Marika Formgrens blogg

Marika Formgrens blogg

Om bloggen

Bloggen kom till på begäran från läsare som tyckte att det var knepigt att hitta mina ledare. Syftet från början var alltså att länka till mina SNB-ledare, som publicerades på litet olika ställen från dag till dag.
Nu när jag inte är ledarskribent längre publiceras jag med glesare mellanrum, men ska försöka länka när det sker. Å andra sidan får jag förhoppningsvis mer tid till traditionella blogginlägg.

Vägra skämmas

AnnatPosted by Marika Formgren 21 Jun, 2016 22:03:51

Är det bara astrologer, oraklet i Delfi och dysterkvistar med en tvivelaktig politisk agenda som försöker förutsäga vad som kommer att hända i framtiden? Så låter det ofta i det offentliga samtalet, där seriösa prognoser och beräkningar buntas ihop med vetenskapsfientliga foliehattar och avfärdas. Om vi bara vill tillräckligt mycket, öppnar våra hjärtan och sjunger ”We shall overcome” så kommer allt att ordna sig, och den som varnar för negativa konsekvenser är en mörkerman som behöver värdegrundsdrillning för att inte kasta oss tillbaka till 30-talet.

Själv har jag aldrig begripit denna skräck. Att använda de kunskaper och erfarenheter man har och den fakta och information man kan finna till att försöka förutse konsekvenserna av olika handlingsalternativ – det är ju det enda rimliga sättet att fatta beslut, har jag tänkt.

Efter två år på ingenjörsutbildning kan jag nu konstatera att i den tekniska världen är det inte fult att försöka förutse konsekvenserna av olika handlingsalternativ. Det är tvärtom det vi sysslar med. Oavsett det är matematik, programmering, digitalteknik eller kretsteori som står på schemat så ägnar vi oss åt att förstå sambanden mellan input-operation-output. På laborationer övar vi att systematiskt manipulera input och/eller operationerna på input, för att nå önskad output.

Naturligtvis är det lättare att förutse konsekvenserna när man sysslar med ettor och nollor, programkod och processorer än när man sysslar med människor, kulturer och samhällen, men jag tror att duktiga yrkesmänniskor inom alla områden använder sina kunskaper och erfarenheter samt tillgängliga data för att förutse konsekvenserna av olika handlingsalternativ. En lärare läser av elevernas reaktioner medan hon undervisar och vet när hon måste byta från föreläsning till annan arbetsform för att inte eleverna ska bli stökiga. En försäljare tolkar kroppsspråk, minspel och tonfall hos den presumtiva kunden för att hitta säljpunkten som leder till affär. En polis bedömer risken att människan han har framför sig plötsligt ska bli aggressiv och farlig.

Så även om tekniker och naturvetare är de som kanske mest uppenbart försöker förutse och påverka framtiden, så menar jag att nyckeln till att bli duktig i nästan vilket yrke som helst är att skaffa erfarenheterna och kunskaperna för att kunna göra korrekta bedömningar av konsekvenserna av olika handlingsalternativ.

Det stora undantaget är journalister, politiker och andra som lever på opinionsbildning i det svenska offentliga samtalet. Bland dessa är det en dödssynd att göra korrekta konsekvensbedömningar. Den som 2012 varnade för konsekvenserna av den slappa svenska asylhanteringen, icke-kontrollen av ålder på ensamkommande barn som inte alls ser ut som barn, undfallenheten inför fundamentalistisk islamism, de mycket starka pullfaktorerna i den svenska migrationspolitiken – den möttes inte av ett intresserat ”jaså, vad grundar du det på, har du några belägg för din oro?”. Personer som 2012 (eller 2008, eller 2014) använde sina kunskaper och tillgängliga data och förutspådde asylkatastrofen som blev ett faktum vintern 2015, dessa personer möttes i stället av hat, förakt, fördömanden och ”skampanj”-drev.

När konsekvensbedömningarna besannades, när asylsystemet havererade vintern 2015 och regeringen tvingades att vidta panikåtgärder för att minska strömmen av asylsökande till Sverige; då var det ingen som sade ”vi kanske borde ha lyssnat på människorna som förutspådde detta, vi kanske kunde ha undvikit den här situationen om vi hade lyssnat i stället för att stämpla dem som rasistfascistnazister”.

Tvärtom gjorde många opinionsbildare en dygd av sin ”naivitet” – det vill säga oförmåga att bedöma konsekvenser. Tydligaste exemplet var kanske DN:s ledarskribent Erik Helmerson som i en text den 7 november 2015 menade att de som först nu, när kaoset var ett faktum, ville skärpa invandringspolitiken var de som anpassade sig efter verkligheten. De som däremot hade önskat en skärpt invandringspolitik tidigare, innan kaoset var ett faktum, de bryr sig inte om verkligheten utan vill bara ha ”färre utlänningar” (jag länkar av princip inte till Dagens Nyheter, den som vill läsa det intellektuella haveriet får googla ”när verkligheten förändras måste politiken följa efter”).

Helmerson och andra som argumenterar på liknande sätt lägger stor vikt vid siffrorna: 2015 kom det nästan 163 000 asylsökande till Sverige och det klarar vi inte, men de ”normala” nivåer vi har legat på tidigare var inga problem utan då var det minsann bara främlingsfientliga som ville minska invandringen, ungefär. 2012, när jag förbjöds att skriva om invandring på Correns ledarsida, kom det knappt 44 000 asylsökande till Sverige. Fyra sådana år på raken, och Sverige har tagit emot fler än det år då det blev rumsrent att önska skärpt invandringspolitik. Om det finns ett tak för vilka invandringsvolymer Sverige klarar så gäller det taket inte bara momentant, utan över en viss tid. Ett badkar svämmar till sist över oavsett om du skruvar vattenkranen på max eller bara låter den droppa, den enda skillnaden är att det tar längre tid i det senare fallet.

Att försöka förutse vilka konsekvenser olika politiska vägval har för Sverige och svenska folket är alltså en dödssynd bland svenska journalister. Det enda konsekvenstänkande som är tillåtet och uppskattat i denna yrkesgrupp är att i alla lägen överväga konsekvenserna för den egna karriären, det egna varumärket. På grund av tidningsdöden så ser jag hur en strid ström av före detta kollegor – både nyhetsjournalister och ledarskribenter – lämnar journalistiken för att istället börja jobba som ”kommunikatörer”. Det är bra. Oroar man sig mer över sitt personliga varumärke än över samhällsutvecklingen – och det gör tyvärr de flesta journalister jag har träffat – då passar man sannolikt bättre som ”kommunikatör” än som journalist.

Jag hör till en grupp människor i Sverige som har några saker gemensamt:

* Vi arbetar/har arbetat med skrivande och/eller opinionsbildning.

* Genom att använda just konsekvenstänkande förutsåg vi asylkatastrofen innan den var ett faktum.

* Trots att det var ett journalistiskt självskadebeteende (stred mot dåvarande ”värdegrund”) så skrev vi om vilka slutsatser vårt konsekvenstänkande ledde oss till, med andra ord varnade vi för att den svenska invandringspolitiken var ohållbar.

Vi är ingen homogen grupp. Man behöver inte anstränga sig för att hitta åsiktsskillnader mellan till exempel mig, Widar Nord, Johan Westerholm, Ingrid Carlqvist och Tino Sanandaji, för att nämna några namn ur gruppen. Ska man trots dessa åsiktsskillnader använda ett samlingsnamn föredrar jag ”dissidenter” eller ”oppositionella”, eftersom dessa ord betonar att den gemensamma faktorn är kritik av det rådande, och inte en gemensam idé om vad som vore bättre.

Trots åsiktsskillnader har vi ytterligare en sak gemensamt: Vi har alla betalat ett mer eller mindre högt pris för att vi kritiserade invandringspolitiken innan det blev opportunt. Därför ställs i dissidentkretsar ofta den bittra frågan ”När ska vi få upprättelse, när ska etablissemanget erkänna att vi dissidenter hade rätt, att vi inte var fascister med en unken människosyn utan att Sverige idag hade mått bättre om man hade lyssnat på oss i tid?”.

Mitt svar är att det kommer inte att ske. Skillnaden mellan etablissemang och dissidenter är att dissidenter strävar efter ärlighet, medan etablissemang strävar efter makt. Om etablissemanget skulle erkänna att en grupp dissidenter hade rätt skulle de frivilligt ge upp en del av sin makt, och det ligger inte i etablissemangspersoners natur.

Därför är en av de viktigaste insikterna för dissidenter att vägra skämmas. Etablissemanget kommer nämligen alltid att försöka tvinga oss att skämmas. Även när etablissemanget – som i Sverige 2016 – har approprierat varje åsikt, argument och förslag som invandringskritiska dissidenter har framfört i åratal, kommer etablissemanget att försöka tvinga dissidenterna att skämmas för åsikterna man nyss har stulit från dem. Det är simpel taktik och strategi för att behålla makten: När dissidenternas åsikter blir alltför populära i folkopinionen (för att folk i sin vardag upplever att dissidenternas verklighetsbeskrivning är sannare än etablissemangets); sno dissidenternas åsikter, samtidigt som du mer högljutt än någonsin anklagar dissidenterna för att vara rasistnazistfascister. Då kan du kanske behålla både makten och ansiktet, utan att folk inser att du stjäl, ljuger och kastar sten i glashus.

Kvällstidningen Aftonbladet publicerade nyligen en ”granskning” av Sverigedemokraternas mediesatsning Samtiden (härifrån hittas samtliga texter, som jag anser är ren smörja). I förbifarten kan noteras att hela ”granskningen” bygger på läckta mejl från SD. Vi vet sedan tidigare att när andra riksdagspartier råkar ut för mejlläckor och knäckta datorlösenord betraktas det som eventuellt brottsligt och i vilket fall ett hot mot demokratin. När det är SD-mejl som läcker ut finns däremot inga etiska betänkligheter, utan journalisterna ordnar tabberas på det de kommer över. Apropå att journalisterna påstår sig behandla SD som ”vilket parti som helst...”.

Aftonbladet räknar upp ett antal personer som varit påtänkta och/eller tillfrågade att skriva krönikor och/eller bli redaktörer för Samtiden. Mitt eget namn nämns, tillsammans med bland andra Marcus Birro, Gunnar Sandelin, Ingrid Carlqvist, Hans Bergström och Ulf Nilsson.

Aftonbladets syfte (utöver att håna SD för att de har haft problem med sin mediesatsning) är glasklart: Vi som nämns med namn ska skämmas, vi ska uppleva att vi släpas i smutsen när vi förknippas med SD, genom att ha varit påtänkta eller tillfrågade för medverkan i Samtiden.

Sorgligt nog reagerade också några av de omnämnda personerna med just skam; de menade att Aftonbladet ljög eller misstolkade, och att de aldrig skulle medverka i Samtiden på grund av tidningens ”värderingar”.

Jag vägrar att skämmas. Ja, jag fick en fråga om att skriva krönikor för Samtiden. Från början var frågan ganska vagt formulerad, men i början av 2015 fick jag ett rakt och generöst erbjudande: skriv en krönika i veckan, få 40 000 i månaden för detta. Jag lutade åt att tacka ja. Dels för pengarnas skull, förstås, men också för att jag längtade efter att skriva i en tidning där man får skriva det som är sant och relevant utan att beläggas med skrivförbud, skällas ut av chefen, få texter avpublicerade från nätet eller orsaka protestmöten från kulturredaktionen.

Varför blev jag inte krönikör för Samtiden? Det handlar inte om Samtidens eller Sverigedemokraternas syn på invandringspolitiken. Socialdemokrater, moderater och borgerliga ledarskribenter kan anklaga SD för att ha en rasistisk invandringspolitik, samtidigt som de kopierar samma politik – jag är för hederlig för sådana skamgrepp.

Jag började följa SD mer intensivt och blev alltmer bekymrad över toppstyrningen och den bristande interndemokratin i partiet. Skulle ett sådant parti ge mig frihet att skriva vad jag ville, till exempel att kritisera just dessa tendenser? Jag har kritiserat ”värdegrundsdemokrati”, och som sagt betalat ett högt pris för friheten att skriva efter eget huvud. Jag var inte beredd att sälja denna frihet för 40 000 i månaden. Jag skrev ett kritiskt blogginlägg om SD, dåvarande tillförordnade partiordförande Mattias Karlsson skrev ett svar och jag skrev ett svar till honom. Sedan visste både jag och Samtiden att vi inte var ämnade för varandra.

Hade jag däremot velat skriva i Samtiden men avstått för att jag inte ville förstöra mitt personliga varumärke, då hade jag haft anledning att skämmas. Aftonbladet antyder att jag och alla de andra skribenterna tackade nej till att skriva i Samtiden för att vi inte ville förstöra våra karriärer genom att associeras med SD. Jag kan inte tala för de andra skribenterna, men när jag övervägde att börja skriva för Samtiden hade jag redan nått insikten att traditionella medier och jag var färdiga med varandra. Jag skiter högaktningsfullt i vad de traditionella medierna anser om mig, och den som inte tror mig kan läsa vad jag skrev i samband med Julia Caesar-affären och fråga sig om en journalist som vill ha en karriär i Sverige skulle skriva så.

Mitt förhållande till SD är kluvet. Jag står fast vid kritiken mot toppstyrningen och den bristande interndemokratin i partiet. Samtidigt är SD den partipolitiska motsvarigheten till vad vi dissidenter är inom skribentsfären; fram till asylhaveriet vintern 2015 var SD det enda parti som använde konsekvenstänkande och såg att den slappa invandringspolitiken trasade sönder Sverige både ekonomiskt, kulturellt och socialt. Behandlingen av oss dissidenter och SD efter asylhaveriet är också snarlik – vi får inte erkännande och upprättelse för att vi insåg vartåt det barkade innan människorna utan konsekvenstänkande gjorde det, tvärtom kämpar eftersläntrarna som har approprierat våra idéer för att vi ska vara fortsatt inlåsta i giftskåpet där de har placerat oss.

SD måste, liksom vi dissidenter, välja hur man ska hantera det nya läget. Man kan välja att skämmas, pudla, be om ursäkt för sin existens och hoppas på att kanske bli litet mer accepterad nu när en ny åsiktskorridor och en ny värdegrund håller på att formas. Eller så väljer man att vägra skämmas, att fortsätta sträva efter ärlighet och konsekvenstänkande trots att det inte uppskattas av etablissemanget.

Jag vägrar att skämmas för att jag har ett konsekvenstänkande och för att jag sätter upplysning till allmänheten framför mitt personliga varumärke. Jag hävdar att Sverige skulle vara ett bättre land att leva i om fler politiker och journalister hade förmåga till, och vågade använda sig av, konsekvenstänkande. Att krishantera när katastrofen är ett faktum är alltid sämre än att förutse risken för och därmed förebygga katastrofen. Att hävda att den som förutser och vill förebygga katastrofen är rasist (eller något annat fult, vi vet ju inte vilken som är nästa ”utmaning” att tabubeläggas av värdegrundsdemokraterna) – det är inte att anpassa sig efter verkligheten, det är att dubba ointelligens till dygd.