Marika Formgrens blogg

Marika Formgrens blogg

Om bloggen

Bloggen kom till på begäran från läsare som tyckte att det var knepigt att hitta mina ledare. Syftet från början var alltså att länka till mina SNB-ledare, som publicerades på litet olika ställen från dag till dag.
Nu när jag inte är ledarskribent längre publiceras jag med glesare mellanrum, men ska försöka länka när det sker. Å andra sidan får jag förhoppningsvis mer tid till traditionella blogginlägg.

Vägra skämmas

AnnatPosted by Marika Formgren 21 Jun, 2016 22:03:51

Är det bara astrologer, oraklet i Delfi och dysterkvistar med en tvivelaktig politisk agenda som försöker förutsäga vad som kommer att hända i framtiden? Så låter det ofta i det offentliga samtalet, där seriösa prognoser och beräkningar buntas ihop med vetenskapsfientliga foliehattar och avfärdas. Om vi bara vill tillräckligt mycket, öppnar våra hjärtan och sjunger ”We shall overcome” så kommer allt att ordna sig, och den som varnar för negativa konsekvenser är en mörkerman som behöver värdegrundsdrillning för att inte kasta oss tillbaka till 30-talet.

Själv har jag aldrig begripit denna skräck. Att använda de kunskaper och erfarenheter man har och den fakta och information man kan finna till att försöka förutse konsekvenserna av olika handlingsalternativ – det är ju det enda rimliga sättet att fatta beslut, har jag tänkt.

Efter två år på ingenjörsutbildning kan jag nu konstatera att i den tekniska världen är det inte fult att försöka förutse konsekvenserna av olika handlingsalternativ. Det är tvärtom det vi sysslar med. Oavsett det är matematik, programmering, digitalteknik eller kretsteori som står på schemat så ägnar vi oss åt att förstå sambanden mellan input-operation-output. På laborationer övar vi att systematiskt manipulera input och/eller operationerna på input, för att nå önskad output.

Naturligtvis är det lättare att förutse konsekvenserna när man sysslar med ettor och nollor, programkod och processorer än när man sysslar med människor, kulturer och samhällen, men jag tror att duktiga yrkesmänniskor inom alla områden använder sina kunskaper och erfarenheter samt tillgängliga data för att förutse konsekvenserna av olika handlingsalternativ. En lärare läser av elevernas reaktioner medan hon undervisar och vet när hon måste byta från föreläsning till annan arbetsform för att inte eleverna ska bli stökiga. En försäljare tolkar kroppsspråk, minspel och tonfall hos den presumtiva kunden för att hitta säljpunkten som leder till affär. En polis bedömer risken att människan han har framför sig plötsligt ska bli aggressiv och farlig.

Så även om tekniker och naturvetare är de som kanske mest uppenbart försöker förutse och påverka framtiden, så menar jag att nyckeln till att bli duktig i nästan vilket yrke som helst är att skaffa erfarenheterna och kunskaperna för att kunna göra korrekta bedömningar av konsekvenserna av olika handlingsalternativ.

Det stora undantaget är journalister, politiker och andra som lever på opinionsbildning i det svenska offentliga samtalet. Bland dessa är det en dödssynd att göra korrekta konsekvensbedömningar. Den som 2012 varnade för konsekvenserna av den slappa svenska asylhanteringen, icke-kontrollen av ålder på ensamkommande barn som inte alls ser ut som barn, undfallenheten inför fundamentalistisk islamism, de mycket starka pullfaktorerna i den svenska migrationspolitiken – den möttes inte av ett intresserat ”jaså, vad grundar du det på, har du några belägg för din oro?”. Personer som 2012 (eller 2008, eller 2014) använde sina kunskaper och tillgängliga data och förutspådde asylkatastrofen som blev ett faktum vintern 2015, dessa personer möttes i stället av hat, förakt, fördömanden och ”skampanj”-drev.

När konsekvensbedömningarna besannades, när asylsystemet havererade vintern 2015 och regeringen tvingades att vidta panikåtgärder för att minska strömmen av asylsökande till Sverige; då var det ingen som sade ”vi kanske borde ha lyssnat på människorna som förutspådde detta, vi kanske kunde ha undvikit den här situationen om vi hade lyssnat i stället för att stämpla dem som rasistfascistnazister”.

Tvärtom gjorde många opinionsbildare en dygd av sin ”naivitet” – det vill säga oförmåga att bedöma konsekvenser. Tydligaste exemplet var kanske DN:s ledarskribent Erik Helmerson som i en text den 7 november 2015 menade att de som först nu, när kaoset var ett faktum, ville skärpa invandringspolitiken var de som anpassade sig efter verkligheten. De som däremot hade önskat en skärpt invandringspolitik tidigare, innan kaoset var ett faktum, de bryr sig inte om verkligheten utan vill bara ha ”färre utlänningar” (jag länkar av princip inte till Dagens Nyheter, den som vill läsa det intellektuella haveriet får googla ”när verkligheten förändras måste politiken följa efter”).

Helmerson och andra som argumenterar på liknande sätt lägger stor vikt vid siffrorna: 2015 kom det nästan 163 000 asylsökande till Sverige och det klarar vi inte, men de ”normala” nivåer vi har legat på tidigare var inga problem utan då var det minsann bara främlingsfientliga som ville minska invandringen, ungefär. 2012, när jag förbjöds att skriva om invandring på Correns ledarsida, kom det knappt 44 000 asylsökande till Sverige. Fyra sådana år på raken, och Sverige har tagit emot fler än det år då det blev rumsrent att önska skärpt invandringspolitik. Om det finns ett tak för vilka invandringsvolymer Sverige klarar så gäller det taket inte bara momentant, utan över en viss tid. Ett badkar svämmar till sist över oavsett om du skruvar vattenkranen på max eller bara låter den droppa, den enda skillnaden är att det tar längre tid i det senare fallet.

Att försöka förutse vilka konsekvenser olika politiska vägval har för Sverige och svenska folket är alltså en dödssynd bland svenska journalister. Det enda konsekvenstänkande som är tillåtet och uppskattat i denna yrkesgrupp är att i alla lägen överväga konsekvenserna för den egna karriären, det egna varumärket. På grund av tidningsdöden så ser jag hur en strid ström av före detta kollegor – både nyhetsjournalister och ledarskribenter – lämnar journalistiken för att istället börja jobba som ”kommunikatörer”. Det är bra. Oroar man sig mer över sitt personliga varumärke än över samhällsutvecklingen – och det gör tyvärr de flesta journalister jag har träffat – då passar man sannolikt bättre som ”kommunikatör” än som journalist.

Jag hör till en grupp människor i Sverige som har några saker gemensamt:

* Vi arbetar/har arbetat med skrivande och/eller opinionsbildning.

* Genom att använda just konsekvenstänkande förutsåg vi asylkatastrofen innan den var ett faktum.

* Trots att det var ett journalistiskt självskadebeteende (stred mot dåvarande ”värdegrund”) så skrev vi om vilka slutsatser vårt konsekvenstänkande ledde oss till, med andra ord varnade vi för att den svenska invandringspolitiken var ohållbar.

Vi är ingen homogen grupp. Man behöver inte anstränga sig för att hitta åsiktsskillnader mellan till exempel mig, Widar Nord, Johan Westerholm, Ingrid Carlqvist och Tino Sanandaji, för att nämna några namn ur gruppen. Ska man trots dessa åsiktsskillnader använda ett samlingsnamn föredrar jag ”dissidenter” eller ”oppositionella”, eftersom dessa ord betonar att den gemensamma faktorn är kritik av det rådande, och inte en gemensam idé om vad som vore bättre.

Trots åsiktsskillnader har vi ytterligare en sak gemensamt: Vi har alla betalat ett mer eller mindre högt pris för att vi kritiserade invandringspolitiken innan det blev opportunt. Därför ställs i dissidentkretsar ofta den bittra frågan ”När ska vi få upprättelse, när ska etablissemanget erkänna att vi dissidenter hade rätt, att vi inte var fascister med en unken människosyn utan att Sverige idag hade mått bättre om man hade lyssnat på oss i tid?”.

Mitt svar är att det kommer inte att ske. Skillnaden mellan etablissemang och dissidenter är att dissidenter strävar efter ärlighet, medan etablissemang strävar efter makt. Om etablissemanget skulle erkänna att en grupp dissidenter hade rätt skulle de frivilligt ge upp en del av sin makt, och det ligger inte i etablissemangspersoners natur.

Därför är en av de viktigaste insikterna för dissidenter att vägra skämmas. Etablissemanget kommer nämligen alltid att försöka tvinga oss att skämmas. Även när etablissemanget – som i Sverige 2016 – har approprierat varje åsikt, argument och förslag som invandringskritiska dissidenter har framfört i åratal, kommer etablissemanget att försöka tvinga dissidenterna att skämmas för åsikterna man nyss har stulit från dem. Det är simpel taktik och strategi för att behålla makten: När dissidenternas åsikter blir alltför populära i folkopinionen (för att folk i sin vardag upplever att dissidenternas verklighetsbeskrivning är sannare än etablissemangets); sno dissidenternas åsikter, samtidigt som du mer högljutt än någonsin anklagar dissidenterna för att vara rasistnazistfascister. Då kan du kanske behålla både makten och ansiktet, utan att folk inser att du stjäl, ljuger och kastar sten i glashus.

Kvällstidningen Aftonbladet publicerade nyligen en ”granskning” av Sverigedemokraternas mediesatsning Samtiden (härifrån hittas samtliga texter, som jag anser är ren smörja). I förbifarten kan noteras att hela ”granskningen” bygger på läckta mejl från SD. Vi vet sedan tidigare att när andra riksdagspartier råkar ut för mejlläckor och knäckta datorlösenord betraktas det som eventuellt brottsligt och i vilket fall ett hot mot demokratin. När det är SD-mejl som läcker ut finns däremot inga etiska betänkligheter, utan journalisterna ordnar tabberas på det de kommer över. Apropå att journalisterna påstår sig behandla SD som ”vilket parti som helst...”.

Aftonbladet räknar upp ett antal personer som varit påtänkta och/eller tillfrågade att skriva krönikor och/eller bli redaktörer för Samtiden. Mitt eget namn nämns, tillsammans med bland andra Marcus Birro, Gunnar Sandelin, Ingrid Carlqvist, Hans Bergström och Ulf Nilsson.

Aftonbladets syfte (utöver att håna SD för att de har haft problem med sin mediesatsning) är glasklart: Vi som nämns med namn ska skämmas, vi ska uppleva att vi släpas i smutsen när vi förknippas med SD, genom att ha varit påtänkta eller tillfrågade för medverkan i Samtiden.

Sorgligt nog reagerade också några av de omnämnda personerna med just skam; de menade att Aftonbladet ljög eller misstolkade, och att de aldrig skulle medverka i Samtiden på grund av tidningens ”värderingar”.

Jag vägrar att skämmas. Ja, jag fick en fråga om att skriva krönikor för Samtiden. Från början var frågan ganska vagt formulerad, men i början av 2015 fick jag ett rakt och generöst erbjudande: skriv en krönika i veckan, få 40 000 i månaden för detta. Jag lutade åt att tacka ja. Dels för pengarnas skull, förstås, men också för att jag längtade efter att skriva i en tidning där man får skriva det som är sant och relevant utan att beläggas med skrivförbud, skällas ut av chefen, få texter avpublicerade från nätet eller orsaka protestmöten från kulturredaktionen.

Varför blev jag inte krönikör för Samtiden? Det handlar inte om Samtidens eller Sverigedemokraternas syn på invandringspolitiken. Socialdemokrater, moderater och borgerliga ledarskribenter kan anklaga SD för att ha en rasistisk invandringspolitik, samtidigt som de kopierar samma politik – jag är för hederlig för sådana skamgrepp.

Jag började följa SD mer intensivt och blev alltmer bekymrad över toppstyrningen och den bristande interndemokratin i partiet. Skulle ett sådant parti ge mig frihet att skriva vad jag ville, till exempel att kritisera just dessa tendenser? Jag har kritiserat ”värdegrundsdemokrati”, och som sagt betalat ett högt pris för friheten att skriva efter eget huvud. Jag var inte beredd att sälja denna frihet för 40 000 i månaden. Jag skrev ett kritiskt blogginlägg om SD, dåvarande tillförordnade partiordförande Mattias Karlsson skrev ett svar och jag skrev ett svar till honom. Sedan visste både jag och Samtiden att vi inte var ämnade för varandra.

Hade jag däremot velat skriva i Samtiden men avstått för att jag inte ville förstöra mitt personliga varumärke, då hade jag haft anledning att skämmas. Aftonbladet antyder att jag och alla de andra skribenterna tackade nej till att skriva i Samtiden för att vi inte ville förstöra våra karriärer genom att associeras med SD. Jag kan inte tala för de andra skribenterna, men när jag övervägde att börja skriva för Samtiden hade jag redan nått insikten att traditionella medier och jag var färdiga med varandra. Jag skiter högaktningsfullt i vad de traditionella medierna anser om mig, och den som inte tror mig kan läsa vad jag skrev i samband med Julia Caesar-affären och fråga sig om en journalist som vill ha en karriär i Sverige skulle skriva så.

Mitt förhållande till SD är kluvet. Jag står fast vid kritiken mot toppstyrningen och den bristande interndemokratin i partiet. Samtidigt är SD den partipolitiska motsvarigheten till vad vi dissidenter är inom skribentsfären; fram till asylhaveriet vintern 2015 var SD det enda parti som använde konsekvenstänkande och såg att den slappa invandringspolitiken trasade sönder Sverige både ekonomiskt, kulturellt och socialt. Behandlingen av oss dissidenter och SD efter asylhaveriet är också snarlik – vi får inte erkännande och upprättelse för att vi insåg vartåt det barkade innan människorna utan konsekvenstänkande gjorde det, tvärtom kämpar eftersläntrarna som har approprierat våra idéer för att vi ska vara fortsatt inlåsta i giftskåpet där de har placerat oss.

SD måste, liksom vi dissidenter, välja hur man ska hantera det nya läget. Man kan välja att skämmas, pudla, be om ursäkt för sin existens och hoppas på att kanske bli litet mer accepterad nu när en ny åsiktskorridor och en ny värdegrund håller på att formas. Eller så väljer man att vägra skämmas, att fortsätta sträva efter ärlighet och konsekvenstänkande trots att det inte uppskattas av etablissemanget.

Jag vägrar att skämmas för att jag har ett konsekvenstänkande och för att jag sätter upplysning till allmänheten framför mitt personliga varumärke. Jag hävdar att Sverige skulle vara ett bättre land att leva i om fler politiker och journalister hade förmåga till, och vågade använda sig av, konsekvenstänkande. Att krishantera när katastrofen är ett faktum är alltid sämre än att förutse risken för och därmed förebygga katastrofen. Att hävda att den som förutser och vill förebygga katastrofen är rasist (eller något annat fult, vi vet ju inte vilken som är nästa ”utmaning” att tabubeläggas av värdegrundsdemokraterna) – det är inte att anpassa sig efter verkligheten, det är att dubba ointelligens till dygd.







Min vänstra fot

AnnatPosted by Marika Formgren 09 Nov, 2015 21:45:44

Min morfar Manne, som dog innan jag föddes, var politiker. Han var ordförande i kommunstyrelsen, och ordförande i flera kommunala nämnder. Vid sidan om arbetet som tjänsteman på Arbetsförmedlingen (det här var på den tiden när även kommunalråd försörjde sig med ett vanligt förvärvsarbete) skrev han ledare i lokaltidningen. Han var även ordförande för Svegs arbetarekommun. Min morfar var socialdemokrat.
Att Manne blev socialdemokrat förvånar inte när man hör hans historia. Hans mor dog i barnsäng när Manne bara var några år, så han växte upp med en ensamstående far och många bröder. Fadern var skogsarbetare, och det var en självklarhet att alla bröderna också skulle bli det. Men Manne drabbades av tuberkulos när han var 11. Ingen trodde att han skulle överleva, och vid ett tillfälle när fadern och bröderna trodde att han sov hörde Manne dem diskutera hur de skulle ha råd med hans begravning.
Mot alla odds överlevde Manne, men sjukdomen hade satt spår. Han var klen och svag och hade inte fysiken för att bli skogshuggare. Han hade däremot ett gott läshuvud. När folkskolan var avklarad och det var meningen att Manne skulle börja jobba med fadern och bröderna i skogen gick han därför runt bland rikare släktingar och tiggde om att få låna pengar för att kunna studera vidare (det här var innan det fanns studiemedel och CSN i Sverige). Släktingarna sade nej.
Där någonstans började Mannes politiska engagemang. Även om han kom att syssla med väldigt olika saker inom politiken säger min mor att införandet av studielån, så att även fattiga ungdomar kunde läsa vidare, var hans största och viktigaste fråga. Hon har berättat att han cyklade runt i Härjedalen och Jämtland för att organisera möten och övertyga människor om det nödvändiga i införandet av studielån.
Min mor har också en särskild berättelse om min morfar som hon ofta återkommer till. När hon själv skulle få rösta för första gången studerade hon på annan ort och bodde inackorderad. Min morfar skickade därför hennes röstkort med posten till inackorderingsadressen. När hon öppnade kuvertet upptäckte hon att han även hade stoppat i valsedlar: för valen till kommun, landsting och riksdag hade han stoppat i valsedlarna för alla de partier som då var aktiva och valbara. För min mor var det vid denna tidpunkt otänkbart att rösta på något annat parti än socialdemokraterna, men hon blev ändå rörd över att hennes politikerfar inte tog detta för givet utan i demokratisk anda skickade henne valsedlar för alla partier.


Min uppväxt präglades av politiska diskussioner, ofta ganska hetsiga. Om min mor fick socialdemokratin med modersmjölken så formades min fars syn på politiken av att han drivit företag nästan hela sitt liv; han är med andra ord klassiskt höger. I det politiska kaos som råder i Sverige i dag är mina föräldrar paradoxalt nog mer överens om politiken än vad de varit någonsin tidigare; hon känner inte igen ”sina” gamla socialdemokrater och han känner inte igen ”sina” gamla moderater. Men när jag växte upp var det fortfarande ordning och reda i politiken, mamma var vänster och pappa var höger och själv var jag till en början vänster.


Mina problem med vänstern och socialdemokratin började med skolpolitiken. Socialdemokratiska utbildningsministrar levererade bara floskler om ”lusten till lärandet”, ”man ska inte sortera barn” (apropå betyg och den tidigare indelningen av matematik och engelska i allmän och särskild kurs). Folkpartiet hade ett skolborgarråd i Stockholm, Jan Björklund, som tillsammans med några få forskare (Lennart Grosin, Bo Sundblad, Knut Sundell, Inger Enkvist, Arne Helldén) tycktes vara de enda i Sverige som insåg att utbildning kräver ansträngning. Ja, och så Hans Bergström på Dagens Nyheter förstås. Under viss vånda, och efter många samtal med min mor (som lärare såg ju hon samma problem med skolpolitiken som jag) röstade jag på folkpartiet i stället för att lägga rösten till vänster.


Journalistutbildningen var också viktig för min insikt att jag inte hörde hemma hos vänstern. Dels fick vi läsa en minimal kurs i nationalekonomi, som övertygade mig om marknadsekonomins fördelar jämfört med planekonomin (jag har senare läst ytterligare nationalekonomi eftersom journalistutbildningens mikroskopiska crash course delvis förstördes av den klasskamrat som bjäbbade bort halva undervisningstiden med att ifrågasätta varför vi skulle studera ”kapitalistisk propaganda förklädd till vetenskap”). Dels blev jag – som på denna tid kallade mig feminist – mer och mer irriterad över det bristande klassperspektivet hos de feministiska journaliststudenterna. Alla gapade om Thamprofessurer (30 professorstjänster som öronmärktes för kvinnor av S-ministern Carl Tham), kvotering av bolagsstyrelser och föräldraledighet samt det förhatliga med rosa prinsessklänningar. När jag sade att feminismen borde bry sig mer om villkoren för undersköterskor i äldreomsorgen än om gräddfiler för kvinnor som doktorerat eller pluggat på Handels blev jag bara utskälld. Framförallt uppfattade jag vänsteridéerna bland journaliststudenterna som en effekt av grupptryck snarare än av egna tankar. Man skulle helt enkelt vara vänster för att passa in, och jag har alltid varit allergisk mot grupptryck och att man bara ska vara något för att passa in. Sedan jag var liten har jag haft ett behov av att ifrågasätta sådana ”sanningar” som aldrig förklaras på andra sätt än att ”så är det bara, alla andra tycker/gör så och därför ska du också tycka/göra så”. Vill man spetsa till det kan man säga att journalistutbildningen tog vänstern ur mig.


Men jag var väldigt okunnig om politiska ideologier utanför vänstern. När jag började skriva ledare på ÖstgötaCorrespondenten (som då i alla fall hade beteckningen borgerlig, på senare tid har jag sett att ledarsidan kallar sig liberal) visste jag egentligen inte mycket mer än att jag inte var vänster, jag hade bara en rudimentär uppfattning om liberalism och konservatism och alla grenar inom dessa båda ideologier.


På Corren fick jag snabbt lära mig att man som borgerlig i Sverige ska vara liberal. Konservatism är föråldrat och mossigt och de enda i Sverige som kallar sig konservativa är de unga männen som klär sig och talar som farbröder och som samlas i Svenska Högerpressföreningen för att älta att Sverige behöver mer kärnkraft och ett starkare försvar, fick jag veta.


Så jag försökte bli liberal. Men jag trivdes inte med socialliberalernas kravlöshet och omyndigförklarande av de grupper som de dubbat till ”offer”, och jag hade ju redan under journalistutbildningen ledsnat på den inskränkta medelklassfeminism som präglar Birgitta Ohlsson-liberalerna. Jag läste Johan Norbergs lilla skrift ”Fullständiga rättigheter. Ett försvar för de 21 första artiklarna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna” och tyckte att den var briljant. Jag drog slutsatsen att jag skulle bli libertarian/nyliberal. Jag läste Ayn Rand, och försökte faktiskt vara libertarian i flera månader. Till skillnad från alla som brukar såga Rand tycker jag att hon har många bra poänger, och jag tycker att hennes romaner spänningsmässigt håller minst samma klass som våra uppskrutna svenska deckarförfattare. Men det var något som skavde. Rands romaner präglas av ett bottenlöst förakt för de romanfigurer som står på ”fel” sida, de har inte bara fel politiskt utan är fula, lata, onda och på alla sätt hemska. Och även om jag inte är någon socialliberal började jag tänka att kanske tvingas man som libertarian/nyliberal att ha en sådan svartvit syn på människor. Om man är emot all skattefinansierad välfärd och menar att varje individ ska vara sin egen lyckas smed, då måste man kanske börja betrakta olycksbarnen som blir arbetslösa, cancersjuka, hemlösa eller missbrukare som en sämre sorts människor – kanske inte ens fullvärdiga människor? – för att rättfärdiga den politiska modell som låter dem falla ända ned på botten eftersom inga skyddsnät finns?


Visst sneglade jag mot konservatismen, men nidbilden jag hade fått av konservativa gjorde mig tveksam. En sommarvikarie på Correns ledarsida (Markus Jonsson, numera chefredaktör för Samtiden) kallade sig själv konservativ, och lånade mer än gärna ut böcker av bland andra Roger Scruton. Så sommaren 2011 började jag kalla mig själv konservativ, och det gör jag än i dag.
(I sammanhanget vill jag gärna dra en parallell. Jag har flera gånger fått bevittna hur homofoba personer har upphört att vara homofoba, eller blivit klart mindre homofoba, efter att ha lärt känna en homosexuell person alternativt fått veta att en person de känner sedan tidigare är homosexuell. Uppenbarligen var det något liknande som hände mig. Jag hade grava och nedvärderande fördomar om ”konservativa”, och det räckte att jag lärde känna en enda person som kallar sig konservativ för att mina fördomar skulle raseras. Senare blev jag till och med medlem i Högerpressföreningen och kunde konstatera att den föreningen är så mycket mer än unga män som klär sig och talar som farbröder, och ältar behovet av mer kärnkraft och starkare försvar).


En annan bloggare frågade mig nyligen om jag inte begränsas av att sätta etiketten ”konservativ” på mig själv. Han förstod att man som ledarskribent måste kunna etiketteras politiskt, men tyckte att jag nu när jag inte längre skriver ledare skulle få större frihet utan ideologisk etikett. Jag svarade honom att en del av det fina med att kalla sig konservativ i Sverige är just friheten det ger: eftersom så väldigt få kallar sig konservativa och de partier som tidigare var konservativa har förkastat denna del av sitt arv medan det enda partiet som kallar sig konservativt är ett ungt parti som fortfarande formas, så känner jag mig väldigt fri att ta till mig de delar av konservatismen som jag uppskattar och bortse från sådant jag inte gillar. En liberal som gör så blir genast dunkad i huvudet av andra liberaler som klagar högt på att ”detta är inte sann liberalism”. Konservativa blir däremot så glada när någon offentligt kallar sig konservativ att de gärna överser med meningsskiljaktigheter om man bara är överens om de stora dragen. Det är väl därför som konservativa i Sverige, på tvärs mot nidbilden, faktiskt är de mest toleranta (och i någon mån ”liberala”) när det gäller åsiktsskillnader. (Tyvärr måste jag konstatera att detta bara gäller konservativa individer. Det enda partiet som kallar sig konservativt, Sverigedemokraterna, är inte tolerant och liberalt utan tvärtom intolerant och dogmatiskt när det gäller åsiktsskillnader, vilket jag har skrivit om tidigare).


Men att ta steget från liberal till konservativ har också inneburit att jag delvis har hittat tillbaka till mitt gamla ”vänsterjag”. En vanlig missuppfattning i Sverige är att det alltid gäller att vänster är vänster, konservatism är höger och liberalism är mitten. Detta är förvisso ofta sant i den postmarxistiska partipolitik vi har fått i Sverige, där moderaterna och centerpartiet de senaste åren har tävlat med vänsterpartiet och miljöpartiet om att vara mest för fri invandring, mest normkritiska, mest radikalfeministiska, mest för genuspedagogik och allehanda könskvotering – kort sagt mest värdegrundsdemokratiska. (Det är ingen slump att de så kallade ”borgerliga” partierna i Sverige har blivit normkritiska, postmarxistiska värdegrundsdemokrater i samma takt som de har förkastat sitt konservativa arv och börjat definiera sig som blott ”liberala”, utan något inslag av konservatism).
Jag menar dock att i vissa sammanhang hamnar konservativa och traditionell vänster närmare varandra än liberaler och vänster eller liberaler och konservativa. Det gäller till exempel synen på kollektivet. Liberaler vill inte erkänna några kollektiv, för dem finns bara individen i ensamt majestät. Vänstern har en tendens att dra åt andra extremen, att bara se kollektiv och blunda för individen, men vänstern förnekar inte individen lika kategoriskt som liberaler förnekar kollektiven. Konservativa, som eftersträvar balans och därför väger in både individen och kollektivet, hamnar därför närmare vänstern än liberalerna på denna punkt.
Kritik av kommersialism och konsumtionssamhälle är ett annat exempel på när konservativa står närmare vänstern (och för den delen miljörörelsen) än vad liberaler gör. För fanatiska liberaler är marknaden helig, vad som kommer från marknaden måste alltid vara gott och det som fria marknadskrafter leder fram till är alltid facit. Konservativa är förvisso ofta överens med liberaler om att marknadsekonomin är överlägsen planekonomin, men konservativa ser inte marknaden som helig. Konservativa delar vänsterintellektuellas uppfattning att massproducerad, amerikaniserad underhållningskultur är fördummande och stjäl tid och uppmärksamhet från kultur som är bättre. Konservativa kan också dela vänsterns oro att ”konkurrensutsättandet” av offentlig sektor inte alltid har varit av godo, då det kan leda till att kollektiva nyttigheter som utbildning och fysisk trygghet ses som vilka konsumtionsvaror som helst, att ”New Public Management” har fått breda ut sig (Maciej Zarembas DN-serie om sjukvården) och att vissa samhällsproblem förblir odiskuterade så länge medelklassen kan köpa sig undan (jag tror till exempel inte att Sverige hade hamnat i dagens invandringskris om inte det fria skolvalet hade låtit medelklassen blunda för utvecklingen under många år). Här är länkar till några texter från Barometern där jag ifrågasatt just marknadskrafternas primat, arbetslinjens helighet och konsumtionssamhället ur ett konservativt perspektiv.


Men konservativa i Sverige står också närmare vänstern än vad liberalerna gör i synen på välfärdsstaten. Liberaler avskyr ofta välfärdsstaten, de ser den som ”Sosse-Sverige”, som ”omhändertagandementalitet” och de menar att svenskarna är ”det sovande folket” som måste väckas upp ur sin välfärdsdvala. Konservativa som jag själv håller delvis med om kritiken mot välfärdsstaten, vi tycker att de skattefinansierade verksamheterna har fått växa sig alltför stora och breda och tror att frihet, civilsamhälle och ansvarstagande skulle gynnas av en något mindre välfärdsstat. Samtidigt respekterar vi traditionen, och hävdar att man inte ska slå sönder sådant som fungerar.
För mig innebär det att Sverige varken kan eller bör försöka att bli USA (eller annat land med betydligt mindre skattefinansierad välfärd än Sverige). Den där ”sosse-modellen” som min morfar och andra byggde upp har tjänat oss väl. Den kan naturligtvis bli bättre, men det bör ske genom varsamma reformer, inte genom nyliberal chockterapi som skulle lämna oerhört många mänskliga offer längs vägen (även detta har jag skrivit om i Barometern).


Nu tror jag förvisso att Sverige genom de senaste decenniernas anti-konservativa invandringspolitik är på god väg att krossa välfärdsstaten på just det radikala och chockartade sätt som nyliberaler har drömt om. Jag är också rädd att chockeffekten och motsättningarna mellan olika grupper kommer att förstärkas av att svenska medier och politiker i symbios har drivit fram ett synsätt där olika etniciteter är olika inför lagen, något Gunnar Sandelin och jag skrev om i texten ”När den svenska underklassen blev osynlig”.


Det som stör mig något oerhört är att borgerliga politiker och opinionsbildare nu försöker låtsas som att de inte har del i denna utveckling. ”Det är Stefan Löfvens fel!”, ”Det är extremisterna i miljöpartiet!”, vrålar borgerliga ledarskribenter och oppositionspolitiker. Som om inte Fredrik Reinfeldt hade ingått migrationsöverenskommelse med miljöpartiet. Som inte Reinfeldt hade hållit ”öppna er hjärtan”-talet. Som om han aldrig hade sagt att Sverige tillhör dem som kommer hit mitt i livet, eller att Sverige har plats för det har han sett på sina flygturer. Som om inte Bengt Westerberg hade krävt ett hävande av Ingvar Carlssons luciabeslut, och Carl Bildt hade accepterat detta krav. Som om inte Annie Lööf hade hallucinerat om 30 miljoner invandrare till Sverige. Som om inte varenda borgerlig ledarskribent i Sverige hade applåderat allt detta, kallat det ”humanitärt”, och fördömt sådana som mig som ondskefulla fascister när vi ifrågasatt den huvudlösa invandringspolitiken.
Våren 2014 blev jag tillfrågad av SVT:s opinionsredaktion att skriva en debattartikel om journalistkårens särbehandling av miljöpartiet. Jag skrev, och anser fortfarande att det jag skrev stämde då (under flera år var jag en av väldigt få ledarskribenter som kritiserade miljöpartiet och mediernas särbehandling av partiet). Men jag blir våldsamt irriterad när borgerliga politiker i dag länkar till denna text som ett bevis för att det är ”extremisterna i miljöpartiet” som ligger bakom Sveriges sönderfall. Nu har ju faktiskt journalistkåren till slut börjat ställa kritiska frågor även till MP-politiker. Socialdemokrater och allianspolitiker har den senaste tiden inlett ett mobbningsliknande ”blame game” där ”extremisterna i MP” ska bära hundhuvudet för den vettlösa invandringspolitik som socialdemokrater och allianspolitiker är minst lika ansvariga för. Nu kryper ryggradslösa borgerliga politiker, som för några år sedan inget hellre ville än att regera ihop med MP, fram ur sina hålor och pekar finger mot MP. Skäms, ta mig fan! Blanda inte in min gamla text i era patetiska försök att skylla ifrån er. Jag har större respekt för en Maria Ferm, vars åsikter jag inte delar på en enda punkt, för att hon faktiskt står för sina åsikter, än vad jag har för alla borgerliga kappvändare, flockdjur och stimsimmare.
I augusti skrev jag en text i Göteborgs-Posten där jag bland annat hävdade att det finns ett svenskt folk och en svensk kultur. Ett antal liberala ledarskribenter bestämde sig för att detta var det mest fascistiska som någonsin hade publicerats i svensk mainstreammedia, och utmålade mig som galen, ond, sinnesförvirrad och högerextrem. Ingen enda av Sveriges etablerade så kallade konservativa eller borgerliga debattörer ställde sig på min sida. Den 12:e oktober ordnade Stefan Löfven ett jippo där Ingrid Lomfors, chef för Forum för levande historia, sade att det inte existerar någon svensk kultur. Plötsligt var det annat ljud i skällan. Liberala och konservativa ledarskribenter trampade nästan ihjäl varandra i ivern att få fördöma detta uttalande, några försökte helt ohederligt få det till att det var Löfven själv som hade uttalat de förbjudna orden. Vad var det som hade hänt på två månader, varför var jag fascist när jag i augusti skrev att det finns en svensk kultur medan Löfven var en folkförrädare när han två månader senare ordnade ett seminarium där någon sade att det inte finns en svensk kultur?


Två saker hade hänt. Fiskstimmet av borgerliga debattörer hade plötsligt tagit en ny riktning, och framförallt hade de borgerliga debattörerna fått upp en vittring att detta var något man kunde sänka socialdemokrater med (i min text var ju kritiken lika hård mot den tidigare alliansregeringen som mot nuvarande regering). När borgerliga debattörer och politiker i dag försöker utge sig för att ha en mer ”realistisk” syn på invandringspolitiken än vad vänstern har så handlat det enbart om strategi och taktik. Alla med mer minne än en guldfisk vet att det var regeringen Reinfeldt som bäddade den säng Sverige har att ligga i i dag. Alla med mer analysförmåga än Henrik Arnstad bör misstänka att Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-tal handlade om att Reinfeldt fått indikationer om vad som komma skulle (den akuta krisen vi har just nu), och att han desperat ville att socialdemokraterna skulle vinna riksdagsvalet 2014 för att de borgerliga skulle kunna skylla eländet på sossar och miljöpartister när Sverige rämnar.
Och alla som kallar sig ”realister” bör vara skeptiska och misstänksamma inför de nya tongångar vi nu hör från borgerliga debattörer och politiker. Så länge de inte erkänner att de hade fel, så länge de inte ber svenska folket om ursäkt för den katastrof de har orsakat, finns det inga skäl att tro att svensk borgerlighet skulle hantera den pågående krisen på ett bättre sätt än vad sittande regering gör. Att erkänna felen och att be om ursäkt menar jag dessutom är helt nödvändigt om Sverige ska kunna inleda den försoningsprocess som krävs inför framtiden. För som Gunnar Sandelin och jag skrev: även om vi skulle få ett nytt luciabeslut och ett invandringsstopp i morgon, så består Sverige i dag av svenskar och stora grupper invandrare, och politiker och journalister har med stor precision lyckats så motsättningar mellan dessa grupper.
För att göra framtiden så smärtfri som möjligt måste politikerna och journalisterna inse vad de har gjort, erkänna sina fel och be om ursäkt. Sedan måste vi hitta tillbaka till en ordning där alla är lika inför lagen, där ett tandläkarbesök inte kostar 50 eller 1500 kronor beroende på vilken grupp du tillhör, där polisen upprätthåller lagen oavsett etnicitet på misstänkta brottslingar, där hudfärgsmotiverade brott betraktas som hatbrott oavsett om det är offer eller förövare som är svart respektive vit, där utvalda ”offergrupper” inte får förtur till bostäder och skattesubventionerade anställningar, där ålderskontrollen på asylsökande är lika noggrann som på Systembolaget och där identitetskontrollen på asylsökande är lika noggrann som på banken.


Inför den svåra process som väntar Sverige så misstänker jag att ”gammelsossar” av Widar Anderssons eller Johan Westerholms snitt har mer att bidra med än nymoderater. Inställningen som kommer att krävas framöver är nämligen mycket mer ”gör din plikt, kräv din rätt” än ”what´s in it for me”. Ska inte Sverige spåra ur till ett totalsegregerat samhälle där vissa bor i gated communities som bevakas av privatpolis, har barnen i privatskolor och vårdas på privatsjukhus, medan de mindre bemedlade bor i laglöst land där allmänna skolor och skattefinansierad vård bara är skit, då är det sannerligen inte mer nyliberalism vi behöver.
Detta skriver jag trots att jag kallar mig konservativ och ser mig själv som, i någon bemärkelse, ”höger”. Min vänstra fot, mitt arv efter morfar Manne, säger mig att svenskar klarar av kriser genom att bita ihop, ”göra sin plikt och kräva sin rätt”, cykla fram och tillbaka genom Jämtland och Härjedalen och arrangera möten för studielånets införande, samarbeta, organisera sig, skriva kollektivavtal och införa socialförsäkringar. Det är varken höger eller borgerligt, men det är det svenska sättet. Tror man inte på det så bör man se till att ha en förmögenhet stor nog att köpa plats i ett gated community, köpa privat vård och utbildning, köpa privata försäkringar som täcker allt som i dag ingår i socialförsäkringarna. Eller helt enkelt fly landet.

*****


P.S. För yngre läsare: Rubriken på detta blogginlägg, ”Min vänstra fot”, är en fräck stöld av en filmtitel. Filmen från 1989 med Daniel Day-Lewis i huvudrollen handlar om cp-skadade Christy Brown som lär sig att måla och skriva med den enda kroppsdel han kontrollerar; den vänstra foten. Det är många år sedan jag såg filmen, men som jag minns den var den mycket bra.


P.S.2 För att undvika missförstånd: Denna text innebär inte att jag har nålat upp idolbilder av Anders Lindberg och Daniel Swedin över sängen eller att jag anser att Sverige svämmar över av vettiga vänsterpolitiker och -debattörer. Jag nämner Widar Andersson och Johan Westerholm, och kanske finns det några till, men i stort är kloka gammelsossar med ”gör din plikt, kräv din rätt” som rättesnöre fenomen i stil med Alfons Åbergs kompis Mållgan eller Kalle i klätterträdets kärlek Emma – de finns bara i fantasin. Jag vidhåller dock att det är sådana gammelsossar snarare än utopiska nyliberaler som Sverige behöver inför den svåra tid som väntar.



När den svenska underklassen blev osynlig

AnnatPosted by Marika Formgren 11 Sep, 2015 18:38:03

Den här texten har Gunnar Sandelin och jag skrivit tillsammans under sommaren. Vi är journalister från två olika generationer, Gunnar är dessutom socionom med erfarenhet av socialt arbete. Vi har ofta diskuterat hur den svenska underklassen försvann från journalistiken när socialreportaget ”rasifierades”, och till slut bestämde vi oss för att skriva om utvecklingen.
Gunnar Sandelin och Karl-Olov Arnstberg, pensionerad professor i etnologi, har skrivit böckerna ”Invandring och mörkläggning” samt ”Invandring och mörkläggning II”. Kopplat till böckerna finns en hemsida med bland annat en blogg, där både Arnstberg och Sandelin skriver inlägg.
Eftersom Gunnar och jag har skrivit den här texten tillsammans publiceras den både här och på den blogg som Gunnar Sandelin har tillsammans med Karl-Olov Arnstberg.

*****

Fyra dagar före riksdagsvalet 2010 publicerar Emelie Holmquist på sin blogg ett inlägg med rubriken ”Sveket”. Texten handlar om att Emelies mor, Annica Holmquist, som är sjuk i akromegali, har blivit utförsäkrad från sjukförsäkringen och uppmanats av socialförvaltningen att sälja sin bostadsrätt för att få pengar till mat.



Blogginlägget är välskrivet och gripande. Emelie Holmquist har inte bara en viktig personlig berättelse att förmedla, som politiskt engagerad på vänstersidan är hon också starkt kritisk till den sittande alliansregeringens förändringar av sjukförsäkringen. Genomslaget blir enormt. Samtliga riksmedier hakar på och gör reportage om Annica Holmquist, och i den direktsända slutdebatten kvällen före valet får de borgerliga partiledarna många tuffa frågor om sjukförsäkringen och Annica Holmquist.



Alliansen vinner valet, men förlorar den riksdagsmajoritet man vunnit fyra år tidigare. Socialdemokraternas interna mätningar visar att partiet ökade sitt opinionsstöd från 28 procent till valresultatet 30,7 procent under de allra sista dagarna före valet. Flera opinionsanalytiker spekulerar i om de rödgröna skulle ha vunnit valet ifall blogginlägget hade publicerats ett par veckor tidigare.



Forskare som intresserar sig för samspelet sociala medier – politik har redan fördjupat sig i Emelie Holmquists blogginlägg och dess betydelse för valutgången 2010. Vi vill ställa en annan fråga. Förr i tiden gjorde medierna den här typen av socialreportage på eget initiativ, utan att en bloggare först visade var storyn fanns och hur den skulle berättas. Hur ofta dagens medier än kallar sig ”agendasättande” är det uppenbart att den som satte agendan för slutspurten i valrörelsen 2010 var Emelie Holmquist, inte någon av chefredaktörerna och ansvariga utgivarna på våra rikstäckande medier. Vad var det som hände när svenska medier gav upp socialjournalistiken, varför hände det och hur gick det till?



Vi har inte det fullständiga svaret på dessa frågor, men som journalister från två olika generationer har vi tillsammans erfarenheter av såväl socialt arbete som socialjournalistik under en tidsperiod som sträcker sig från mitten av 70-talet fram till realtid och vi har sett en påtaglig scenförändring under det tidsspannet.

Vi menar att den svenska socialjournalistiken har blivit ”rasifierad”. När de breda medierna (dagspress, radio och tv) nuförtiden rapporterar om orättvisor och utsatta och marginaliserade människor så är det i princip aldrig infödda svenskar som skildras. Den som följer Sverige genom våra stora medier får bilden av ett land där inga olyckor eller orättvisor någonsin drabbar de infödda med svensk bakgrund, men där däremot asylsökande, tiggare på mer eller mindre tillfälligt besök samt andra invandrare dagligen utsätts för orättvis och förnedrande behandling från både myndigheter och privatpersoner.

Vi anser att det är en olycklig utveckling att orättvisor som drabbar infödda svenskar i de lägsta socialgrupperna blir osynliggjorda. Vi ska återkomma till varför, men först vill vi gå igenom våra idéer om när, hur och varför som den svenska socialjournalistiken blev ”rasifierad”. Det finns fem spår, som delvis griper in i och påverkar varandra, som man kan följa för att förstå utvecklingen. Dessa är:
* Journalistrollen och medieetiken
* Utvecklingen av asyl- och anhöriginvandring till Sverige
* Allmänhetens förändrade syn på fusk och utnyttjande av socialförsäkringarna
* Den svenska politiska vänsterns förvandling
* Journalistikens utveckling från samhällskritik till kommersialism

Journalistrollen och medieetiken

Som journalister utbildade under tidigt 1980- respektive sent 1990-tal fick vi båda lära oss yrkeskoden att ”ställa sig på den lille mannens sida”, bland annat i bemärkelsen att göra gripande reportage när någon marginaliserad person inte får ett samhällsstöd som hon borde få. Journalisternas uppgift hade ju sedan slutet av 60-talet varit att mer eller mindre uttalat stå på den inhemska underklassens sida. Solidaritet med dem som befinner sig på välfärdssamhällets skuggsida var närmast en förutsättning för den som ville bli reporter inom public service eller på en större tidning. Som en röd tråd i medieetiken löpte att journalisten vid våra public-servicekanaler i etern och i daglig press skulle vara ombud för dem som inte hade någon röst i samhället.

Under 70- och 80-talet var det dessutom inte ovanligt att journalister hade praktisk erfarenhet av någon form av socialt arbete innan de gick vidare till de dåvarande journalisthögskolorna. Det var inte någon redaktör som höjde på ögonbrynet om journalistpraktikanten berättade att han eller hon var lite äldre och exempelvis också var socionom i botten. Samhället skulle ju förändras underifrån! Långt innan begrepp som rasifiering, papperslösa, båtflyktingar eller EU-migranter var kända hoppades många inom journalistkåren på att kunna medverka till ett mer socialistiskt orienterat folkhem. Därför slöt de gärna den inhemska arbetarklassen och lägre medelklassen till sitt bröst. I denna grupp som var föremål för medias välvilja fanns både svenskar och invandrare som bidragit till att bygga upp välfärden i samhället.

En av oss, Gunnar Sandelin, arbetade som nyhets- och samhällsreporter/producent på SVT från mitten av åttiotalet till början av nittiotalet. Under den tiden gjorde han, liksom många andra reportrar, reportage om utsattheten och orättvisorna som drabbade människor i de lägre samhällsskikten. Listan kan göras lång, men här är några exempel på hans produktion från den tiden från programmen Aktuellt, 20:00 och Norra Magasinet (föregångare till dagens Uppdrag Granskning):
* Familjer som drabbades av arbetslöshet i glesbygd när exempelvis gruvor, fabriker och sjukhus lades ned.
* Situationen för psykiskt sjuka eller funktionshindrade som skrevs ut i samband med psykiatrireformen som innebar nedläggning av institutioner.
* Arbetsskador på bland annat andningsorgan som drabbade exempelvis skogsarbetare och asbestsanerare
* Missförhållanden inom fosterhemsvården när den privatiserades, ibland utanför socialtjänstens kontroll
* Ensamma gamla och sjukas behov av empati i hemtjänsten.

Många gånger följdes sådana inslag upp med studiodiskussioner med berörda parter. Denna hantering var representativ för det dåvarande programutbudet, detta var också i brytpunkten innan arbetsmarknadsreportage byttes ut mot ekonominyheter.

Utvecklingen av asyl- och anhöriginvandring till Sverige

Fram till slutet av 1960-talet dominerades invandringen till Sverige av arbetskraftsinvandrare. Dessa blev, beroende av yrke, en del av den svenska arbetarklassen, tjänstemannaklassen eller akademikerklassen. Utifrån ett socialjournalistiskt perspektiv kan man anta att dessa invandrare sågs som företrädare för sin samhällsklass, snarare än som företrädare för kollektivet ”invandrare”.
När invandringen till Sverige från 1970-talet alltmer kom att präglas av asyl- och anhöriginvandring förändrades den bilden. Dels för att asylinvandrare, till skillnad från arbetskraftsinvandrare, ur ett journalistperspektiv kan förväntas sitta på en berättelse om krig och/eller politiskt förtryck. Dels för att asylinvandrarna och deras anhöriga kommit att utgöra en allt större andel av det som nya Moderaterna kallar ”utanförskapet”, det vill säga människor som står utanför arbetsmarknaden.
När ”utanförskapet” växer är det inte längre arbetarklassen som är de mest utsatta och marginaliserade i samhället, utan människorna i utanförskap. På så vis är det naturligt att socialjournalistiken i dag ofta handlar om personer med utländsk bakgrund. Men: det finns också infödda svenskar i utanförskap, och det finns fortfarande orättvisor och elände som drabbar arbetarklassen.

Vi ser alltså ett direkt samband mellan att den inhemska underklassen förlorade sin mediala status som samhällets olycksbarn, och den kraftiga ökningen av asyl- och anhöriginvandringen, som tidigare bara var en bråkdel av vad den är idag. Därför fanns det förr ett klart mindre fokus på flyktingfrågan. Invandring hade inte hunnit bli någon större medial fråga, exempelvis lyste Dagens Nyheter internt i mitten av 80-talet ut en tjänst som invandrarreporter, men ingen anmälde intresse, så man fick helt enkelt övertala en medarbetare. (Inte heller idag sköts denna rapportering av reportrar med specialkompetens, det är mestadels ledarskribenter med ideologisk inriktning, krönikörer och allmänreportrar med begränsad kunskap om den komplicerade asylhanteringen som står för informationen till allmänheten, där kändisar av olika slag får uttala sig om vad de anser vara främlingsfientlighet, inskränkthet och rasism).

Vår slutsats är att paradigmskiftet där vita svenskar på samhällspyramidens botten i journalisternas ögon förvandlades från klassamhällets offer till SD-anstruket ”white trash” började successivt någon gång i slutet av det individuellt orienterade 80-talet. Vi har tittat igenom en del av SVT:s nyhetssändningar från senare delen av 80-talet fram till de första åren in på 90-talet. Där kan vi se att nyhetsrapporteringen alltmer började innehålla inslag om ökade strömmar av asylsökande och attentat mot flyktingförläggningar utförda av skinnskallar och liknande grupper. Just dessa attentat är en markör. Här börjar ordet rasism för första gången användas på ett mer frekvent sätt i nyhetsrapporteringen.

En bit in på 90-talet blev förändringen av vilka som enligt medierna är samhällets offer än skarpare, vilket berodde på den ökade asylinvandringen till följd av oroligheterna på Balkan. När inbördeskriget i det forna Jugoslavien bröt ut med full kraft, kulminerade strömmarna av asylsökande under 1993-94 för att sedan sjunka dramatiskt igen till bara en bråkdel av volymerna.

Sverige ligger nu sedan många år i topp vad gäller asylmottagande per capita inom EU. 2013 beviljade vi också flest uppehållstillstånd totalt sett och passerade därmed Tyskland, som har åtta gånger fler invånare än Sverige. 2014 utfärdades sammanlagt 111 000 uppehållstillstånd. 36 000 personer av dessa fick asyl, vilket är tre gånger fler än vad övriga nordiska länder beviljade tillsammans. Asylinvandringen fördubblas över tid med den efterföljande anhöriginvandringen.

Vi vill hävda att detta enorma inflöde och den demografiska förändring som blir följden i grunden har förändrat den svenska socialjournalistiken. Det förekommer i dag i svenska medier i princip bara undantagsvis rapportering om ”marginaliserade” eller ”förtryckta” människor som är etniska svenskar. Kanske också för att det är så laddat att ens försöka definiera begreppets innebörd.


Allmänhetens förändrade syn på fusk och utnyttjande av socialförsäkringarna

En annan faktor som sannolikt har påverkat socialjournalistikens utveckling är att allmänhetens syn på fusk och utnyttjande av socialförsäkringarna förändrades. För att förklara vad som hände får vi backa till valrörelsen 2006, fyra år före Emelie Holmquists blogginlägg och när Göran Persson fortfarande regerade.

Några år tidigare hade Alf Svensson talat om ”fusk” och ”överutnyttjande” av sjukförsäkringen, och kritiserats starkt för att han var en hjärtlös man som inte respekterade sjuka. 2006 var tongångarna plötsligt annorlunda. Reinfeldt talade om ”arbetslinjen” och att ”det ska löna sig att arbeta”, och alla som brydde sig om att läsa allianspartiernas program (eller lyssna på deras politiska motståndare) insåg att det – utöver jobbskatteavdragen – handlade om att strama åt a-kassa och sjukförsäkring så att sjukskrivna och arbetslösa skulle få mindre pengar. Det är logik på förskolenivå: Det finns bara två sätt att göra det mer lönsamt att arbeta. Det ena är sänkta skatter för de arbetande (jobbskatteavdrag). Det andra är sänkta ersättningar till dem som inte arbetar (sänkt a-kassa och sjukpenning, eller – vilket var lättare att genomföra i Sverige just då – hårdare trösklar och regler för både a-kassa och sjukpenning).



Uppenbarligen var Reinfeldts timing rätt. När Alf Svensson några år tidigare andades om fusk var det tabubelagt, när Reinfeldt lade fram en politik som i praktiken handlade om att göra livet surt för fuskare så vann han val. Något hade hänt under de där åren. Ser vi till våra personliga erfarenheter så var det då bekanta och kollegor av skilda politiska valörer plötsligt började muttra om grannen som var långtidssjukskriven för utbrändhet samtidigt som hon hade länets mest pedantskötta trädgård. Det var då som även LO-lojalister började svära om att a-kassa faktiskt inte är till för ungdomar som snorklar i Thailand eller jobbar svart i Norge. Det var då kollegor började förtala den där arbetskamraten som alltid jobbat deltid – och dessutom vabbat en hel del – men som plötsligt gick upp till heltid: ”Jaha, hon planerar att bli sjukskriven och få full valuta”. Inte sällan fick de rätt, när kollegan påpassligt blev sjukskriven för stressyndrom när hon precis arbetat heltid tillräckligt länge för att få ersättning för heltidsarbete.



Tiden var helt enkelt mogen. Tillräckligt många svenskar såg fuskande och utnyttjande av välfärdssystemen i sin direkta närhet för att välja bort de gamla trygga sossarna och välja in alliansen, som lovade att sätta dit fuskarna och göra livet lättare för alla plikttrogna som släpade sig till jobbet varje dag. Nu skulle de slippa att försörja de lättsinniga.



Exemplen ovan är bara personliga anekdoter från vår omgivning. Men vi upplevde attitydförskjutningen även som journalister. Några år in på det nya millenniet gick socialreportage enligt standardmallen plötsligt inte hem hos publiken. En text om en småbarnsfamilj som nekades ett visst bidrag kunde plötsligt ge upphov till arga reaktioner om ”snyftjournalistik”, ”helt utan granskande ambitioner”, ”utan proportioner och känsla för de fattigpensionärer som har byggt detta välfärdsland”. Andra socialreportage möttes däremot inte av samma motvilja, utan endast av den förväntade indignationen och upprördheten över samhällets orättvisor. Det framstod i våra reporterögon som att läsarna/lyssnarna/tittarna plötsligt utvecklat en kritisk inställning till socialreportagen, och gjorde sin egen bedömning från fall till fall om det handlade om någon det var synd om ”på riktigt”, eller någon som försökte lura till sig förmåner på skattebetalarnas bekostnad. Försäkringsbolagens smygfilmande av sjukskrivna men raska personer i full aktivitet lades ut i nyhetssändningarna till allmän beskådan.


Troligen upplevde fler journalister och mediechefer samma förändring i publikreaktionerna som vi gjorde, eftersom socialjournalistiken i dag ser helt annorlunda ut. Men den nya trenden är inte att försöka skilja dem som verkligen råkat illa ut från fuskare och simulanter – i stället har journalistkåren helt slutat att göra socialreportage om infödda, vita svenskar. I dag spelar det ingen roll om sjukskrivne Göran, 58, har pajat ryggen på jobbet på riktigt eller om han bara fejkar, eller om fattigpensionären Elsa, 86, verkligen lever på konserver eller om hon har en undangömd förmögenhet – ingen av dem syns i våra stora svenska medier. Och det är lika skevt åt andra hållet: när asylsökande Abu från Syrien påstår sig vara utblottad är det ingen journalist som ställer en kontrollfråga, trots att vi vet att flyktingsmugglarna som hjälper människor till Sverige kan ta 100 000 kronor i betalning och trots att så kallade miggor (anonyma beslutsfattare på Migrationsverket) på Merit Wagers blogg berättat om hur vissa asylsökande vill ha hjälp att gömma undan sina förmögenheter så att de kan få socialbidrag från svenska skattebetalare. När tiggaren från Rumänien talar ut i pressen om att svenskarna måste ge mer hjälp åt sådana som han är det bara läsarna i kommentarsfältet (som oftast blir bortplockade efter en stund) som noterar att han enligt bilden i tidningen har en bil i 200 000-kronorsklassen och alltså knappast kan vara så fattig som han utger sig för att vara.

Eftersom vi själva var med om det förstår vi att allmänhetens attitydförändring påverkade socialjournalistiken. Det svider för en journalist som tror sig ha skrivit en gripande skildring av utsatta att få mejlkorgen fylld av (ofta grovt formulerade) ifrågasättanden. Men vi menar att det var ett felslut att ”rasifiera” rapporteringen. Vi tror att läsarna/lyssnarna/tittarna vill att journalisterna gör en kritisk bedömning även av dem som anser sig vara utsatta för orättvisa – inte sorterar dem för publicering eller papperskorg utifrån hudfärg.


Den svenska politiska vänsterns förvandling

Trots att det gick nästan två decennier mellan våra respektive journalistutbildningar, och mycket hann förändras i samhället under denna tid, så minns vi båda en stark vänstertendens bland studenter och lärare på journalistutbildningen. Det är inte ett dugg förvånande. Eftersom journalistrollen i mycket handlar om att ”stå på den lille mannens sida”, och medieetiken om att ”granska makthavarna underifrån”, så är det naturligt att det är fler med vänstersympatier än högersympatier som söker sig till journalistutbildningen. Men det innebär också att när den politiska vänstern förändras, så förändras journalistiken.

Om vänstern förr såg arbetarklassen som gruppen man kämpade för och ekonomisk utjämning som målet, så slåss dagens vänster för andra underordnade grupper: ”rasifierade”, invandrare, muslimer, hbtq-personer och kvinnor. I detta intersektionella myller av förtryckta minoriteter har samtidigt målet för kampen blivit luddigare. Det talas inte så mycket om ekonomisk utjämning som om kvotering, positiv särbehandling, representation samt – kanske mest av allt – språk, ordval och bilder i det offentliga samtalet. Varför vänstern har gjort denna förflyttning förtjänar en egen text, men vi kan kort konstatera att kommunismens fall och den postmoderna diskursen inom akademien (med ämnen som genusvetenskap, kritisk vithetsforskning och postkoloniala studier) troligen har spelat stor roll.


Det är därför paradoxalt att borgerliga debattörer anklagar svensk journalistik för att vara vänstervriden. Visst är den det, om man utgår från den ”nya” vänstern. Men svensk journalistik är inte ett dugg vänstervriden om man utgår från den traditionella arbetarklassvänstern. Även den som sympatiserar med alliansregeringens åtstramningar av a-kassa och sjukförsäkring inser att när fuskarna ska sättas dit så hamnar också helt oskyldiga människor som har haft otur mellan stolarna. Deras öden skildras inte i svenska medier i dag. Likaså är det väldigt sällan man i dag får ta del av reportage om människorna som blir friställda när ett företag flyttar eller går i konkurs, eller de multisjuka äldre som inte får den vård och omsorg de rimligen har förtjänat efter ett långt arbetsliv.


Journalistikens utveckling från samhällskritik till kommersialism

Vi har redan nämnt att arbetsmarknadsreportage ersattes av ekonominyheter. Detta är ett exempel på ett större trendbrott inom journalistiken som helhet. Den förändrade socialjournalistiken kan ses som en del av denna större trend.

Journalister som Björn Häger och Erik Fichtelius har berättat om hur den granskande journalistiken i Sverige först visade sig i konsumentjournalistiken. Då var det högstatus för en journalist att arbeta med konsumentfrågor, och public service höll sig med flera olika konsumentmagasin. Vid millennieskiftet sade en bitter Häger till en grupp journaliststudenter ungefär att ”sedan kom yuppieeran och så lade de ned Konsumentekot och startade Ekonomiekot i stället”. Det är en sanning med modifikation eftersom yuppieeran anses ha varit under 1980-talet, Konsumentekot lades ned 1992 och Ekonomiekot startade 1985. Men Häger har ändå en poäng. Att Sveriges Radio startade det flashigare Ekonomiekot och lade ned det mer foträta Konsumentekot kan nog ses som effekter av den nyliberala våg som svepte över Sverige i skiftet 1980/90-tal. Något liknande kan sägas om SVT:s Aktuellt som startade A-ekonomi och lät arbetsplatsreportaget sjunka in i glömskan.

Ulla B Abrahamsson skriver i ”I allmänhetens tjänst” hur den svenska public service-journalistiken under 1960- och 70-talet styrdes av en ”samhällskritisk regim”, som under 1990-talet ersattes av en ”kommersiell regim” (ordet ”regim” ska här utläsas som en övergripande journalistisk ideologi. Ett anekdotiskt exempel på utvecklingen är att medan många journaliststudenter i början av 1980-talet hade socionombakgrund, så var det många journaliststudenter i slutet av 1990-talet som förklarade att ”jag siktar egentligen på en karriär som skådespelare/musiker/konstnär/författare, men med en journalistutbildning kan jag försörja mig tills det lossnar”).



Kanske är utvecklingen mot en ”rasifierad” socialjournalistik även ett uttryck för denna förflyttning från samhällskritisk till kommersiell journalistik. Så länge det överordnade idealet var samhällskritik kunde journalisterna rapportera om underbetalda vårdbiträden, missbrukare i misär och industriarbetare som blev av med jobbet – utan att fråga sig om det var detta publiken ville ha. Om journalistiken nu har blivit mer kommersiell och konkurrensinriktad så kanske redaktionscheferna helt enkelt tänker att det är ”sexigt” (i bemärkelsen klickvänligt och publikdragande) med minderåriga gravida tiggare och överfulla asylboenden, men helt osexigt med infödda, vita svenskar som drabbats av orättvisor och olycka. Det skulle i så fall vara ett specialfall av sådan ”andrafiering” och ”exotisering” som postkoloniala och vithetskritiska akademiker brukar intressera sig för.

*****

En hypotes är att fallet Annica Holmquist fick så stark effekt på grund av socialjournalistikens ”rasifiering”. För första gången på länge fick vanliga svenskar möjligheten att sympatisera med någon de kunde känna igen sig i, någon som de kunde tänka ”hon kunde varit jag” om. När däremot Rapport, Aktuellt, Ekot, TV4 Nyheterna, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen dag efter dag lägger alla sina socialjournalistiska muskler på syrier, somalier, rumänska romer, afghaner, eritreaner, papperslösa, båtflyktingar och så vidare så misstänker vi att den genomsnittlige nyhetskonsumenten till slut tröttnar och reagerar på ett av två sätt: 1) ”Det var väldigt sorgligt, var är mina chips” (detta om reportaget handlar om hemskheter i annan del av världen. Cyniskt, men så fungerar människan, det är därför journaliststudenter får lära sig redan första veckan att ”närhet” är ett av de viktigaste nyhetskriterierna). 2) ”Jaha, så den skattefinansierade maten på asylboendet behagar inte herrskapet. Men vem tror de betalar kalaset???” (detta om reportaget handlar om den strukturella rasism och negativa särbehandling som alla utlänningar enligt svenska journalister utsätts för i Sverige).



Om vi har rätt är den ”rasifierade” socialjournalistiken kontraproduktiv. Inte för att den genomsnittlige nyhetskonsumenten skulle vara ointresserad eller oberörd av flyktingöden eller människor som har utsatts för rasism.
Men när journalisten vill visa att den rasistiska vägran att öppna fler fritidsgårdar i invandrardominerade förorter får ungdomarna att bete sig destruktivt och försvårar deras integration, så sitter Svensson framför teven och gnisslar tänder för han vet att om det var epatraktorkillarna vid kiosken som brände bilar och attackerade ambulanser så skulle etablissemanget inte visa samma förståelse. Om det var Linus, Simon och deras grabbgäng som utsatte en redlöst berusad minderårig tjej för gruppvåldtäkt så skulle medierna inte tiga om förövarnas etnicitet. Om det var Anna Svensson, 16, som hade hoppat av skolan, dragit till ett annat land och blivit gravid så skulle reportern inte snyfta om vilka skattebetalare som är skyldiga att betala hennes förlossning, utan kritisera hennes landsting för att de inte erbjuder kostnadsfria preventivmedel till alla under 30 och hennes före detta skola för att hon inte har fått ta del av RFSU:s utbildningsprogram om p-piller och aborter. Dessutom undrar nog många mediekonsumenter varför det inte rapporteras om infödda svenska socialbidragstagare, fattigpensionärer, brottsoffer och andra utsatta.


Om du inte tror oss behöver du bara surfa in på exempelvis Flashback eller Avpixlats kommentarsfält. Där uttrycker bittra mediekonsumenter sin avsmak och trötthet inför de dubbla måttstockar som präglar den svenska socialjournalistiken.

Ett färskt exempel på vad vi menar är de stora riksmediernas rapportering efter Ikeamorden. I vanliga fall brukar dramatiska dödsfall genom mord eller olyckor följas av gripande personporträtt på offren samt rörande bilder av teddybjörnar, ljusmarschaller, blombuketter och hälsningar som människor lägger vid brotts-/olycksplatsen. Offren för Ikeamorden har förblivit märkligt anonyma och abstrakta i riksmediernas rapportering. I stället fokuserade medierna snabbt på en hypotetisk hotbild mot asylboendet där den misstänkte gärningsmannen bodde, vilket signalerar att det största problemet är svenskarnas rasism. Likaså har medierna efter morden jobbat hårt på att sätta bilden att våldsbrottsligheten minskar och att Sverige blir allt tryggare, trots att nationalekonomen Tino Sanandaji visat att tillgänglig statistik går att tolka precis tvärtom. Som grädden på moset meddelade DN i en huvudledare att den som inte håller med om att Sverige blir allt tryggare är en ”förnekare”. Det är svårt att komma ifrån misstanken att DN med detta ordval vill associera människor som efter Ikeamorden anser att Sverige är ett otryggt land med förintelseförnekare.

Vi är bekymrade över socialjournalistikens rasifiering av två skäl. För det första för att ingen längre ”står på den lille mannens sida”, om den lille mannen råkar vara infödd underklass med svensk bakgrund. Det är faktiskt journalistikens plikt att granska makt och maktmissbruk, men när sämre lottade svenskar i dag behandlas illa eller hamnar i kläm så verkar journalistkårens föraktfulla inställning vara att det handlar om ”white trash” som borde ta sig i kragen, klippa sig och skaffa sig ett jobb. På ”politiska” skulle man kunna säga att journalister ser på otursdrabbade etniska svenskar med nyliberala glasögon: de är lata och oföretagsamma och får skylla sig själva att de har hamnat i svårigheter. När samma journalister ser på människor med utländsk bakgrund är det med postmarxistiska glasögon: de har inget eget ansvar utan när de hamnar i svårigheter beror det på underordning och orättvisa maktstrukturer.

I grunden vilar en sådan syn på en förskjutning av relationerna mellan medierna och den politiska eliten till något som närmast liknar en sammansmältning. När journalisterna tidigare granskade hur den inhemska underklassen på olika sätt for illa, ställdes makthavarna till svars. I dag är den dominerande delen av journalistkåren överens med det politiska frälset om att rikta udden mot de svenskar som kan uppfattas som främlingsfientliga eller rasistiska. Lite tillspetsat kan man säga att media har övergått från att granska makten åt folket till att granska folket åt makten.

För det andra är vi övertygade om att socialjournalistikens rasifiering skapar klyftor – i värsta fall hat – mellan invandrare och svenskar. Det är ingen hemlighet att vi båda vill se en minskad asyl- och anhöriginvandring till Sverige, men oavsett om en sådan politisk förändring sker eller inte så är Sverige numera – och kommer att vara för överskådlig framtid – ett multietniskt land, där många etniciteter ska leva sida vid sida. Om journalistiken i ett sådant samhälle regelmässigt beskriver invandrare som förtryckta, diskriminerade och utsatta för rasism, medan infödda svenskar bara får framstå som förövare och aldrig som offer, då riskerar hatet att växa i båda grupperna. Bland invandrarna därför att de tror att alla svenskar glider fram på en räkmacka när de aldrig får höra talas om något annat, kombinerat med mediebilden av svenskarna som rasister. Bland svenskarna därför att de intuitivt känner att de får sin egen livserfarenhet diskvalificerad i det offentliga samtalet och att de uppmuntras till ett självskadebeteende som de inte vill ha. De vet från sin egen vardag att svenskar kan vara offer och invandrare kan vara förövare, men de får aldrig se den verkligheten skildrad i medierna.











Kort om kåranda

AnnatPosted by Marika Formgren 04 Sep, 2015 00:10:09

När ordet ”kåranda” nämns i den svenska offentliga debatten så handlar det oftast om att journalister kritiserar poliser. Typfallet ser ut så här:

En polis anklagas för att ha använt övervåld mot en gripen person. Men när internutredarna frågar de andra poliserna som var på platsen vad som hände så visar det sig att alla ”tittade åt ett annat håll”, eller ”var upptagna av annat” just då det påstådda övervåldet skedde, så ingen kan svara. När detta når medierna brukar journalisterna gå till rasande attack, anklaga poliserna för ”kåranda” och kräva rättning i leden. Typiskt brukar alltihop avslutas med att någon polischef på mellannivå får pudla och intyga att polisen ska arbeta mer med ”värdegrunden”.


Men föreställ er nu ett annat fall än typfallet ovan. Vid ett gripande börjar en polis att använda övervåld mot den gripna. Men kollegorna tittar inte bort, i stället springer de fram och vill delta. Det är nära att det blir slagsmål mellan poliserna i deras iver över att få sparka, slå och spotta på den gripna som nu ligger blödande på marken. En person som har råkat bli vittne höjer nu rösten och säger ”men sluta hörni, det där är ju grovt övervåld!”. Då rusar poliserna mot vittnet i stället och vrålar: ”Detta är helt normala polisiära arbetsmetoder! Fattar du inte det så är du en hatare och kriminell, och förtjänar samma behandling som det lågpannade aset som ligger och blöder i pissrännan!” (här rör sig poliserna hotfullt mot vittnet med höjda batonger). Ingen mellanchef pudlar. Tvärtom går högsta chefen ut offentligt och upprepar det som poliserna skrek åt vittnet. Sedan ler han ett varmt leende och säger "det här är det bästa för demokratin, det viktigaste i vår verksamhet är att värna värdegrunden".


Byt ut ”helt normala polisiära arbetsmetoder” mot ”helt normala journalistiska arbetsmetoder”, så inser du var den värsta kårandan finns i Sverige i dag. Expressen hängde ut Julia Caesar i går, och jag har inte sett någon journalist inom etablissemangsmedia som på allvar har kritiserat tilltaget, som har funderat över vilken hotbild som Caesar nu möter, som har frågat sig om Caesar riskerar att få en sådan ”Säpo24/7”-tillvaro som konstnären Lars Vilks har. I stället intygas det i olika tonarter att detta är ”helt normala journalistiska arbetsmetoder”, eftersom Julia Caesar är ”en väldigt viktig makthavare” (300 svenska journalister har nämligen röstat in henne på en lista över Sveriges 100 viktigaste opinionsledare). Jag kommer aldrig mer att kunna höra en svensk journalist kritisera ”kåranda” hos poliser utan att börja hånskratta.


P.S. Glöm inte: Bojkotta DN! Bojkotta Expressen! Läs hur man går till väga i mitt blogginlägg ”DN har förklarat krig”.









Om drevet mot Neo

AnnatPosted by Marika Formgren 01 Sep, 2015 21:39:34

Mina ingenjörsstudier har dragit igång igen efter sommaruppehållet så jag har inte haft tid att i detalj följa reaktionerna på mitt förra blogginlägg, ”DN har förklarat krig”. Jag har dock sett tillräckligt mycket för att fatta ett beslut: Jag lämnar Neos redaktionsråd.
Magasinet Neo och dess chefredaktör har fått extremt mycket och onyanserad kritik för att jag sitter i redaktionsrådet. Eftersom jag anser att Neo är ett viktigt magasin, som klarar sig lika bra utan mig (jag har suttit i redaktionsrådet i ungefär 1,5 år men bara deltagit på ett möte), så kliver jag av.
Sverige har just nu ett skriande behov av medier som låter olika röster höras och brytas mot varandra. Sverige behöver också medier som vågar granska segregationen, och som ställer ansvariga (som före detta integrationsminister Erik Ullenhag) till svars. Neo är en av få tidningar som klarar båda kriterierna. Eftersom det just nu pågår en kampanj för att sätta ”hat”-stämpel på mig, och vissa vill dra med Neo i detta, så är det ett lätt beslut för mig att kliva av redaktionsrådet.

Vad gäller uppståndelsen i övrigt vill jag göra ett förtydligande, rätta några bland mina kritiker vanligt förekommande sakfel, samt ställa en fråga.

När jag beskrev Julia Caesars texter som ”kvinnliga”, i bemärkelsen ”moderliga”, så tänkte jag först förklara att ordet ”moderlig” i detta sammanhang ska leda tankarna till en lejoninna eller björnhona som vaktar sina ungar, inte till en gnolande bullmamma. Jag strök formuleringen eftersom texten var lång ändå, och jag tänkte att läsarna nog klarar att dra denna slutsats själva. Men eftersom många verkar ha missförstått vad jag menade med ”kvinnlig” och ”moderlig” var det dumt av mig. En läsare som mejlade mig använde ordet ”lidelsefull” om Caesars texter, och det tycker jag är ett bra ord för att förklara hur Caesars retorik skiljer sig från de allra flesta andra invandringskritiska skribenters, men däremot sammanfaller med agendajournalisternas retorik.

Jag kan omöjligt ta upp alla sakfel som florerar, då blir inlägget olidligt långt. Jag blir oändligt trött, besviken men också orolig när jag inser hur dåligt ställt det är med läsförståelsen och researchförmågan hos de – i första hand journalister – som sprider sakfelen jag punktar nedan.

* Jag har inte länkat till några ”rasistiska sajter”. Jag gissar att Andreas Ekström, som påstår detta, avser de alternativa medier jag räknar upp i min text. Märk ”räknar upp”. Jag länkar inte till dem, eftersom jag är övertygad om att den som vill besöka sajterna och själv bedöma eventuell ”hat”-halt behärskar google.

* Av alternativsajterna jag räknar upp är Fria Tider och Motpol de mest kontroversiella (är du Sverigedemokrat kan du bli föremål för uteslutning för att ha länkat till dessa). Jag räknar inte upp några andra – jag påpekar tvärtom att sympatisörer med de alternativmedier jag nämner ibland diskuterar med meningsmotståndare, som nationalsocialister, på Flashback. De som påstår att jag nämner nationalsocialistiska sajter ljuger.

* Jag är inte, och har aldrig varit, vare sig ledarskribent eller krönikör på Göteborgs-Posten. Jag har skrivit EN gästkrönika på GP:s ledarsida. Redan då kritiserades tidningen för detta, och jag skrev då:
”Det är tydligen omöjligt för vissa att förstå att när en ledarsida bjuder in en gästskribent innebär det inte att ledarsidan håller med gästskribenten om allt som han eller hon någonsin har skrivit. Faktum är att ledarsidan inte ens behöver hålla med om innehållet i gästtexten, utan publicerar den just för att läsarna ska få ta del av ett annat perspektiv och andra infallsvinklar än ledarredaktionens.
Teodorescu har liksom många andra opinionsbildare i Sverige kritiserat åsiktskorridoren. Att hon bjöd in mig, Marcus Birro och några till att skriva en krönika var under sommaren tolkar jag som att hon omsätter denna kritik i handling. De som kritiserar henne och GP:s ledarsida för detta har däremot diskvalificerat sig själva från att någonsin klaga på åsiktskorridoren.”

* Julia Caesar beskrivs som en ”makthavare”, som måste ”granskas” (läs: hängas ut) på grund av sin ”makt”. Beviset för att hon är ”makthavare” är hennes placering på den lista över Sveriges viktigaste opinionsledare som tidningen DSM tar fram varje år. Vilka som utser personerna på listan? 300 svenska journalister. Det är alltså gräddan av svensk journalistkår som påstår att Julia Caesar har ”makt”, ingen annan.

* Jag har uppmanat till bojkott av Dagens Nyheter. Jag har INTE uppmanat till hot eller våld mot journalister – tvärtom. I ”DN har förklarat krig” använder jag versaler samt kraftuttrycken ”dårar” och ”idioter” på ett enda ställe, nämligen när jag skriver:
”Att kriga mot en tidning, dessutom Sveriges största morgontidning, låter sig bara göras på ett sätt: Genom att slå undan intäkterna, få mediekonsumenterna att inse att denna irrelevanta och yttrandefrihetshatande publikation inte förtjänar deras pengar eller tid. Eftersom det finns dårar vill jag inskärpa detta: Det är HELT FÖRKASTLIGT och dessutom kontraproduktivt att försöka ”ge igen med samma mynt”. Det spelar ingen roll att DN har behandlat Julia Caesar på ett vidrigt och ovärdigt sätt. Varje idiot som mejlar ett hot till Peter Wolodarski eller Niklas Orrenius hjälper DN på traven i tidningens kamp mot yttrandefrihet, eftersom strategin sedan länge är att peka på en extrem minoritet för att med lagen i ryggen tysta den stora majoritet som aldrig skulle komma på tanken att använda hot eller våld.”

Jag noterar att det främst är journalister som sprider sakfel och samtidigt kallar mig fula saker. Jag förstår att ni skräms av tidningsdöden, och blir provocerade när jag uppmärksammar missnöjda mediekonsumenter på hur man genomför en tidningsbojkott. Men jag kan berätta för er att livet som före detta journalist är fantastiskt. Man kan göra som jag, lära sig ett nytt yrke där man får göra nytta i stället för att sprida propaganda. Man slipper vara rädd för att plötsligt hamna i kylan eller bli föremål för nästa hatkampanj (och nu tänker jag inte på alternativmedierna. Handen på hjärtat, journalister, ni inser väl att de riktiga proffshatarna är ni?). Och när man ser desperata föredettingar på twitter försöka skrämma redaktörer så att de aldrig mer ska våga publicera ens texter – då kan man le, rycka på axlarna och ägna sig åt något viktigare, för man är inte längre beroende av att ”bli publicerad”. Man kan skita i åsiktskorridoren. Man är fri.

Nu till min fråga. En person i min närhet har två dagar i rad försökt att komma fram till DN:s kundtjänst för att säga upp prenumerationen. Trots drygt två timmar i telefon har det inte gått. Anmälan har gjorts till Konsumentverket. Försöker DN hindra människor från att säga upp sin prenumeration? Har växeln kraschat på grund av högt tryck? Är det någon som vet?



DN har förklarat krig

AnnatPosted by Marika Formgren 30 Aug, 2015 17:13:41

Tänk om hon hade dött. Det var min första tanke när jag hörde om DN:s trakasserier mot Julia Caesar. Vi har alltså en 70-årig kvinna med hjärtproblem, som efter ett långt yrkesliv som journalist väljer att skriva under pseudonym för att skydda sina barn och barnbarn och sig själv från hotbilder som är allt annat än inbillade. Vid hennes ytterdörr står plötsligt Niklas Orrenius, Sveriges mesta agendajournalist, och gapar och skriker att hon ska komma ut. Genom fönstret stirrar fotografen på henne. Och detta var inte första gången DN markerade att ”vi vet var du bor, vi kan hänga ut dig om vi vill” – utan fjärde gången. Att utsättas för en sådan chock och kraftig stressreaktion kan faktiskt ta livet av en sjuk äldre människa. Kalkylerade DN med den risken? Är Peter Wolodarski så förblindad av sin kamp mot väderkvarnen ”näthatet” att han tycker att 70-åriga kvinnors liv är försumbara offer? Vad hade han sagt till hennes barn och barnbarn om han och Orrenius hade stått med hennes blod på sina händer? ”Ledsen, men hon var en näthatare. I kampen mot näthatet är alla medel tillåtna”?


Peter Wolodarski har uppenbarligen fått detta med ”näthat” på hjärnan. Han har visat att han vill se inskränkningar i yttrandefriheten för att komma åt det han kallar ”näthat”. Det är mycket problematiskt i sig, och en varningssignal att ta på största allvar, att chefredaktören på Sveriges största morgontidning – som dessutom utger sig för att vara ”liberal” – inte har djupare förståelse för yttrandefrihetens betydelse för en fungerande demokrati.

Men att han dessutom skickar agendajournalister för att försöka skrämma Julia Caesar till tystnad får varningssignalerna att slå om till krigslarm. För Julia Caesar är ingen näthatare.


Jag har inte läst alla hennes texter och kan inte gå i god för alla hennes formuleringar, men jag har läst tillräckligt många av hennes krönikor för att säga att Julia Caesar skiljer sig från i princip alla andra invandringskritiska skribenter genom att vara en genuint kvinnlig röst. Och med kvinnlig menar jag i detta sammanhang moderlig, empatisk, solidarisk, full av ömhet och omsorg. Jag läser mycket invandringskritisk alternativmedia, och de flesta röster (oavsett skribentens kön) är manliga på så sätt att de oftast är teknokratiska och faktatunga (alla texter med tabeller och statistik som visar ekonomiska eller våldsbrottsliga konsekvenser av invandringen), och ibland testosteronstint manande till strid mot den elit som låter vårt land koloniseras.

Julia Caesars texter innehåller förstås också både statistik och uppmaning till motstånd, men jag uppfattar ändå grundtonen som djup empati och medlidande med det stackars svenska folket och vad det utsätts för. Att lyfta fram det svenska folket som en part med rättigheter är tabu – det insåg jag om inte annat efter de hätska reaktionerna på min egen krönika i Göteborgs-Posten. När etablissemangsmedia rapporterar om det som händer i Sverige i allmänhet, och invandringspolitiskt relaterade händelser i synnerhet, så existerar bara invandrarnas och politikernas perspektiv, aldrig det svenska folkets. Troligen hänger detta ihop med den hos eliten utbredda uppfattning som jag gav exempel på i "Cirkusartisterna" – att svenska folket inte finns, att Sverige kan fyllas på med 30 miljoner invandrare utan att det på något sätt skulle förändra landet eller hota det svenska folkets existens.

Det innebär att Julia Caesar utmanar DN (och hela den svenska journalistkåren) med dess egna vapen; hennes texter vädjar liksom agendajournalisternas till läsarnas människokärlek och medlidande – men för en grupp människor (svenskarna) som andra journalister negligerar. Och eftersom Julia Caesar har rätt och DN har fel om vilka i Sverige det är som just nu utsätts för övergrepp och lidande så blir de livrädda på DN.

(För den som har svårt för dikotomin manligt/kvinnligt kan man också beskriva ovanstående som att de allra flesta invandringskritiska skribenter talar till läsarens ”sunda förnuft”. Agendajournalister talar i stället till läsarnas moral. Julia Caesar är unik genom att vara en invandringskritisk skribent som talar till moralen.)

Jag tror att DN utgår ifrån att tidningens ständiga spelande på skuldkomplex och mänsklig empati alltid kommer att vinna över statistiktabeller och ”arga, vita män”. Men när en skribent på moraliska grunder visar att skulden läggs på fel grupp och att empatin riktas åt fel håll, då vet inte DN hur man ska hantera det.

Julia Caesar är alltså inte någon ”näthatare”. Hon granskar makthavarna, exakt det journalister ska göra. När hon riktar sitt anklagande finger mot någon så handlar det inte om rasistiskt eller främlingsfientligt hat – det handlar om hennes empati med människor som oförskyllt utsätts för lidande och orättvisor. Det vet Peter Wolodarski, och det som skrämmer skiten ur honom är att alla andra ska inse det också.


Jag skrev att jag läser mycket invandringskritisk alternativmedia. Det måste man göra i Sverige i dag för att kunna bilda sig en egen uppfattning om vad som händer med landet. Det räcker naturligtvis inte med att bara läsa alternativmedia – liksom de traditionella etablissemangsmedierna har även alternativmedia slagsidor och partiskhet. (Fast det är få – om ens några – alternativmedier som utger sig för att ge en ”neutral, objektiv och allsidig” nyhetsförmedling, så som etablissemangsmedierna gör.) Men plöjer man varje dag en del msm (det vill säga ”mainstream media”) och en del alternativmedia – då har man gett sig själv förutsättningar att tänka kritiskt och dra egna slutsatser om vad som faktiskt har hänt.

När jag skriver ”alternativmedia” så tänker jag på ett väldigt brett spektrum. I ena änden finns bloggar som till exempel Fnordspotting, Dick Erixon och Johan Westerholms Ledarsidorna. Dessa är ofta uttalat borgerliga eller socialdemokratiska, men djupt kritiska till vad det egna partiet sysslar med och framförallt till hur partierna ignorerar väljarkåren. (Dessa bloggar behöver alltså inte vara invandringskritiska. Ibland är de det, ibland inte, men gemensamt för bloggarna är kritiken mot DÖ-partierna för att de inte tar väljarnas oro inför invandringsfrågan på allvar). Till denna del av alternativmedia kan också räknas portalen Det goda samhället, Merit Wagers och Tino Sanandajis bloggar, och en del libertarianska bloggar.

I mitten finns sajterna med mer eller mindre tydlig koppling till Sverigedemokraterna. Samtiden, Avpixlat, Nyheter Idag, Dispatch International, samt naturligtvis de bloggare som sympatiserar med SD.

Det finns också en högeropposition, med sajter som Fria Tider, Motpol, papperstidningen Nya Tider, samt naturligtvis en rad bloggare. Slutligen finns förstås arenan där sympatisörer med alla nyss nämnda inriktningar diskuterar med varandra, och även med kommunister, syndikalister, anarkister, nationalsocialister och en och annan folkpartist – nämligen Flashback.


Med min breda definition av alternativmedia ligger det i sakens natur att det pågår ständiga konflikter mellan olika läger, att gränser dras hit och dit och att fiendskap mellan olika sajter används för att definiera den egna ideologin och mobilisera de egna sympatisörerna. Det är som det ska vara. I en demokrati, till skillnad från en värdegrundsdemokrati, är olika åsikter och värderingar inte en sjukdom som ska botas, utan den bördiga mylla som krävs för att demokrati ska spira.

Ändå riktar jag mig nu till hela den breda alternativmedian och uppmanar er att i en enda fråga göra gemensam sak: Dra igång en bojkottkampanj mot Dagens Nyheter.

Det DN har utsatt Julia Caesar för får inte passera obemärkt. Att hota och skrämma en 70-årig, hjärtsjuk kvinna för att hon använder sin yttrandefrihet – det är fullkomligt vedervärdigt. Ni som är en del av den breda alternativmedian kan dessutom vara säkra på att om DN får fortsätta kommer det förr eller senare att bli er tur. Skriver ni under pseudonym är det ni som ska hängas ut i tidningen, skriver ni under ert eget namn ska ni skandaliseras, få ett giftskåpsmärke så att ni aldrig mer kan få jobb, och kanske straffas om Wolodarskis önskemål om lagskärpningar går igenom.


Hur gör man om man vill bojkotta DN? Jag ger några grundsteg nedan, men kreativa hjärnor kan säkert komma på fler.

1) Om du har en prenumeration på DN – säg upp den. Om din vän, släkting eller kollega har en prenumeration – argumentera för att de ska säga upp den.

Om personen säger att hon måste ha en papperstidning på morgonen – rekommendera Svenska Dagbladet i stället. SvD är inte en perfekt tidning, men har mig veterligt inte hotat 70-åriga kvinnor för att skrämma till tystnad.

Om personen säger att hon inte vill avstå från DN:s ”kvalitetsjournalistik”, upplys om lögnerna: Den rasistiska brandmannen från Boden, Sandvikens miljardvinst på invandring, OECD-rapporten om den lönsamma invandringen. Påpeka att DN vill stämpla människor som oroar sig för våldsbrott och otrygghet som ”förnekare”. Hänvisa till Tino Sanandaji, som gång på gång har visat hur DN snedvinklar och till och med ljuger som ett led i sin ”agendajournalistik”.

Om personen säger att hon är så förtjust i skribenten XX på DN – erkänn att detta är en uppoffring man måste göra. DN har några riktigt vassa skribenter som det är tråkigt att avstå från att läsa, men ju snabbare DN:s anseende och ekonomi sjunker, desto snabbare lär de bästa skribenterna rekryteras av andra tidningar. Och om abstinensen blir för svår finns unvisit och adblock.

2) Gå inte in på sajten dn.se utan adblock. Adblock inaktiverar annonser, och stryper därmed en viktig inkomstkälla för DN. Är du inte så datorvan och tycker att det verkar krångligt? Be någon tonåring i bekantskapskretsen om hjälp.

3) Länka inte till artiklar på dn.se utan att först göra unvisit, och om du själv får en länk till dn.se – gör unvisit innan du följer den. Man går till sajten unvis.it och klistrar in länken för att få en unvisit-länk. Syftet är liknande som med adblock – att inte mata DN med dina klick, för att strypa tidningens inkomster.

4) Om du har ett företag eller jobbar med marknadsföringen på ett företag – annonsera inte i DN. Inget företag som tänker på sitt rykte vill väl förknippas med en tidning som trakasserar äldre kvinnor och vill strypa yttrandefriheten?

5) Om du inte kan göra ovanstående, använd din konsumentmakt. Bläddra igenom DN på biblioteket, kontakta de företag som annonserar i DN och som du skulle kunna köpa något av. Förklara att så länge de annonserar i en tidning som trakasserar människor för att skrämma dem till tystnad så kommer du att handla av deras konkurrent i stället. Stå sedan vid ditt ord.

6) Om du sitter i en sådan position att du ibland skriver debattartiklar eller blir intervjuad av journalister – välj så långt du kan andra kanaler än DN. Det finns mängder av medier i Sverige, och DN:s debattsida skulle snabbt förlora sin status som ”den viktigaste” om människorna som skriver debattartiklar vände sig till andra tidningar.


Jag hoppas som sagt att så många som möjligt av alternativmedierna ska nappa på mitt förslag, och att så många som möjligt av mediekonsumenterna ska välja att bojkotta DN. Wolodarskis idéer om att strypa yttrandefriheten är tillräckligt obehagliga när de bara framförs i text. När de omsätts i praktiken genom trakasserierna mot Julia Caesar är det en krigsförklaring mot alla människor i Sverige som värnar yttrandefrihet, tankefrihet och åsiktsfrihet.

Att kriga mot en tidning, dessutom Sveriges största morgontidning, låter sig bara göras på ett sätt: Genom att slå undan intäkterna, få mediekonsumenterna att inse att denna irrelevanta och yttrandefrihetshatande publikation inte förtjänar deras pengar eller tid. Eftersom det finns dårar vill jag inskärpa detta: Det är HELT FÖRKASTLIGT och dessutom kontraproduktivt att försöka ”ge igen med samma mynt”. Det spelar ingen roll att DN har behandlat Julia Caesar på ett vidrigt och ovärdigt sätt. Varje idiot som mejlar ett hot till Peter Wolodarski eller Niklas Orrenius hjälper DN på traven i tidningens kamp mot yttrandefrihet, eftersom strategin sedan länge är att peka på en extrem minoritet för att med lagen i ryggen tysta den stora majoritet som aldrig skulle komma på tanken att använda hot eller våld.


Julia Caesar ska inte bli trakasserad för att hon använder sin yttrandefrihet. Alternativmedia ska inte tystas med gummiparagrafer om ”näthat”. För yttrandefrihetens skull är det dags att bojkotta DN.


P.S. Om någon msm-journalist vill kritisera DN för behandlingen av Julia Caesar så vore det naturligtvis en mycket positiv överraskning. Men den tunga kritiken kan bara komma från alternativmedia. Om alternativmedia gör som msm brukar göra (tänk till exempel Juholt eller järnrör) och tillfälligt lägger stridsyxorna åt sidan för att slå ihop sina krafter i ett gemensamt drev – då är jag nyfiken på hur långt det når. Personligen tror jag att folkets ilska efter Expressens ”skampanj” kommer att likna en bris jämfört med ilskan mot en tidning som trakasserar en hjärtsjuk 70-årig kvinna för att hon använder sin yttrandefrihet till att granska makten.







Procenträkning och allas lika värde

AnnatPosted by Marika Formgren 28 Aug, 2015 15:58:41

Soran Ismail brukar säga att han är 100 procent svensk och 100 procent kurd. Det får mig att undra över den utslitna frasen ”allas lika värde”. Jag, mina barn och alla andra som inte har någon bindestrecksidentitet – vi är ju bara 100 procent svenskar. Betyder det att vi bara har halva människovärdet jämfört med Soran Ismail?

Nu har jag i och för sig sett att Soran Ismail efter en fråga på twitter har förtydligat sig. Han skrev: ”Min nationalitet är 100 % svensk. Min etnicitet är 100 % kurdisk. Jag är inte halv, jag är dubbel”. Så kanske kan vi utan bindestreck säga: ”Min nationalitet är 100 % svensk. Min etnicitet är 100 % svensk. Sammanlagt är jag 200 % svensk”. Fast jag tror att det skulle leda till anklagelser om rasism. Det skulle tolkas som att jag hävdar att jag är mer svensk än Soran Ismail, och det får man inte.

Slutsatsen blir att Soran Ismail och alla andra svenskar med utländsk bakgrund av något slag kan säga just ”jag är dubbel” – det vill säga 200 procent människa – medan vi svenskar som saknar känd utländsk bakgrund bara får vara 100 procent människa. Att vara svensk är defaultläge, eventuella utländska inslag i identiteten får läggas till som bonus. Teoretiskt skulle en svensk med afroamerikansk mamma och kurd-irakisk pappa kunna addera 100 procent svensk + 100 procent amerikan + 100 procent afrikan + 100 procent kurd + 100 procent irakier = 500 procent människa.


En mig närstående person fick i vuxen ålder veta (när hans mor började släktforska) att han har finskt påbrå. Han gjorde en stor sak av detta och skämtade om att han skulle bygga en bastu och begära hemspråksundervisning för barnen. Mitt i skämtandet fanns ett stråk av allvar. Att vara svensk är ingenting, det är de där 100 procenten som alla har rätt till – men om man plötsligt kan plussa på 25 procent finsk så är man litet intressantare, har litet större värde.


Om alla som talar om ”allas lika värde” menade allvar borde det vara självklart att varje människa är 100 procent, varken mer eller mindre. Hur Soran Ismail vill fördela sina 100 procent mellan svensk och kurd, om han vill vara 100-0, 90-10 eller 50-50, det är hans eget beslut. Ingen annan människa kan tala om för Ismail hur han ska definiera sig själv, lika litet som Ismail kan slå fast att han är dubbelt så mycket människa (200 procent) som jag och mina barn (100 procent).


Att jag började fundera på Soran Ismails procenträkning just nu beror på en mycket delad Facebookpost. Farid Mädjé skriver om hur han som välintegrerad svensk med ”utländskt påbrå och annorlunda namn” är orolig över det han kallar Sverigedemokraternas ”bruna agenda”. Mädjé har inga problem med att ett parti vill diskutera invandringens volymfrågor och integration, utan det är SD:s sätt att skilja mellan å ena sidan svenskt medborgarskap, å andra sidan att tillhöra den svenska nationen, som bekymrar honom.


Mädjé fulciterar ur SD:s principprogram. Han citerar: ”Sverigedemokraterna skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen”, men klipper bort fortsättningen: ”men anser samtidigt att alla medborgare oavsett nationstillhörighet skall vara lika inför lagen och ha samma rättigheter och skyldigheter”. Utifrån sitt sönderklippta citat spekulerar sedan Mädjé om hur SD tänker sig att skilja medborgare från medborgare.


Jag är kluven till Mädjés inlägg. Hans kritik går att tolka som att den ligger i linje med min egen kritik mot SD-ledningens värdegrundsdemokratiska tendenser. Ett exempel är när Mädjé skriver: ”Hur avgörs det om man tillhör den svenska nationen? Blir det årliga lojalitetstester av alla medborgare? Kommer personer få ett medborgarskap i flera steg, där "Svenskhetsmyndigheten" avgör hur pass kulturellt anpassad man är just det året? Blir oliktänkande "marxistkärringar" och "pk-liberaler" satta i omskolningsläger? Eller blir det ett landsomfattande angiverisystem, där den som beter sig "osvenskt" blir angiven av grannen, som i DDR eller i Nazityskland? Hur i allsin dar ska ska ett sånt system rensas på godtycke och känslor?”

Detta påminner om min egen kritik mot både SD:s och andra partiers värdegrundsdemokrati, och jag kan tala om för Mädjé att vi är på sätt och vis redan där (fast just nu är det inte SD:s utan andra partiers värdegrund som gäller). Vi som inte är lojala med dagens värdegrund – oavsett om vi har utländskt påbrå eller bara är 100-procentsmänniskor – vi upplever redan att vi lever i ett angiverisamhälle, och i stället för omskolningsläger blir vi utfrysta från arbetsmarknaden (och det gäller inte bara journalistjobb – när jag gick ut offentligt med att jag lämnar journalistyrket och utbildar mig till ingenjör fick jag mängder av mejl från ingenjörer som varnade mig för att om jag fortsätter att uttrycka mig offentligt lär jag få problem att hitta ett ingenjörsjobb eftersom även den branschen är genomsyrad av värdegrunden).


Men just därför blir det fel att rikta denna anklagelse exklusivt mot SD och dessutom kalla värdegrundstänkandet för ”brun agenda”. Alla svenska riksdagspartier är värdegrundsdemokrater. Till SD:s försvar kan sägas att de åtminstone tar ”allas lika värde” på allvar, eftersom de inte accepterar den procenträkning där Soran Ismail har dubbelt så högt människovärde som mina barn. De andra partierna visar tydligt att de räknar på samma sätt som Soran, då de menar att alla i Sverige är svenskar men att somliga dessutom är litet mer och bättre eftersom de kan addera en utländsk bakgrund (för exempel, se mitt inlägg ”Cirkusartisterna”).


Soran Ismails procenträkning togs upp i den intervju som Niklas Orrenius gjorde med Björn Söder, och som kretsade just omkring medborgarskap kontra nationstillhörighet. Den intervjun ledde till att Söder fick mycket hård kritik, men jag tycker inte att någon – vare sig från SD eller SD:s kritiker – ställde den berättigade frågan: Varför ska Soran Ismail få vara 200 procent människa medan svenskar utan utländsk bakgrund bara får vara 100 procent?

Den enda som var i närheten av att toucha denna fråga var Mattias Åhrén, den samiske människorättsjurist jag länkade till i ”Cirkusartisterna”. Åhrén håller med Söder om att samer inte är svenskar trots det svenska medborgarskapet. Han påpekar att det var inställningen att ”alla är svenskar” som låg bakom det historiska förtrycket mot samer i Sverige. I dag är samer en skyddad minoritet enligt den svenska lagstiftningen, och samiska är ett skyddat minoritetsspråk, vilket ska skydda gruppen från sådant förtryck som påtvingad assimilering har inneburit historiskt.


De grupper som i Sverige har fått status som erkänd nationell minoritet är samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar. Nationella minoritetsspråk är samiska, jiddisch, romani chib, finska och meänkieli. Svenska medborgare som tillhör någon av dessa grupper har alltså särskilda rättigheter. Citat ur lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk: ”Det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken. Det allmänna ska även i övrigt främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige. Barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt.”

En same skulle alltså med lagstiftningen i ryggen kunna säga att han är ”100 procent svensk och 100 procent same”. Han är svensk medborgare med de rättigheter och skyldigheter som det innebär. Hans kulturella identitet, eller med Björn Söders och SD:s ord hans ”nationella tillhörighet”, är samisk med de rättigheter och skyldigheter som det innebär. Att Sverige har lagstiftat om dessa särrättigheter för fem utpekade grupper har historiska skäl. I propositionen som föregick lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk står: ”Gemensamt för de nationella minoriteterna är att de har befolkat Sverige under lång tid. Minoritetsgrupperna har en uttalad samhörighet och en egen religiös, språklig eller kulturell tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet. De nationella minoriteterna har även aktivt värnat den egna gruppens kultur och språk så att dessa kulturer utgör en levande del av det svenska samhället och vårt gemensamma svenska kulturarv.”

Propositionen tydliggör också vilka som kan göra anspråk på det särskilda minoritetsskyddet: ”Varje enskild individ avgör själv om han eller hon anser sig tillhöra en nationell minoritet och om han eller hon vill göra anspråk på det skydd och stöd som samhället erbjuder minoriteten. Tillhörigheten baseras således på individuell självidentifikation och etnisk förankring i gruppen. Något tvång för individen att ingå i en minoritet finns inte.”

Värt att notera är att det i samma proposition står: ”Regeringen finner inte skäl att i detta skede utöka antalet erkända nationella minoriteter eller nationella minoritetsspråk.” Detta skrivs med anledning av att finlandssvenskar och älvdalingar har uttryckt önskemål om minoritetsstatus och minoritetsspråksstatus. Förra året kom förslag om att göra arabiska till nationellt minoritetsspråk i Sverige. Lyra Ekström Lindbäck som lade förslaget pekar på att det är lika många människor i Sverige som talar arabiska som finska. Hon bortser helt från att de folkgrupper och språk som har getts särskild minoritetsstatus har en historia i Sverige, med propositionens ord ”de har befolkat Sverige under lång tid”.


Jag tror att denna begreppsförvirring är utbredd, och jag tror att den bidrar till att Soran Ismail utropar sig själv till 200-procentsmänniska. De flesta svenskar har inga problem med att samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar på grund av historiska band ges särskild minoritetsstatus i Sverige. Min tolkning är att det var detta Björn Söder försökte säga, när han i stället utmålades som antisemit. Men om alla grupper som nu i snabb takt flyttar in i Sverige och får medborgarskap – afghaner, iranier, irakier, syrier, somalier, eritreaner med flera – om alla dessa också ska få minoritetsstatus då är vi ju snart där att personer med ”utländskt påbrå och annorlunda namn” är 200-procentsmänniskor medan vi andra bara är 100-procentsmänniskor.


Nu kanske du som läser sitter och stönar ”åh vad dum hon är, man blir ju inte mer människa och får mer människovärde bara för att man är kurd!”. Nej, just det. Precis som att man inte blir mer människa eller får mer människovärde bara för att man är svensk. Enligt principen om ”allas lika värde” har svenskar samma värde som alla andra människor på jorden, varken mer eller mindre. Därför är det obegripligt att den humanitära stormakten Sverige envisas med den på samma gång chauvinistiska och självutplånande attityden att precis alla som vill ska få bli svenskar, och att de från första stund ska betraktas som ”lika svenska” som de som varit här länge. Om jag lär känna en kurd, en dansk eller en japan så ser jag honom inte som mindre värd för att han inte är svensk. Så varför är det så förtvivlat viktigt att slå fast att ”alla är svenskar”? Det verkar som om den samhällselit som har drivit fram dagens stora invandringsvolymer faktiskt anser att svenskar är bättre än alla andra människor, eftersom man har så bråttom att stämpla invandrare som svenskar att vi varken testar försörjningsförmåga, språk- eller samhällskunskaper (vilket de flesta andra länder gör innan de beviljar medborgarskap).


Man har tabubelagt alla begrepp som syftar till att skilja svenskar utan bindestrecksidentitet från svenskar med bindestreck (”pursvenskar”, ”etniska svenskar”, ”vita svenskar”, ”infödda svenskar”, ”ursprungssvenskar” – ingenting är riktigt okej). Man ler hult när människor som Soran Ismail utropar sig till 200-procentsmänniskor, och låter drevet gå om en 100-procentsmänniska säger sig vara mer svensk än en 200-procentsmänniska. Man säger att 200-procentsmänniskorna berikar, räddar välfärden och pensionerna och bygger landet, samtidigt som man säger att 100-procentsmänniskorna är tråkiga, rasistiska, kulturlösa barbarer. 100-procentsmänniskorna förvägras all stolthet och självrespekt, utom den som ligger i att erkänna sin ”vita skuld” och betala skatt till den humanitära stormakten. Personligen tror jag att detta är ett större hot mot fredlig samvaro i det mångetniska samhälle som Sverige har blivit, än SD:s uppfattning att medborgarskapsprövningen har blivit så slapp att långt ifrån alla som blir svenska medborgare är att betrakta som svenskar.


Jag tror nämligen inte att välintegrerade svenskar med ”utländskt påbrå och annorlunda namn” som Farid Mädjé får ett bättre bemötande av ”pursvenskar” som ständigt får höra att Farid, Soran och andra med utländskt påbrå är 200-procentsmänniskor medan ”pursvenskarna” själva bara är 100-procentsmänniskor. Jag tror däremot att välintegrerade invandrare lättare skulle accepteras som svenskar om medborgarskapskraven stramades åt. Åtminstone skulle risken minska att välintegrerade invandrare dras över samma kam som asylbedragare på jakt efter bidrag, eller IS-jihadister som låter sig vårdas inför nästa halshuggningsturné.

För oss svenskar utan utländskt påbrå är detta en överlevnadsfråga. Vi är som kvinnan som lever med en man som misshandlar henne – i samma takt som vi ursäktar, slätar över och döljer blåmärkena under smink, i samma takt förlorar vi självrespekten och känslan för vårt eget värde. Ja, vi ska behandla invandrare som jämlikar, respektera dem och hjälpa dem in i det svenska samhället. Men nej, vi ska aldrig acceptera en procenträkning som säger att de är 200-procentsmänniskor medan vi bara är 100-procentsmänniskor. Jag har samma människovärde som Soran Ismail. Den som inte accepterar det har diskvalificerat sig själv från att någonsin ta orden ”allas lika värde” i sin mun.



Värdegrundsdemokrati är antidemokrati

AnnatPosted by Marika Formgren 23 Aug, 2015 19:23:39

Som tidigare utlovats kommer här mitt talmanus från föredraget jag höll i Stockholm i torsdags. Arrangören, föreningen Fri Folkbildning, kommer om jag har förstått saken rätt att lägga ut en film på Youtube så småningom. Om/när det sker så kommer jag att länka till filmen här på bloggen. Filmen kommer ju inte bara att innehålla föredraget utan även den frågestund som följde på föredraget.

I sammanhanget vill jag påpeka att sådana frågestunder, liksom de mejl som många av er som läser bloggen skickar till mig, är oerhört givande för mig som skribent. Det är ju när jag får reaktioner på mina texter, kritik, ifrågasättanden och påpekanden, som jag tänker vidare – omvärderar vissa ståndpunkter, vidareutvecklar andra. Just där ligger demokratins kärna för mig, i det ständiga och fria utbytet av tankar och åsikter som tvingar oss alla, oavsett ideologisk hemvist, att vrida och vända på våra argument och ibland också ändra åsikt. Det är därför värdegrundsdemokrati för mig är antidemokrati.

Som vanligt när jag publicerar talmanus ber jag er att ha överseende med talspråklighet och grammatiska konstigheter. Texten är ju egentligen skriven för att lyssnas på, inte för att läsas. Nedan är talmanuset.

*****

För drygt ett år sedan fick jag en fråga från Magasinet Neo om jag ville skriva något om åsiktskorridoren och det faktum att jag, efter att ha fått skrivförbud från min chef på Corren, lämnade ledarskribentyrket för att i stället utbilda mig till ingenjör. Det ville jag. Jag skrev en lång text om värdegrundsdemokratin. Senare har jag även publicerat en text i Dagens Samhälle om värdegrundsdemokratin, samt återkommit till begreppet i många av mina blogginlägg.

I dag tänkte jag först förklara vad jag menar med värdegrundsdemokrati, och sedan gå igenom vilka problem värdegrundsdemokratin innebär för olika politiska läger i Sverige: Liberalerna, vänstern och de konservativa. Till de konservativa räknar jag i det här sammanhanget det som brukar kallas den Sverigevänliga rörelsen.

För mig, som inte är värdegrundsdemokrat, och för de flesta demokratiforskare är det varken svårt eller kontroversiellt att slå fast kriterier för demokrati: Det ska råda konkurrens om makten, medborgarna ska regelbundet och återkommande få ställa politikerna till svars genom öppna, fria val, informationen till väljarna ska vara allsidig och transparent och debatten om politiska vägval och deras konsekvenser ska vara fri, för att alla väljare ska kunna fatta välinformerade och genomtänkta beslut när de står i valbåset.
Bland demokratiforskarna finns det olika uppfattningar om vad som är optimalt i valet mellan å ena sidan elitdemokrati – alltså representativ demokrati – å andra sidan direkt- eller deltagardemokrati. Likaså finns det olika uppfattningar om hur långt demokratin ska utsträckas. Ofta följer den diskussionen den traditionella höger/vänster-skalan: till höger vill man ha låga skatter och en liten, väl avgränsad stat vars ledare tillsätts genom demokratiska val. Till vänster vill man ha höga skatter, en stor stat som tar ansvar för medborgarnas välfärd från ultraljudet till begravningen, och därför får de demokratiskt valda politikerna i en sådan stat större inflytande över fler frågor.
Men kriterierna jag först nämnde – konkurrens om makten, regelbundna fria val, allsidig information och en fri debatt och opinionsbildning – om dessa råder konsensus. Dessa måste finnas för att demokrati ska anses råda.

Men i Sverige finns en helt annan syn på demokrati, som jag kallar värdegrundsdemokrati. Enligt värdegrundsdemokrater finns det en samling åsikter – ”värdegrunden” – som en människa måste dela för att hon ska anses vara demokrat. Människor som inte delar hela värdegrunden är enligt värdegrundsdemokraterna antidemokrater. Sådana ”antidemokrater” ska enligt värdegrundsdemokraterna inte tillåtas att delta i det offentliga samtalet, de ska tystas så att deras farliga och antidemokratiska tankar inte smittar andra människor.

Den fria och öppna debatt som normalt brukar beskrivas som en av grundförutsättningarna för en demokrati är alltså omöjlig enligt värdegrundsdemokraterna. I det offentliga samtalet får bara människor med de godkända åsikterna delta, annars hotas demokratin, menar värdegrundsdemokraterna.

Det är därför vi har en så aggressiv och polariserad diskussion om åsiktskorridoren. Vi som har en eller annan åsikt som avviker från värdegrunden, vi ser åsiktskorridoren som ett problem eftersom den förhindrar det fria utbyte av tankar och åsikter som vi ser som demokratins kärna. Värdegrundsdemokrater, som naturligtvis inte har några åsikter som går emot värdegrunden, ser tvärtom åsiktskorridoren som en demokratisk nödvändighet. Bara genom att tysta och censurera människor med avvikande idéer kan vi värna demokratin, menar värdegrundsdemokraterna. Ofta klär de denna uppfattning i andra ord, de förnekar förekomsten av en åsiktskorridor och talar istället om ”anständighet”, ”rumsrenhet”, ”människosyn”, ”intolerans”, ”farliga glidningar” och ”mörka krafter”. Vi ska inte låta oss förledas av dessa ordmassor. Vad värdegrundsdemokraten vill är alltid att tysta meningsmotståndare, att snöpa debatten, att slippa argumentera i sak och istället klippa tungan av oppositionella genom smutskastning, epitetsklistrande, guilt by association och giftskåpsstämpel.

Hur ser då värdegrunden ut? Vilka är åsikterna som man måste bekänna sig till för att vara en demokrat som tillåts delta i det offentliga samtalet?
Man ska ha klart för sig att värdegrunden är flexibel, den är en kameleont som kan skifta färg och form beroende på vilken värdegrundsdemokrat som åberopar den och vilken meningsmotståndare som ska tystas. Den värdegrund som dagens svenska värdegrundsdemokrater lutar sig mot är dessutom neutral inför ekonomisk-politiska spörsmål. Så har det inte alltid varit. På 1970-talet menade den svenska vänstern att endast ”ekonomisk demokrati” är äkta demokrati, man kopplade alltså ihop demokratin med en extremt långtgående ekonomisk utjämning och socialisering av privat egendom, som fallet löntagarfonderna. Idag kan en svensk värdegrundsdemokrat däremot vara alltifrån kommunist till nyliberal i sin syn på den ekonomiska politiken. Höga eller låga skatter, höga eller låga nivåer i socialförsäkringarna – eller helt privatiserade försäkringar, för eller emot Rut, privatiserad välfärd och friskolor – allt detta ryms under det värdegrundsdemokratiska paraplyet. Det är inte i ekonomiska spörsmål som meningsmotståndare använder värdegrunden som ett verktyg att tysta varandra med.

Ska jag ändå försöka beskriva den svenska värdegrunden av i dag så menar jag att den har hämtat sitt innehåll från tre olika håll: den postmarxistiska maktanalysen, moderniteten och dess framstegstanke, samt den postmoderna relativismen.

Efter kommunismens fall var den traditionella marxistiska klassanalysen passé. I stället fick vi en nyvänster, och den postmarxistiska maktanalysen. Den låter så här: Samhället präglas och genomsyras av ett antal maktstrukturer. Könsmaktsordningen, att män är överordnade och kvinnor underordnade. Den heteronormativa maktordningen, att heterosexuella är överordnade och homosexuella underordnade. Den cis-normativa maktordningen, att cis-personer – vilket är personer som av både sig själva och omgivningen uppfattas som entydigt tillhörande ett kön – är överordnade medan transpersoner och andra med en oklar könsidentitet är underordnade. Den vithetsnormativa maktordningen, att vita personer är överordnade medan så kallade rasifierade är underordnade. Det finns också en postkolonial maktordning, en religionsbaserad maktordning och det uppfinns hela tiden nya maktordningar, men jag tror ni har bilden klar för er.

Att bekänna sig till denna del av värdegrunden är att säga ”Ja!, jag tror på alla dessa maktordningar, jag känner hur de genomsyrar mitt och andras liv, jag förstår att de är något ont som måste bekämpas med alla medel, därför erkänner jag och bär skulden och ansvaret för min arvssynd i de fall jag hör till en överordnad grupp, medan jag kräver upprättelse genom positiv särbehandling och kvotering i de fall jag tillhör en underordnad grupp. Ske värdegrundens vilja! Amen”.

Den postmarxistiska maktanalysen visar sig på två sätt. Dels när någon ur de ”överordnade” kategorierna ska tystas med argumentet att han är just överordnad. Typexempel är när popsångerskan Zara Larsson, som är vit, underkände ledarskribenten Per Gudmundson med orden ”you are white as fuck”. Larsson vidareutvecklade sitt resonemang med kommentaren ”hans åsikt i detta väger 0,000000 g med tanke på att han INTE ÄR FÖRTRYCKT någonstans”. Översättning från värdegrundsdemokratiska: Gudmundson är enligt den intersektionella maktanalysen en privilegierad, heterosexuell, vit man, överordnad, inte förtryckt på något sätt, och därför ska han bara hålla käften, han har inget att bidra med i det offentliga samtalet.

Men den postmarxistiska maktanalysen slår också mot representanter för underordnade grupper, om de inte beter sig enligt värdegrunden. Alice Teodorescu är både invandrare och kvinna, och borde alltså framställa sig själv som förtryckt och underordnad. Nu gör hon inte det – vilket jag tycker är klokt med tanke på att hon som politisk redaktör på Göteborgs-Posten faktiskt hör till Sveriges samhällselit. Men värdegrundsdemokraterna blir galna när hon inte följer manus, och anklagar henne för allt möjligt. Så har Alexandra Pascalidou – som är vit och vacker – i anklagande ton beskrivit Teodorescu som just ”vit och vacker” och ifrågasatt om en person som hon har upplevt rasismen i Sverige. Teodorescu har också kallats för ”husblatte” i public service-kanalen P3. Översättning från värdegrundsdemokratiska: Teodorescu är egentligen förtryckt och underordnad, att hon vägrar att erkänna detta visar bara att hon är de ”mörka krafternas Onkel Tom” som har internaliserat rasismen, alternativt att hon trampar på sina rasifierade bröder och systrar för att göra fin karriär – hon ska därför hålla käften!

Den andra bärande bjälken i värdegrunden kallar jag modernitetens framstegstanke, det vill säga föreställningen att allting som var per definition är sämre än allting som är eller kommer, och att det bästa vi kan göra med det förflutna därför är att glömma, förkasta, dekonstruera eller ta avstånd ifrån.

Nu tror jag att jag är mer kontroversiell än nyss när jag talade om postmarxismen. De postmarxistiska idéerna kan ju alltid avfärdas som cirkusavdelningen, de extrema doktoranderna i queer- och postkoloniala studier vid Södertörns högskola – även om jag har visat att idéerna delas av större delen av den borgerliga svenska samhällseliten. Men att kritisera moderniteten och framstegstanken inför en publik där jag gissar att en del kallar sig ”Sverigevänner” är utmanande, av två skäl. Det socialdemokratiska folkhemsbygget, som många Sverigevänner vill återupprätta, byggde på framstegstanken. Ring ut det gamla, så att vi får ljus och rymd att skapa det nya, var ju tanken bakom såväl allmän pension och socialförsäkringar som miljonprogram, tvångssteriliseringar och makarna Myrdals idéer om institutionsfostran av barnen. Men även föreställningen om västerlandets överlägsenhet, som ligger till grund för den counterjihadistiska rörelse som jag är kritisk till, bygger ju på denna modernitetens framstegstanke, samtidigt som den lutar sig mot Upplysningen.

Därför ska jag tassa försiktigt nu, och försöka att vara nyanserad, även om jag inser att den som vill kommer att kunna missförstå mig. Jag håller i stora drag med Upplysningsfilosoferna, modernitetsanhängarna och framstegstänkarna: Vi måste sträva framåt, vi får inte bli rigida och fastna i det förgångna, och faktum är att vetenskapens framsteg på väldigt många sätt har gjort det oerhört mycket bättre att vara människa. Ett banalt exempel: När jag var sex år bröt jag benet. Röntgen, gips i fyra veckor, och sedan var jag helt återställd – inga men. Hade jag varit en sexåring som bröt benet på medeltiden hade jag i bästa fall blivit halt och invalidiserad, i sämsta fall råkat ut för någon klåpare som hade sågat av mitt ben och sedan hade jag dött av en infektion eftersom ingen kände till antibiotika. Jag erkänner alltså vikten av Upplysningen, av framstegstanken, och att det mesta nog var sämre förr – åtminstone om man backar tillräckligt långt bak i tiden.

Men. Ett träd behöver rötter långt ned i jorden för att kunna växa högt upp mot himlen. På samma sätt tror jag att vi människor behöver våra rötter för att inte ryckas upp av minsta vinddrag. Moderniteten och framstegstanken som del av värdegrunden säger att vi ska förkasta och ta avstånd ifrån alla institutioner, traditioner och auktoriteter som kan förknippas med det förgångna. Det är därför progressiva pedagoger har velat avskaffa begreppen ”lärare”, ”elev” och ”undervisning” från skolan, och en pedagogikprofessor vid Lärarhögskolan i Stockholm skrev en bok med titeln ”Spräng skolan!”. Det är därför Svenska Kyrkan vacklar omkring i ett vakuum och är så inriktad på att inte kränka någon att hon har glömt att hon är kristen. Det är därför vårt försvar inte ens kan försvara oss i en vecka, men däremot är bäst i världen på genusfrågor. Det är därför sexualundervisningen till svenska ungdomar är så mekanistisk och angelägen om att bryta mot tabun att 13-åringar får lära sig de tekniska detaljerna för att genomföra ett analt samlag, men inte får tala om tvåsamhet, förälskelse och kärlek – för vi vill ju inte tvinga förlegade monogaminormer på ungdomarna.

Max Weber har sammanfattat utvecklingen där allt, inklusive våra beteenden, ska förklaras tekniskt och rationellt med ordet ”avförtrollning”. Det tycker jag är ett bra ord. Jag skulle vilja lägga till att det onda som kommer med allt det goda i Upplysningen, moderniteten och framstegstanken är att avskaffa det heliga.

Jag är inte religiös, men jag tror att vi människor – religiösa eller inte – behöver det heliga. Det kan komma till oss på olika sätt: i konstupplevelser, i naturupplevelser, i möten med andra människor och (kanske var det här upplysningstänkarna snöade in på sina egna erfarenheter) i intellektuella insikter. När man plötsligt ser och förstår den matematiska tankegången man har kämpat med länge så är det ett andligt ögonblick, och man skymtar det heliga. När man sjunger i en kör och har tragglat stämmor, nyanser, ritardandon och fermat och så på ett rep faller allt plötsligt på plats och noterna lyfter från papperet och blir musik – då är det ett andligt ögonblick. När man har burit ett barn i sin kropp, och upplevt förlossningens smärta och skräck, och så får man barnet på sitt bröst och möter dess blick – då stirrar man det heliga i ansiktet.

Alla med tillräcklig livserfarenhet vet att sexualiteten har många fler än 50 nyanser av grått. Sex kan vara själarnas möte, där kroppar och könsorgan mer eller mindre försvinner i den andliga upplevelsen av att se och ses. Där glimtar det heliga förbi. Sex kan också vara smutsigt, snuskigt, stinka av fylla och ångest. Det är motsatsen till heligt, eftersom det reducerar människan till ett djur som utför mekaniska rörelser. Och så finns förstås alla nyanser däremellan.
När vi ser på barnen och inser att de en dag ska bli sexuella varelser så önskar vi dem naturligtvis så mycket som möjligt av själsliga möten, och så lite som möjligt av självdestruktivt ångestsex. Ändå propagerar sexualundervisningen för det senare. Min förklaring är: Blame it on the värdegrund. Blame it on avförtrollningen. Blame it on framstegstänkandets avskaffande av det heliga.

Den tredje delen av värdegrunden fungerar mest som ett stödben för de andra två. Det är den jag kallar den postmoderna relativismen. Den är den som hävdar att det finns inga sanningar, ingen verklighet, inga fakta. Allting är bara berättelser, tolkningar och narrativ. Allting flyter.

Det är ett stödben mer än en bärande bjälke eftersom värdegrundsdemokraterna använder idén selektivt. När värdegrundsdemokraten hävdar att könen bara är sociala konstruktioner eller att skolan är en förtryckande institution så är det inte bara en subjektiv berättelse bland andra, utan en sanning. Men om en meningsmotståndare lägger fram bevis – säg att en biolog visar på tydliga skillnader mellan mäns och kvinnors neurologiska funktioner eller att en statistiker visar att gammalmodiga skolsystem har de bästa kunskapsresultaten – då åberopar värdegrundsdemokraten relativismen. ”Kvinnor och män kanske tycks vara olika, men det beror bara på socialiseringen in i könsroller”. ”Östasiatiska länder med gammaldags pedagogik kanske verkar ha bäst kunskapsresultat enligt Pisa, men det beror på att de stackars eleverna är så korvstoppade att ingen kreativitet får plats i deras hjärnor”. När Pisa börjar mäta kreativitet och de östasiatiska länderna toppar även dessa tester hittar värdegrundsdemokraterna nya sätt att relativisera: ”Testerna är felutformade”. ”Svenska elever är så provtrötta att de inte gör sitt bästa på Pisatesterna”.

Jag anklagades nyligen för att vara antiliberal. Jag tyckte att det var konstigt. Jag kallar förvisso mig själv för konservativ, men jag har många gånger poängterat att konservatism för mig handlar om balans och att inte slå sönder sådant som fungerar. Därför erkänner jag gärna att det finns omistliga idéer och värden i både liberalismen, men faktiskt också socialismen, som jag inte vill vara utan.

När det kommer till yttrandefrihet anser jag mig dessutom vara mer liberal än någon av alla de proffstyckare som kallar sig själva liberaler. Eftersom jag ser en fri debatt, ett oinskränkt offentligt samtal, som grundförutsättningen för en fungerande demokrati – och för intellektuella framsteg – så vill jag ha största möjliga yttrandefrihet. Det är väldigt få svenska ”liberaler” som håller med mig.

Men om jag ändå försöker förstå varför vissa kallar mig antiliberal så tror jag att det handlar om min milda kritik av moderniteten och framstegstanken. Det räcker inte att jag i stora drag ger framstegsvännerna rätt – bara det faktum att jag pekar på betydelsen av rötter, att vi inte ska slå sönder allt från förr, att auktoriteter och institutioner inte nödvändigtvis är av ondo för att de har en lång historia – det räcker för vissa för att stämpla mig som antiliberal.

Här tror jag att nyckeln ligger till att förstå varför den svenska vänstern och de svenska liberalerna kämpar lojalt sida vid sida för att försvara värdegrundsdemokratin. Egentligen borde ju inte liberaler vara särskilt förtjusta i den kollektivism och blindhet inför individen som ligger i den postmarxistiska maktanalysen – den skulle ju till och med kunna beskrivas som ”antiliberal”. Men jag tror att en viss kategori svenska liberaler accepterar vänsterns identitetspolitiska grupptänkande för att de anser att det gynnar deras eget högsta mål: att krossa alla befintliga normer, institutioner och traditioner.

Nationalekonomer i den österrikiska skolan talade om ”kreativ förstörelse”. Den nyliberala eller libertarianska inriktningen inom liberalismen har ofta inspirerats av just den österrikiska skolan, och min hypotes är att dessa liberaler har tagit begreppet ”kreativ förstörelse” och låtit det svälla till att omfatta mycket mer än ekonomi. Nu spekulerar jag, men när svenska liberaler är mer övertygade och stridbara än svensk vänster om att normkritik, månggifte, upplöst nationalstat, kvoterad föräldraförsäkring, genuspedagogik och mångkulturalism är politikens viktigaste frågor, då tror jag att det är den kreativa förstörelsen de är ute efter. För en liberal som säger sig stå för individens maximala frihet borde rimligen inte gilla statlig folkfostran som genuspedagogik och kvoterad föräldraförsäkring innebär. Att så många svenska liberaler ändå är för dessa fenomen – och nu försöker jag göra en välvillig tolkning – det måste ju bero på att de tror att om man lyckas slå sönder organiskt framväxta beteendemönster och traditioner – i detta fall könsroller – då ska något nytt och friare komma i stället.
Om jag har rätt, om en viss kategori svenska liberaler tror att det måste till kreativ förstörelse av hela det svenska samhället innan individerna kan bli riktigt fria – då förstår jag att de ser min försiktiga kritik av framstegstanken som antiliberal.

Nu vill jag påpeka att långtifrån alla svenska liberaler tänker så här. Tvärtom, den senaste tiden har ju mediedebatten i Sverige präglats av liberalernas krig mot varandra, där värdegrundsdemokratiska liberala ledarskribenter har anklagat demokratiska liberala ledarskribenter för att inte längre vara ”anständiga”.

När jag tar del av liberalernas inbördeskrig tänker jag ofta på sommaren 2011. Då gick jag igenom en politisk utvecklingskris. Jag läste Scruton, och insåg till min förskräckelse att jag gillade det jag läste. Jag ringde en vän som är liberal, och med ostadig stämma sade jag: ”Jag tror att jag har blivit konservativ. Vill du ändå vara min vän?”. Hon skrattade länge, sedan sade hon: ”Bra för dig att du har insett det som vi runtomkring dig förstod för länge sedan. Och det är klart att jag är din vän. Jag är liberal, vi är toleranta!”.

Jag önskar att alla liberaler kunde ha den inställningen. Oavsett om man kallar sig nyliberal, socialliberal eller klassisk liberal, oavsett om man tror att individen kan bli fri i det samhälle vi har eller om man tror att Sverige måste krossas först, så borde alla liberaler hålla sig för goda för att försöka tysta meningsmotståndare med ord om ”anständighet”. Yttrandefriheten ska ju vara ert kärnvärde, liberaler! Att vara värdegrundsdemokrat borde därför vara det mest antiliberala som finns.

För vänstern ser problemen med värdegrundsdemokratin annorlunda ut. Vänstern har ju inte som liberalerna några principiella eller ideologiska skäl att avstå från att strypa den fria debatten eller tala om för människor vilka åsikter som är tillåtna. Tvärtom kan man anta att den svenska värdegrundsdemokratin delvis är en konsekvens av socialdemokratins vilja ”att lägga livet till rätta”, som Yvonne Hirdman kallade sin bok om den svenska folkhemspolitiken. När den svenska välfärdsstaten byggdes ut så handlade det ju inte bara om arbetsmarknadslagar, socialförsäkringar och miljonprogram, den sociala ingenjörskonsten ville också förändra och förbättra hur människor levde privat.

Ändå kan värdegrundsdemokratin skapa problem för vänstern. När värdegrundsdemokratin framstår som elitens försök att fostra folket, och samtidigt avslöjar hur eliten föraktar och ser ned på ”pöbeln” eller ”de obildade massorna”, då riskerar en värdegrundskramande vänster att framstå som anti-folklig. Det borde vara ett problem för en politisk rörelse som vill se sig själv som folkets och arbetarnas röst.

Värdegrundsdemokratin kan också strypa potentiellt attraktiva rörelser inom vänstern. Ni minns säkert den globaliseringskritiska Attac-rörelsen och hur många människor den samlade kring millennieskiftet. Den bara försvann. Det brukar förklaras med Göteborgskravallerna 2001, men jag tror bara att det är halva sanningen. När värdegrundsdemokraterna säger att det hör till den demokratiska värdegrunden att vara för fri invandring och öppna gränser, då kan ju inte en stor del av vänstern protestera mot globaliseringen.
Något liknande såg jag nyligen i tidningen Syre. Researchgruppens Mathias Wåg, som tydligen brukar vara med här ibland, skrev i artikeln ”När brunt möter grönt” om olika konspirationsteorier på den politiska ytterhögerkanten. Det jag fastnade för är det varnande pekfinger som Wåg håller upp mot miljöpartister som är kritiska till storbanker och finansvärlden: ”Akta er för att vara bankkritiska, för rätt vad det är så är blir ni antisemiter!”. Att en person som ska höra till yttervänstern på detta sätt hotar bankkritiska gröna vänner som sannolikt inte alls har antisemitiska tendenser visar hur guilt by association-tänkandet kan leda vänstern till självcensur.

Vänsterns tredje problem med värdegrundsdemokratin är det som på Flashback brukar kallas ”syntax error”. Det blir helt enkelt logiska motsägelser när vänstern både vill vara de mesta feministerna och de mesta hbtq-vännerna, men samtidigt inte klarar av att stå upp mot kvinnoförtryck och homohat i invandrardominerade förorter eftersom de vill vara de mesta antirasisterna. När Stefan Löfven skrev en balanserad kommentar om Israel-Palestina-konflikten på Facebook vällde det in judehat från personer med arabiskklingande namn, men vänstern är som sagt mer bekymrade över eventuell antisemitism hos bankkritiska miljövänner.
Demokratiska vänstermänniskor erkänner att politiken alltid innebär intressekonflikter, som när Assar Lindbeck påminde om att välfärdsstaten är ett nationellt projekt. Vänstermänniskor som är värdegrundsdemokrater tar däremot till relativismen och vägrar att erkänna intressekonflikterna: ”Vi kan inte ställa grupp mot grupp” säger de, som om den plattityden skulle upphäva verklighetens villkor.

Jag kallar mig inte för Sverigevän. Jag har försökt förstå varför jag inte vill kalla mig Sverigevän, och det jag har kommit fram till är en parafras på vad Nyamko Sabuni sade när hon förklarade varför hon bara vill kalla sig liberal, och inte feminist: Jag är konservativ. Det innebär bland annat att jag värderar mitt land, dess språk, kultur och traditioner, och folket jag är en del av, högt. Men jag vill inte kalla mig Sverigevän, för i det lägger olika människor olika betydelser som jag inte delar.

Ni som läser min blogg vet vad jag tycker om Sverigedemokraterna. Jag tycker att SD på flera viktiga områden har den bästa politiken av riksdagspartierna. Jag tror att SD har potential att växa till en bred folkrörelse, ungefär som socialdemokraterna gjorde på 1900-talet. Men jag har också riktat hård kritik mot SD för deras toppstyrning, bristande interndemokrati och för hur de hanterar sina uteslutningsärenden.

Om man är konservativ, eller om man är Sverigevän, eller om man är både konservativ och Sverigevän, så tror jag att de värdegrundsdemokratiska problemen kan se ut på två diametralt olika sätt.

Vad SD:s ledning har för problem är uppenbart. De är värdegrundsdemokrater. De kritiserar förvisso den rådande värdegrundsdemokratin i Sverige, men de vill bara byta ut värdegrunden mot sin egen. SD-ledningen vill bestämma vilka författare människor får läsa, vilka sajter man får länka till, och tar sig rätten – precis som värdegrundsdemokrater som är vänster eller liberaler – att stämpla den som går utanför åsiktskorridoren med ”fascist” och ”extremist”. Detta uppfyller för övrigt nidbilden som de flesta icke-konservativa har av konservativa: ett gäng människor som vill berätta för andra hur de ska leva.

Konservativa som jag själv däremot, och till denna grupp tror jag att en hel del Sverigedemokrater utanför partiledningen hör, vi har ett annat problem med värdegrundsdemokratin. Vi avskyr den så innerligt att vi riskerar att kasta ut barnet med badvattnet. För även vi som vill ha en helt fri debatt, och som vill slippa all påtvingad värdegrundsfostran, även vi måste erkänna att ett samhälle behöver något gemensamt att samlas omkring för att vara ett samhälle. Herbert Tingsten skrev att demokratin kräver en viss ”värdegemenskap”.

Vi som avskyr värdegrundsdemokratin men som ändå inte vill ha total anarki, vi måste fundera över hur en sådan värdegemenskap skulle kunna se ut och hur man kan åstadkomma den. Själv har jag tre idéer om var man kan börja.

För det första bör familjerna åter få förtroendet och ansvaret för att fostra barnen. Och nu menar jag inte att vi ska stänga ned förskolor och skolor. Jag menar att det behövs en förändrad inställning hos å ena sidan staten, myndigheterna, de offentliganställda, å andra sidan hos föräldrarna själva, att det är föräldrarna som är huvudansvariga för barnens fostran medan utbildningsväsendet är huvudansvariga för barnens utbildning. I dag ser vi ju en tendens åt det andra hållet: Föräldrar gör Rutavdrag för att köpa privatundervisning när skolan fallerar, samtidigt som både skola och föräldrar verkar överens om att det är skolans ansvar att barnen får goda matvanor och inte mobbar varandra. Jag tror att föräldrar, om de ges förtroendet och ansvaret, klarar av att fostra barn till vettiga vuxna. Framförallt tror jag att om föräldrarna återfår huvudansvaret för fostran så blir det mer hyfs och folkvett, och mindre värdegrund och normkritik, och det tror jag vore bra.

För det andra bör lagarna få återupprättad status. Vi har ju faktiskt lagstiftning för väldigt mycket; förutom grundlagarna har vi till exempel skollagen, förvaltningslagen och rättegångsbalken. I värdegrundsdemokratin devalveras lagarna, de drunknar bland alla värdegrundsdokument. Om en rektor bryter mot värdegrunden ses det som minst lika allvarligt som om han bryter mot skollagen, om en polis bryter mot värdegrunden är det nästan värre än om han bryter mot polislagen. Så ska det inte vara! Offentliganställda måste veta exakt vilket regelverk de har att förhålla sig till, och så länge de följer det bör det vara frihet under ansvar som gäller. Det fungerar inte med en ständigt föränderlig värdegrund, men det fungerar med tydliga lagar som inte konkurreras ut av värdegrundsdokument.

För det tredje, och apropå såväl lagstiftning som att ge föräldrar förtroende: Alla politiker i Sverige borde tatuera in i hjärnbarken regeringsformens första mening: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Folket är inte valboskap, de är inte en fårahjord, de är inte en samling barn som ska uppfostras. Folket är alla de människor som skänker politikerna deras makt och sliter ihop skattepengarna som politikerna sedan fördelar. Det är politikernas förbannade skyldighet att lyssna på folket, ta reda på vad de vill och varför. När opinionsmätningar visar att 80 procent av svenskarna inte vill ha kvoterad föräldraförsäkring är det folkförakt att sex av åtta riksdagspartier vill kvotera. När 58 procent säger till Demoskop att invandringen är för stor så är det ett skämt att sju av åtta riksdagspartier fryser ut det enda parti som vill minska invandringen, och sedan gapar förvånat och undrar varför just detta parti växer med rekordfart.

”Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär”. Så sade värdegrundsdemokraten och tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt apropå sina resor där han ville ”lyssna in” svenskarna. Men Reinfeldt, liksom alla andra värdegrundsdemokratiska politiker, glömde bort att politikern också måste ha förtroende för folket. Människor kan tänka själva, de kan hantera information och dra egna slutsatser. Om värdegrundsdemokratin ska upphöra måste politikerna inse detta, de måste åter bemyndiga folket. Politiker är folkets tjänare, inte tvärtom. Om några ska formulera en gemensam ”värdegrund” så ska det vara väljarna, medborgarna, folket – inte politikerna, tjänstemännen och journalisterna. Jag kallar det den goda populismen när politiker inser och erkänner att de ska tjäna, inte uppfostra, folket. Den växande klyfta vi i dag ser mellan å ena sidan journalist- och politikereliten, å andra sidan dem som Göran Hägglund kallade ”verklighetens folk”, den beror på att stora delar av eliten föraktar folket, ser demokrati som ”pöbelvälde” och värdegrundsdemokrati som något vackert och ädelt. Men värdegrundsdemokrati är folkförakt och snobbig elitism, värdegrundsdemokrati är antidemokrati. All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Inte från någon värdegrund.









Next »