om villkoren för undersköterskor i äldreomsorgen än om gräddfiler för kvinnor som doktorerat eller pluggat på Handels blev jag bara utskälld. Framförallt uppfattade jag vänsteridéerna bland journaliststudenterna som en effekt av grupptryck snarare än av egna tankar. Man skulle helt enkelt vara vänster för att passa in, och jag har alltid varit allergisk mot grupptryck och att man bara ska vara något för att passa in. Sedan jag var liten har jag haft ett behov av att ifrågasätta sådana ”sanningar” som aldrig förklaras på andra sätt än att ”så är det bara, alla andra tycker/gör så och därför ska du också tycka/göra så”. Vill man spetsa till det kan man säga att journalistutbildningen tog vänstern ur mig.


Men jag var väldigt okunnig om politiska ideologier utanför vänstern. När jag började skriva ledare på ÖstgötaCorrespondenten (som då i alla fall hade beteckningen borgerlig, på senare tid har jag sett att ledarsidan kallar sig liberal) visste jag egentligen inte mycket mer än att jag inte var vänster, jag hade bara en rudimentär uppfattning om liberalism och konservatism och alla grenar inom dessa båda ideologier.


På Corren fick jag snabbt lära mig att man som borgerlig i Sverige ska vara liberal. Konservatism är föråldrat och mossigt och de enda i Sverige som kallar sig konservativa är de unga männen som klär sig och talar som farbröder och som samlas i Svenska Högerpressföreningen för att älta att Sverige behöver mer kärnkraft och ett starkare försvar, fick jag veta.


Så jag försökte bli liberal. Men jag trivdes inte med socialliberalernas kravlöshet och omyndigförklarande av de grupper som de dubbat till ”offer”, och jag hade ju redan under journalistutbildningen ledsnat på den inskränkta medelklassfeminism som präglar Birgitta Ohlsson-liberalerna. Jag läste Johan Norbergs lilla skrift ”Fullständiga rättigheter. Ett försvar för de 21 första artiklarna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna” och tyckte att den var briljant. Jag drog slutsatsen att jag skulle bli libertarian/nyliberal. Jag läste Ayn Rand, och försökte faktiskt vara libertarian i flera månader. Till skillnad från alla som brukar såga Rand tycker jag att hon har många bra poänger, och jag tycker att hennes romaner spänningsmässigt håller minst samma klass som våra uppskrutna svenska deckarförfattare. Men det var något som skavde. Rands romaner präglas av ett bottenlöst förakt för de romanfigurer som står på ”fel” sida, de har inte bara fel politiskt utan är fula, lata, onda och på alla sätt hemska. Och även om jag inte är någon socialliberal började jag tänka att kanske tvingas man som libertarian/nyliberal att ha en sådan svartvit syn på människor. Om man är emot all skattefinansierad välfärd och menar att varje individ ska vara sin egen lyckas smed, då måste man kanske börja betrakta olycksbarnen som blir arbetslösa, cancersjuka, hemlösa eller missbrukare som en sämre sorts människor – kanske inte ens fullvärdiga människor? – för att rättfärdiga den politiska modell som låter dem falla ända ned på botten eftersom inga skyddsnät finns?


Visst sneglade jag mot konservatismen, men nidbilden jag hade fått av konservativa gjorde mig tveksam. En sommarvikarie på Correns ledarsida (Markus Jonsson, numera chefredaktör för Samtiden) kallade sig själv konservativ, och lånade mer än gärna ut böcker av bland andra Roger Scruton. Så sommaren 2011 började jag kalla mig själv konservativ, och det gör jag än i dag.
(I sammanhanget vill jag gärna dra en parallell. Jag har flera gånger fått bevittna hur homofoba personer har upphört att vara homofoba, eller blivit klart mindre homofoba, efter att ha lärt känna en homosexuell person alternativt fått veta att en person de känner sedan tidigare är homosexuell. Uppenbarligen var det något liknande som hände mig. Jag hade grava och nedvärderande fördomar om ”konservativa”, och det räckte att jag lärde känna en enda person som kallar sig konservativ för att mina fördomar skulle raseras. Senare blev jag till och med medlem i Högerpressföreningen och kunde konstatera att den föreningen är så mycket mer än unga män som klär sig och talar som farbröder, och ältar behovet av mer kärnkraft och starkare försvar).


En annan bloggare frågade mig nyligen om jag inte begränsas av att sätta etiketten ”konservativ” på mig själv. Han förstod att man som ledarskribent måste kunna etiketteras politiskt, men tyckte att jag nu när jag inte längre skriver ledare skulle få större frihet utan ideologisk etikett. Jag svarade honom att en del av det fina med att kalla sig konservativ i Sverige är just friheten det ger: eftersom så väldigt få kallar sig konservativa och de partier som tidigare var konservativa har förkastat denna del av sitt arv medan det enda partiet som kallar sig konservativt är ett ungt parti som fortfarande formas, så känner jag mig väldigt fri att ta till mig de delar av konservatismen som jag uppskattar och bortse från sådant jag inte gillar. En liberal som gör så blir genast dunkad i huvudet av andra liberaler som klagar högt på att ”detta är inte sann liberalism”. Konservativa blir däremot så glada när någon offentligt kallar sig konservativ att de gärna överser med meningsskiljaktigheter om man bara är överens om de stora dragen. Det är väl därför som konservativa i Sverige, på tvärs mot nidbilden, faktiskt är de mest toleranta (och i någon mån ”liberala”) när det gäller åsiktsskillnader. (Tyvärr måste jag konstatera att detta bara gäller konservativa individer. Det enda partiet som kallar sig konservativt, Sverigedemokraterna, är inte tolerant och liberalt utan tvärtom intolerant och dogmatiskt när det gäller åsiktsskillnader, vilket jag har skrivit om tidigare).


Men att ta steget från liberal till konservativ har också inneburit att jag delvis har hittat tillbaka till mitt gamla ”vänsterjag”. En vanlig missuppfattning i Sverige är att det alltid gäller att vänster är vänster, konservatism är höger och liberalism är mitten. Detta är förvisso ofta sant i den postmarxistiska partipolitik vi har fått i Sverige, där moderaterna och centerpartiet de senaste åren har tävlat med vänsterpartiet och miljöpartiet om att vara mest för fri invandring, mest normkritiska, mest radikalfeministiska, mest för genuspedagogik och allehanda könskvotering – kort sagt mest värdegrundsdemokratiska. (Det är ingen slump att de så kallade ”borgerliga” partierna i Sverige har blivit normkritiska, postmarxistiska värdegrundsdemokrater i samma takt som de har förkastat sitt konservativa arv och börjat definiera sig som blott ”liberala”, utan något inslag av konservatism).
Jag menar dock att i vissa sammanhang hamnar konservativa och traditionell vänster närmare varandra än liberaler och vänster eller liberaler och konservativa. Det gäller till exempel synen på kollektivet. Liberaler vill inte erkänna några kollektiv, för dem finns bara individen i ensamt majestät. Vänstern har en tendens att dra åt andra extremen, att bara se kollektiv och blunda för individen, men vänstern förnekar inte individen lika kategoriskt som liberaler förnekar kollektiven. Konservativa, som eftersträvar balans och därför väger in både individen och kollektivet, hamnar därför närmare vänstern än liberalerna på denna punkt.
Kritik av kommersialism och konsumtionssamhälle är ett annat exempel på när konservativa står närmare vänstern (och för den delen miljörörelsen) än vad liberaler gör. För fanatiska liberaler är marknaden helig, vad som kommer från marknaden måste alltid vara gott och det som fria marknadskrafter leder fram till är alltid facit. Konservativa är förvisso ofta överens med liberaler om att marknadsekonomin är överlägsen planekonomin, men konservativa ser inte marknaden som helig. Konservativa delar vänsterintellektuellas uppfattning att massproducerad, amerikaniserad underhållningskultur är fördummande och stjäl tid och uppmärksamhet från kultur som är bättre. Konservativa kan också dela vänsterns oro att ”konkurrensutsättandet” av offentlig sektor inte alltid har varit av godo, då det kan leda till att kollektiva nyttigheter som utbildning och fysisk trygghet ses som vilka konsumtionsvaror som helst, att ”New Public Management” har fått breda ut sig (Maciej Zarembas DN-serie om sjukvården) och att vissa samhällsproblem förblir odiskuterade så länge medelklassen kan köpa sig undan (jag tror till exempel inte att Sverige hade hamnat i dagens invandringskris om inte det fria skolvalet hade låtit medelklassen blunda för utvecklingen under många år). Här är länkar till några texter från Barometern där jag ifrågasatt just marknadskrafternas primat, arbetslinjens helighet och konsumtionssamhället ur ett konservativt perspektiv.


Men konservativa i Sverige står också närmare vänstern än vad liberalerna gör i synen på välfärdsstaten. Liberaler avskyr ofta välfärdsstaten, de ser den som ”Sosse-Sverige”, som ”omhändertagandementalitet” och de menar att svenskarna är ”det sovande folket” som måste väckas upp ur sin välfärdsdvala. Konservativa som jag själv håller delvis med om kritiken mot välfärdsstaten, vi tycker att de skattefinansierade verksamheterna har fått växa sig alltför stora och breda och tror att frihet, civilsamhälle och ansvarstagande skulle gynnas av en något mindre välfärdsstat. Samtidigt respekterar vi traditionen, och hävdar att man inte ska slå sönder sådant som fungerar.
För mig innebär det att Sverige varken kan eller bör försöka att bli USA (eller annat land med betydligt mindre skattefinansierad välfärd än Sverige). Den där ”sosse-modellen” som min morfar och andra byggde upp har tjänat oss väl. Den kan naturligtvis bli bättre, men det bör ske genom varsamma reformer, inte genom nyliberal chockterapi som skulle lämna oerhört många mänskliga offer längs vägen (även detta har jag skrivit om i Barometern).


Nu tror jag förvisso att Sverige genom de senaste decenniernas anti-konservativa invandringspolitik är på god väg att krossa välfärdsstaten på just det radikala och chockartade sätt som nyliberaler har drömt om. Jag är också rädd att chockeffekten och motsättningarna mellan olika grupper kommer att förstärkas av att svenska medier och politiker i symbios har drivit fram ett synsätt där olika etniciteter är olika inför lagen, något Gunnar Sandelin och jag skrev om i texten ”När den svenska underklassen blev osynlig”.


Det som stör mig något oerhört är att borgerliga politiker och opinionsbildare nu försöker låtsas som att de inte har del i denna utveckling. ”Det är Stefan Löfvens fel!”, ”Det är extremisterna i miljöpartiet!”, vrålar borgerliga ledarskribenter och oppositionspolitiker. Som om inte Fredrik Reinfeldt hade ingått migrationsöverenskommelse med miljöpartiet. Som inte Reinfeldt hade hållit ”öppna er hjärtan”-talet. Som om han aldrig hade sagt att Sverige tillhör dem som kommer hit mitt i livet, eller att Sverige har plats för det har han sett på sina flygturer. Som om inte Bengt Westerberg hade krävt ett hävande av Ingvar Carlssons luciabeslut, och Carl Bildt hade accepterat detta krav. Som om inte Annie Lööf hade hallucinerat om 30 miljoner invandrare till Sverige. Som om inte varenda borgerlig ledarskribent i Sverige hade applåderat allt detta, kallat det ”humanitärt”, och fördömt sådana som mig som ondskefulla fascister när vi ifrågasatt den huvudlösa invandringspolitiken.
Våren 2014 blev jag tillfrågad av SVT:s opinionsredaktion att skriva en debattartikel om journalistkårens särbehandling av miljöpartiet. Jag skrev, och anser fortfarande att det jag skrev stämde då (under flera år var jag en av väldigt få ledarskribenter som kritiserade miljöpartiet och mediernas särbehandling av partiet). Men jag blir våldsamt irriterad när borgerliga politiker i dag länkar till denna text som ett bevis för att det är ”extremisterna i miljöpartiet” som ligger bakom Sveriges sönderfall. Nu har ju faktiskt journalistkåren till slut börjat ställa kritiska frågor även till MP-politiker. Socialdemokrater och allianspolitiker har den senaste tiden inlett ett mobbningsliknande ”blame game” där ”extremisterna i MP” ska bära hundhuvudet för den vettlösa invandringspolitik som socialdemokrater och allianspolitiker är minst lika ansvariga för. Nu kryper ryggradslösa borgerliga politiker, som för några år sedan inget hellre ville än att regera ihop med MP, fram ur sina hålor och pekar finger mot MP. Skäms, ta mig fan! Blanda inte in min gamla text i era patetiska försök att skylla ifrån er. Jag har större respekt för en Maria Ferm, vars åsikter jag inte delar på en enda punkt, för att hon faktiskt står för sina åsikter, än vad jag har för alla borgerliga kappvändare, flockdjur och stimsimmare.
I augusti skrev jag en text i Göteborgs-Posten där jag bland annat hävdade att det finns ett svenskt folk och en svensk kultur. Ett antal liberala ledarskribenter bestämde sig för att detta var det mest fascistiska som någonsin hade publicerats i svensk mainstreammedia, och utmålade mig som galen, ond, sinnesförvirrad och högerextrem. Ingen enda av Sveriges etablerade så kallade konservativa eller borgerliga debattörer ställde sig på min sida. Den 12:e oktober ordnade Stefan Löfven ett jippo där Ingrid Lomfors, chef för Forum för levande historia, sade att det inte existerar någon svensk kultur. Plötsligt var det annat ljud i skällan. Liberala och konservativa ledarskribenter trampade nästan ihjäl varandra i ivern att få fördöma detta uttalande, några försökte helt ohederligt få det till att det var Löfven själv som hade uttalat de förbjudna orden. Vad var det som hade hänt på två månader, varför var jag fascist när jag i augusti skrev att det finns en svensk kultur medan Löfven var en folkförrädare när han två månader senare ordnade ett seminarium där någon sade att det inte finns en svensk kultur?


Två saker hade hänt. Fiskstimmet av borgerliga debattörer hade plötsligt tagit en ny riktning, och framförallt hade de borgerliga debattörerna fått upp en vittring att detta var något man kunde sänka socialdemokrater med (i min text var ju kritiken lika hård mot den tidigare alliansregeringen som mot nuvarande regering). När borgerliga debattörer och politiker i dag försöker utge sig för att ha en mer ”realistisk” syn på invandringspolitiken än vad vänstern har så handlat det enbart om strategi och taktik. Alla med mer minne än en guldfisk vet att det var regeringen Reinfeldt som bäddade den säng Sverige har att ligga i i dag. Alla med mer analysförmåga än Henrik Arnstad bör misstänka att Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-tal handlade om att Reinfeldt fått indikationer om vad som komma skulle (den akuta krisen vi har just nu), och att han desperat ville att socialdemokraterna skulle vinna riksdagsvalet 2014 för att de borgerliga skulle kunna skylla eländet på sossar och miljöpartister när Sverige rämnar.
Och alla som kallar sig ”realister” bör vara skeptiska och misstänksamma inför de nya tongångar vi nu hör från borgerliga debattörer och politiker. Så länge de inte erkänner att de hade fel, så länge de inte ber svenska folket om ursäkt för den katastrof de har orsakat, finns det inga skäl att tro att svensk borgerlighet skulle hantera den pågående krisen på ett bättre sätt än vad sittande regering gör. Att erkänna felen och att be om ursäkt menar jag dessutom är helt nödvändigt om Sverige ska kunna inleda den försoningsprocess som krävs inför framtiden. För som Gunnar Sandelin och jag skrev: även om vi skulle få ett nytt luciabeslut och ett invandringsstopp i morgon, så består Sverige i dag av svenskar och stora grupper invandrare, och politiker och journalister har med stor precision lyckats så motsättningar mellan dessa grupper.
För att göra framtiden så smärtfri som möjligt måste politikerna och journalisterna inse vad de har gjort, erkänna sina fel och be om ursäkt. Sedan måste vi hitta tillbaka till en ordning där alla är lika inför lagen, där ett tandläkarbesök inte kostar 50 eller 1500 kronor beroende på vilken grupp du tillhör, där polisen upprätthåller lagen oavsett etnicitet på misstänkta brottslingar, där hudfärgsmotiverade brott betraktas som hatbrott oavsett om det är offer eller förövare som är svart respektive vit, där utvalda ”offergrupper” inte får förtur till bostäder och skattesubventionerade anställningar, där ålderskontrollen på asylsökande är lika noggrann som på Systembolaget och där identitetskontrollen på asylsökande är lika noggrann som på banken.


Inför den svåra process som väntar Sverige så misstänker jag att ”gammelsossar” av Widar Anderssons eller Johan Westerholms snitt har mer att bidra med än nymoderater. Inställningen som kommer att krävas framöver är nämligen mycket mer ”gör din plikt, kräv din rätt” än ”what´s in it for me”. Ska inte Sverige spåra ur till ett totalsegregerat samhälle där vissa bor i gated communities som bevakas av privatpolis, har barnen i privatskolor och vårdas på privatsjukhus, medan de mindre bemedlade bor i laglöst land där allmänna skolor och skattefinansierad vård bara är skit, då är det sannerligen inte mer nyliberalism vi behöver.
Detta skriver jag trots att jag kallar mig konservativ och ser mig själv som, i någon bemärkelse, ”höger”. Min vänstra fot, mitt arv efter morfar Manne, säger mig att svenskar klarar av kriser genom att bita ihop, ”göra sin plikt och kräva sin rätt”, cykla fram och tillbaka genom Jämtland och Härjedalen och arrangera möten för studielånets införande, samarbeta, organisera sig, skriva kollektivavtal och införa socialförsäkringar. Det är varken höger eller borgerligt, men det är det svenska sättet. Tror man inte på det så bör man se till att ha en förmögenhet stor nog att köpa plats i ett gated community, köpa privat vård och utbildning, köpa privata försäkringar som täcker allt som i dag ingår i socialförsäkringarna. Eller helt enkelt fly landet.

*****


P.S. För yngre läsare: Rubriken på detta blogginlägg, ”Min vänstra fot”, är en fräck stöld av en filmtitel. Filmen från 1989 med Daniel Day-Lewis i huvudrollen handlar om cp-skadade Christy Brown som lär sig att måla och skriva med den enda kroppsdel han kontrollerar; den vänstra foten. Det är många år sedan jag såg filmen, men som jag minns den var den mycket bra.


P.S.2 För att undvika missförstånd: Denna text innebär inte att jag har nålat upp idolbilder av Anders Lindberg och Daniel Swedin över sängen eller att jag anser att Sverige svämmar över av vettiga vänsterpolitiker och -debattörer. Jag nämner Widar Andersson och Johan Westerholm, och kanske finns det några till, men i stort är kloka gammelsossar med ”gör din plikt, kräv din rätt” som rättesnöre fenomen i stil med Alfons Åbergs kompis Mållgan eller Kalle i klätterträdets kärlek Emma – de finns bara i fantasin. Jag vidhåller dock att det är sådana gammelsossar snarare än utopiska nyliberaler som Sverige behöver inför den svåra tid som väntar.