Marika Formgrens blogg

Marika Formgrens blogg

Om bloggen

Bloggen kom till på begäran från läsare som tyckte att det var knepigt att hitta mina ledare. Syftet från början var alltså att länka till mina SNB-ledare, som publicerades på litet olika ställen från dag till dag.
Nu när jag inte är ledarskribent längre publiceras jag med glesare mellanrum, men ska försöka länka när det sker. Å andra sidan får jag förhoppningsvis mer tid till traditionella blogginlägg.

Talar i Stockholm

AnnatPosted by Marika Formgren 20 Aug, 2015 16:44:20

Om några timmar ska jag tala om värdegrundsdemokrati. Klockan 19.00 i Hartwickska huset i Stockholm (t-bana Mariatorget). Inträde 50 kronor. Arrangör är föreningen Fri Folkbildning, men man behöver inte bli medlem i föreningen för att lyssna.

För er som inte kan ta er dit så kommer jag när jag får tid att publicera mitt talmanus här på bloggen. Fri Folkbildning kommer sannolikt också att publicera en film på Youtube, isåfall hittar du förstås länk här.

Skriver från tåget, därför blir detta mitt kortaste blogginlägg någonsin!



Kort om Svend Dahl i Studio Ett

AnnatPosted by Marika Formgren 12 Aug, 2015 21:17:24

Lyssnade på debatt i Studio Ett mellan Svend Dahl (Liberala nyhetsbyrån) och Anna Dahlberg (Expressens ledarsida). Ämnet var huruvida vissa borgerliga ledarsidor håller på att ”normalisera främlingsfientlig retorik”.
Jag reagerade på två saker Svend Dahl sade. För det första menade han att för liberala opinionsbildare så är det ett grundläggande mål att Sverige för en så liberal migrationspolitik som möjligt. Med ”liberal migrationspolitik” antar jag att Dahl menar att så många som möjligt ska få invandra till Sverige. Jag är rätt övertygad om att det finns människor som kallar sig liberaler och som inte håller med Dahl om att så fri invandring som möjligt är ett grundläggande mål. Jag kan till exempel tänka mig att Tino Sanandaji, som kallar sig liberal, inte delar Svend Dahls uppfattning att en så stor invandring som möjligt ska överordnas i princip allting annat.
För det andra försöker Dahl trolla bort konservatismen ur borgerligheten. Studio Ett presenterade denna debatt som att den handlade om ”borgerliga”, inte liberala, ledarsidor. Dahl själva använde också vid något tillfälle uttrycket ”borgerliga debattörer”. Och pratar vi borgerlighet så finns det inte bara liberaler, utan också konservativa.
Jag är konservativ. Jag tycker att samhällsförändringar ska ske försiktigt och med eftertanke så att man inte slår sönder sådant som fungerar. Som konservativ ser jag så här på invandringspolitik: Gärna invandring, men inte så stor och snabb (omfattande invandring under kort tid) att vi slår sönder sådant som fungerar, som dessutom kan visa sig omöjligt att reparera i efterhand.
Det är också en borgerlig ståndpunkt som borde synas på borgerliga ledarsidor. Själv är jag förvisso inte längre ledarskribent, men det borde väl finnas någon konservativ ledarskribent i Sverige som ser på invandringspolitik på samma sätt som jag. Om det finns någon sådan så blir han eller hon både osynliggjord och utsatt för smutskastningsförsök när Svend Dahl låtsas som att borgerlig invandringspolitik = liberal invandringspolitik, och att allt annat är främlingsfientlighet.



Cirkusartisterna

AnnatPosted by Marika Formgren 07 Aug, 2015 19:36:40

Min GP-krönika ”Stormakt byggd på självhat” har fått Expressens ledarsida att anklaga mig för att bygga halmgubbar. Fyra påståenden i min GP-text beskrivs som ”absurda påbud” som jag försöker framställa som ”representativa för Sverige i allmänhet och vänstern i synnerhet”, när de egentligen ”på sin höjd är företrädda på samhällsdebattens cirkusavdelning” och av ”ytterkantspersoner”, som ”för tankarna till en ung doktorand i queermarxistiska och postkoloniala studier med intersektionell inriktning vid Södertörns högskola”.


Det stämmer att jag är sparsam med exempel i texten. Det beror dock inte på att sådana saknas, utan på att när man har 4000 tecken till sitt förfogande får man inte plats med mycket till resonemang om varje påstående ska beläggas med flera exempel. Jag valde dock att ta med ett exempel, förre statsministern Fredrik Reinfeldts uttalande om att Sverige ägs av dem som kommer hit mitt i livet. Om detta uppstod en twitterdiskussion som är belysande:

Skärmdumpen ovan visar alltså hur Markus Uvell tar tillbaka ett tidigare påstående om att jag har felciterat Reinfeldt i GP-krönikan. Uvell var fram till hösten 2014 chef för Timbro, och är numera Sverigechef för pr-byrån Kreab. Man kunde tro att han skulle ha koll på kontroversiella uttalanden från vår förre statsminister. Att Uvell inte hade det, och att Expressens liberala ledarsida utgår ifrån att jag bygger min text på uttalanden från obskyra doktorander från Södertörns högskola, visar hur lätt det är att drabbas av selektiv varseblivning när man själv sitter i den varma bubblan. (En elakare tolkning är att Uvell, Expressens ledarredaktion och andra är väl medvetna om alla exempel jag strax ska lista, men förnekar deras existens eftersom man är eller har varit en del i samhällselitens uppfostran av folket).

Så här är listan på artisterna som jobbar på ”samhällsdebattens cirkusavdelning”. För var och en av de fyra idéer som enligt Expressen bara företräds av ytterkantspersoner ger jag exempel på högt uppsatta politiker och/eller riksmedier som företräder idén. Avgör själv om det handlar om ”samhällsdebattens cirkusavdelning”, ”ytterkantspersoner”, ”vänstern” eller ”doktorander i queermarxistiska och postkoloniala studier”.

******

Idé 1: Spädbarnets anknytning till föräldrarna bryts i jämställdhetens och institutionsfostrans namn

Cirkusartisten Expressens ledarsida:
Expressens ledarredaktion är sannolikt den flitigaste i Sverige när det gäller att predika förskolans frälsning och att fördöma politiska modeller som ger familjer möjlighet att skjuta upp eller välja bort förskolan. Under alliansregeringen tog det sig främst uttryck i ledare mot vårdnadsbidraget.
Under rubriken ”Vårdnadsbidraget är en skamfläck” varnade Expressen för att vårdnadsbidraget förstör Sveriges status som ”Föregångslandet”, raljerade om ”hemmafrureform” och slog fast att ”Vårdnadsbidraget motverkar allt som partierna i den breda mittfåran vill främja”.
Vårdnadsbidraget stjäl barns framtid” var rubriken när Expressen kallade KD ”ett ytterlighetsparti”. Denna ledare framförde lögnen att ”ingenting hindrar en familj från att dra ner på standarden och leva på en inkomst under barnens uppväxt. Den valfriheten är total”. Lögn, eftersom poängen med vårdnadsbidrag inte är de 3000 kronorna i månaden så mycket som att den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) skyddas. Många familjer skulle kunna leva på en inkomst under småbarnsåren, men bara mycket förmögna familjer kan ta risken att SGI:n är nollad vid cancer eller liknande.
Kvotera föräldraförsäkringen och slopa vårdnadsbidraget!” var Expressens prioriterade jämställdhetsfrågor inför valet 2010.
Under rubriken ”Förskola till alla” berömde Expressen Folkpartiets förslag att barn till arbetslösa och föräldralediga ska få vara på förskolan 30 timmar i veckan, i stället för dagens 15 timmar. ”Vi behöver mer och bättre förskola till fler barn. Allt annat är att skjuta framtiden i foten”, skrev tidningen i vad som är svårt att beskriva som något annat än en hyllning till institutionsfostran.
Med tanke på hur Expressen avskyr vårdnadsbidraget kunde man tro att tidningen skulle uppskatta idéer om andra sätt att öka familjernas valfrihet. Men när ett sådant förslag presenterades på SvD:s debattsida skrev Expressen, under rubriken ”Förskolan är inte djävulen”, om ”det fanatiska förskolemotståndet”. Ironiskt, eftersom Expressens samlade texter på området kan sammanfattas med ”det fanatiska familjemotståndet”.

Cirkusartisterna Maria Arnholm och Erik Ullenhag (FP):
I en debattartikel i SvD skrev Arnholm och Ullenhag, som vid publiceringstillfället båda var ministrar i alliansregeringen, att ”nästan alla barn mellan ett och fem år” går i förskolan. Men eftersom inte ALLA barn går i förskolan har regeringen låtit ett konsultföretag utreda varför, och hur det kan åtgärdas, förklarar ministrarna, och skriver vidare:
”Ramböll har tittat på vad som hindrar föräldrar från att låta sina barn gå i förskola. De har hittat tre olika faktorer:
• Föräldrarna anser att barnet kan få en likvärdig eller bättre omsorg i hemmet
(...)
För att förskolan ska kunna gynna fler är det dessa tre hinder som vi behöver angripa.
Det första hindret vill vi angripa genom att förbättra informationen om förskolan.”
Föräldrar som tror sig kunna ge likvärdig eller bättre omsorg än förskolan ska alltså ”informeras” ur denna villfarelse, enligt Arnholm och Ullenhag. Men det är bara ytterkantspersoner som propagerar för institutionsfostran.

Cirkusartisten Maria Arnholm:
I en intervju med Lärarnas Nyheter säger Maria Arnholm, vid publiceringstillfället minister med bland annat portföljerna förskola och jämställdhet:
”När jag pratar jämställdhet lyfter jag alltid förskolan. I jämställdhetsarbetet finns en långsiktig strategi för att alla ska få bättre hjälp från när vi är små att kliva ur den fjättrande delen könsrollerna. Och i det har ju förskolan en avgörande roll.”
Men att samhällseliten vill fostra folket till rätt värderingar genom bland annat genuspedagogik och institutionsfostran, det var bara en halmgubbe byggd på queerteoretiker från Södertörn.

Idé 2: Svenskar ska inte se invandrare som jämlikar – svenskar ska se invandrare som spännande, berikande och förtryckta och sig själva som otillräckliga och rasistiska

Cirkusartisten Åsa Romson:
Åsa Romson i sitt Almedalstal 2014 (cirka 2.17 in i klippet): ”De allra flesta av oss är inte vita heterosexuella medelålders män – vi är människor!”. Kommentarer överflödiga, bortsett från att hon vid tillfället var språkrör för MP och att hon nu dessutom är miljöminister och vice statsminister.

Cirkusartisten Maud Olofsson:
I en Expressenintervju sade Maud Olofsson, vid publiceringstillfället partiledare för Centerpartiet och näringsminister:
”Man beskriver ofta invandringen som kostsam, att de inte jobbar. Jag vill istället beskriva en annan faktabas, nämligen att de bär upp välfärdens kärna runtom i landet. Invandrarna är mer företagsamma än vi svenskar, de är mer högutbildade, de har en lägre ålder som vi behöver för vår demografis skull och åtta av tio kommuner skulle minska sin befolkning om inte vi hade invandringen.”

Cirkusartisten Fredrik Reinfeldt:
Förre statsministern talade ofta och gärna om att Sverige skulle vara ett mycket sämre land utan invandring och att av allt värde har kommit utifrån. ”Ursvenskt är bara barbariet” är ett exempel, ”invandring berikar Sverige” är ett annat. Svenskarnas rasism i form av ”minskad tolerans” bekymrade Reinfeldt, som själv var övertygad om att en ”smältdegel” och ”ett samhälle byggt på mångfald är det bästa samhälle man kan skapa”. Här ett typiskt citat från ytterkantspersonen och cirkusartisten Reinfeldt: ”Det sprids en sorts föreställning att det mångkulturella samhället inte fungerar. Och det ropas på stramare regler och kulturell likriktning. Våra motmedel måste vara att visa att det mångkulturella samhället fungerar bättre. Det är ett mer spännande och mer intressant samhälle. ”

Cirkusartisten Erik Ullenhag:
I en debattartikel (cachad länk) om nystartszoner skrev Ullenhag, vid publiceringstillfället integrationsminister, bland annat:
”Människor som flyttar till ett annat land (...) är ofta mer initiativrika och riskbenägna än de som hela livet stannar kvar på den plats där de föddes. Som historien visat har många av de som invandrat till Sverige fört med sig innovationer, startat och drivit företag som än idag är av stor betydelse för vår ekonomi. (…) Kort sagt, svenskt näringsliv behöver fler invandrare.”
Ullenhag låg också bakom regeringens ”toleranssajt”, som han själv presenterade så här på DN Debatt: ”På hemsidan på regeringen.se/tolerans har ett antal av de vanligaste myterna som sprids på nätet om invandrare och minoriteter samlats. Fördomarna bemöts med de fakta som finns.” (När några av de ”rasistiska myterna” nu har visat sig stämma påstår Ullenhag att toleranssajten inte alls skulle bemöta myter, utan påståenden, om invandring. Läs gärna Paulina Neudings två blogginlägg om detta.) Men att samhällseliten försöker fostra folket till rätt värdegrund är en halmgubbe.

Cirkusartisten Anders Borg:
Tidigare finansminister Anders Borg gjorde som Fredrik Reinfeldt, och lämnade politiken omgående efter valförlusten 2014. När Göran Hägglund, som satt kvar som partiledare för KD, gjorde ett utspel om att förändra invandringspolitiken genom bland annat temporära uppehållstillstånd i stället för permanenta, fick han kritik från Borg:
”– Alla riktigt väl fungerande delar av den globala ekonomin präglas av mångfald och mångkulturalism, säger han i "Ekots lördagsintervju" och fortsätter:
– Ett mångkulturellt samhälle är ett effektivt och starkt samhälle. Det förs nu en jättekonstig debatt i Sverige som om det är ett problem om människor invandrar hit. Jag delar inte den synen. Jag tycker det är en stor fördel att det har kommit tiotusentals människor från Syrien, Irak, Iran och Somalia. De bidrar till att göra Sverige bättre och till ett mer dynamiskt och spännande samhälle. Alla riktigt spännande samhällen vi ser, där man har hög grad av innovation och en hög grad av förändringskraft, de präglas av det.”

Cirkusartisterna Dagens Nyheter och Jonas Hassen Khemiri:
I mars 2013 publicerade DN Hassen Khemiris text ”Bästa Beatrice Ask”. Det är än i dag DN:s mest delade text någonsin. I texten låter den hyllade författaren Hassen Khemiri dåvarande justitieminister Beatrice Ask byta kropp med honom, för att visa hur Sverige genomsyras av rasism och att alla svenskar är rasister.

Cirkusartisterna Expressen och Frida Boisen:
Sverige är ett rasistiskt land” var rubriken på en Expressenkrönika av Frida Boisen, vid publiceringstillfället chefredaktör för GT, Expressens västsvenska edition:
”Nu har vi det svart på vitt. Sverige är ett rasistiskt land. Det är svårt att tolka siffrorna på annat sätt.
Av 34 OECD-länder i världen är vi sämst på att ge invandrade medborgare ett jobb. Sämst. Av alla. USA, Tyskland, Holland, Australien.
Alla andra är bättre.
Vi svenskar envisas med att anställa människor efter färg. Det håller inte. Det är dags att vi blir ett färgblint land.”

Kommentar: Man kan naturligtvis invända att av allianspolitikerna ovan är det bara de mindre begåvade Maud Olofsson och Erik Ullenhag som säger rakt ut att invandrare är bättre än svenskar. De mer slipade politikerna Reinfeldt och Borg talar i stället om hur invandringen berikar, hur det mångkulturella samhället är mer spännande, att Sverige (inte svenskarna) inte skulle klara sig utan invandringen (inte invandrarna). SD-politiker som säger sig kritisera invandringen, inte invandrarna, brukar bli ifrågasatta och misstänkliggjorda. Jag gör här motsvarande kritiska tolkning av Reinfeldts och Borgs uttalanden.

Idé 3: Heterosexuella ska inte se en spegelbild i homosexuella och tänka att kärlek är kärlek – heterosexuella ska se sin egen kärlek som en reproduktion av förtryckande normer och homosexuell kärlek som äkta och frigörande

Cirkusartisten Sveriges Radio P1:
”Heliga familjen” hette radioserien som Sveriges Radio ansåg så angelägen att den fick två säsonger, det vill säga 16 heltimmesavsnitt, i kanalen P1. Producenter/programledare var Johanna Langhorst och Maria Sveland, den senare känd för sin skoningslösa kritik av heterosexuell familjebildning i romanen ”Bitterfittan” och antologin ”Happy happy – en bok om skilsmässa”.
Programförklaringarna från de båda säsongerna av ”Heliga familjen” säger det mesta: ”En programserie om familjebegreppets lyckohyckel och nattsvarta historia”, respektive ”Heliga Familjen kommer att fortsätta granska familjelivet i sömmarna och utmana påståendet att den lilla trånga kärnfamiljen, med sina begränsande könsroller, skulle vara något naturgivet och oföränderligt”. Men att en samhällselit framställer heterosexuell kärlek som en reproduktion av förtryckande normer är bara en halmgubbe.

Cirkusartisten Dagens Nyheter:
”Liten handbok i konsten att bli lesbisk” heter en bok från 2014 av Mian Lodalen och Matilda Tudor. Det intressanta här är att jämföra den största morgontidningens recension av boken med SR:s programserie ”Heliga familjen” som nämndes ovan.
I DN återger recensenten hur författarna argumenterar för att heterosexuella kvinnor utan svårigheter kan (och borde) konvertera till homosexualitet:
”Mian Lodalen och Matilda Tudor försäkrar att vi arma heteros slipper elchocker och förbön. De är inte svarslösa inför invändningarna, författarna kan sin queerteori och sexualhistoria och hänvisar bland annat till de banbrytande Kinsey-rapporterna som redan på 1950-talet visar att ytterst få människor är uteslutande hetero- eller homosexuella. Alltså finns i de flesta kvinnor, någonstans i den tjocka gröten av internaliserad heteroprägling, en liten mandel av lesbiskt begär.
Att fler borde söka efter den mandeln argumenterar författarna för med feministiska argument. ”Heterosexualitet är livsfarligt” som de provokativt, men inte helt åt fanders, skriver: Sedan gammalt vet vi att den farligaste platsen för en kvinna att vistas på är hennes hem. Vi vet också att kvinnor förlorar ekonomiskt på äktenskapet och utöver yrkesarbetet har huvudansvaret för hem och hushåll. Lägg till de uteblivna orgasmerna och det är inte konstigt att vi utmattade sluddrar ”jag önskar jag vore lesbisk” efter några glas tröstvin.”
Att man skulle kunna välja sin sexualitet (en föreställning hbt-rörelsen historiskt har bekämpat eftersom den legat till grund för diskriminering) viftas alltså bort, och i stället kommer den vanliga bashingen av heterosexuella förhållanden: farligt, fattigt, ojämställt och dessutom dåligt sex.

Cirkusartisten Göteborgs universitet:
Heterohatets dag, instiftad av Göteborgs Queerinstitut, är just en sådan randföreteelse med ytterkantspersoner som Expressen menar att jag bygger min GP-krönika på. Göteborgs universitet är däremot en del av samhällseliten. 2011 rapporterade både Pelle Billing och SVT om att Göteborgs universitet samarbetade med heterohatarna i Göteborgs Queerinstitut.

Idé 4: Svenskar ska inte erkänna kurders, palestiniers, judars och andras rätt till språk, kultur och land för att det är alla folks rätt – svenskar ska ömma för andra men förneka att vi själva finns och har rättigheter

Cirkusartisten Fredrik Reinfeldt:
På julafton 2014 var den före detta statsministern Reinfeldt gäst i TV4:s morgonsoffa. När samtalet gled in på hans ”öppna era hjärtan”-tal förklarade Reinfeldt att enligt honom ägs inte Sverige av de människor som har bott här i tre-fyra generationer bakåt, och som har påhittade idéer om gränser och äganderätt, utan Sverige ägs av dem som kommit hit mitt i livet, kanske födda i ett annat land, för det är vad de gör av Sverige som är Sverige. TV4 uppfattade nog uttalandet som kontroversiellt, för man lät Reinfeldt säga ungefär samma sak till en reporter som gjorde ett nyhetsinslag. Det finns alltså två olika klipp med detta uttalande, ett kort nyhetsklipp och den längre soffintervjun (där frågan om vilka som äger Sverige kommer upp cirka 14.20).

Cirkusartisterna Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet:
I maj 2012 bemötte dåvarande statsminister Reinfeldt kritiken om massarbetslöshet med uttalandet ”om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet”. Kritiken mot hans ordval blev mycket hård.
I Dagens Nyheter skrev Mats J Larsson: ”Etnicitet är ett begrepp som ofta används av extremhögerpartier som Nationaldemokraterna och det nazistiska Svenskarnas parti. Begreppet definieras av Nationalencyklopedin som "namngiven grupp av människor med myter om ett gemensamt ursprung".”
En pikant detalj är att Larsson i artikeln återger hur Reinfeldt själv kritiserat Jimmie Åkesson när denne använt uttrycket ”etniska svenskar”:
”Att det finns en grupp som skulle kunna definieras som svenskar, och jag förstår att det är ett stort intresse för Sverigedemokraterna att ständigt återkomma till den formuleringen, visar sig väldigt ofta vara svårt att definiera. Det blir så väldigt många som känner sig svenska som helt plötsligt får höra att de inte är det. Det blir märkligt om man försöker definiera det, sade statsministern då.”
Svenska Dagbladet lät sin ”Faktakollen” granska statsministerns ordval. Resultatet blev rött ljus för Reinfeldt, med följande motivering:
”Begreppet ”etniska svenskar” är inte något som används i statistik eller officiella sammanhang. Tvärtom är det ett osäkert begrepp att använda, enligt experter SvD talat med.
Den arbetslöshet som statsministern talade om finns det ingen statistik över – helt enkelt för att gruppen ”etniska svenskar” inte existerar i formell mening. Ändå uttalade sig Reinfeldt om just detta.”
I sammanhanget vill jag rekommendera läsning av texten ”Det räcker nu!” som jag skrev på Correns ledarblogg med anledning av debatten efter att Reinfeldt sagt ”etniska svenskar”. Texten plockades bort av dåvarande chefredaktör Charlotta Friborg, med motiveringen att den kunde tolkas som ”brun” (det vill säga nazianstruken) eftersom en ”brun” person hade länkat till inlägget. Jag har senare återgett den på min egen blogg, och läsaren får själv avgöra om den är ”brun” eller om den togs bort för att jag skrev om svenskar som ett folk.

Cirkusartisten Åsa Romson:
På temat att ”alla är svenskar”, och att svenskar är den enda nationsbefolkning som inte själva äger rätten att välja vilka potentiella nya medlemmar man vill inkludera respektive exkludera, är Åsa Romsons uttalande i debatt med Jimmie Åkesson en klassiker: ”När jag går omkring i Stockholm till vardags och möter de invånare som bor och lever här tycker jag nämligen att alla som åker på tunnelbanan är svenskar.” (länken går till ett långt riksdagsprotokoll, Romsons tunnelbaneuttalande finns under anförande 62).

Cirkusartisten Annie Lööf:
SVT:s Anna Hedenmo intervjuade Lööf och ställde frågor om C:s vision om ”nybyggarland”, fri invandring och 40 miljoner invånare i Sverige. Lööf säger att det är inget orealistiskt med 40 miljoner invånare i Sverige om man ser långsiktigt på saken, men så undrar Hedenmo om ”det svenska” – språket och kulturen – inte hotas och ställer slutligen en fråga som får Lööf att lacka ur:
”Men om den svenska urbefolkningen, så att säga, bara är nio miljoner?
Här reagerar Lööf på SVT-journalistens fråga.
– Jag vänder mig väldigt, väldigt skarpt mot den beskrivningen. De nio miljonerna som är här är både vi som är infödda svenskar, det är min mormor som är född i Kanada, det är mina klasskompisar som är uppvuxna i Bosnien, Tyskland, Kina och i Afrika. Det är väldigt många människor som är svenska medborgare och som bor här och som jag är väldigt stolt över att få kalla svenskar.”
Lööf vill alltså tabubelägga alla antydningar om att det finns ett svenskt folk vars existens skulle kunna hotas av en invandring på 30 miljoner människor.

Cirkusartisten Birgitta Ohlsson:
Före detta EU-minister Birgitta Ohlsson spås att bli Folkpartiets nästa partiledare. På nationaldagen 2001 skrev hon en debattartikel i Expressen vars rubrik säger det mesta: ”Avskaffa Sverige” (cachad länk).

Cirkusartisten DN:s ledarsida:
I svallvågorna efter tidigare nämnda ”Bästa Beatrice Ask” publicerade DN:s ledarredaktion den osignerade huvudledaren ”Vem får rösta i skuggsamhället?”. På annan plats i tidningen hade förhoppningen uttryckts att den överväldigande reaktionen i sociala medier på Hassen Khemiris text skulle innebära en nystart för antirasismen. ”Vem får rösta i skuggsamhället?” föddes sannolikt ur denna förhoppning. Här framförs nämligen den extremt radikala idén att ”papperslösa invandrare” (det vill säga människor som illegalt uppehåller sig i Sverige) ska få rösträtt i våra allmänna val:
”Det kanske inte är medborgarskapet – vilket bortskänkes som en gåva av nationen – som ger rätten till demokratiskt deltagande. Kanske är det i stället den legala relation som ofrånkomligen upprättas mellan en människa och det politiska system som hon för närvarande är underställd.”

Cirkusartisterna Lena Andersson och DN:s ledarsida:
Apropå DN:s ledarsida måste också texten ”Den globala staden” av återkommande kolumnisten Lena Andersson nämnas. Andersson argumenterar här för fri invandring genom att jämföra med ”invandring från livmodern”:
”Riksdagen lägger sig inte i migration från livmodern trots att barn kostar, särskilt när de just anlänt och innan de socialiserats, trots att vissa kommer att ha anpassningssvårigheter och den obevekliga normalfördelningskurvan berättar att en viss procentsats kommer att bli teoretiskt lågpresterande och inte klara arbetslivet i ett högteknologiskt samhälle. Detta vet vi. Ändå har vi inte demokratiskt beslutat om ”en generös gräns”.”
Vidare menar Andersson att det är idén om äganderätt (som hon annars i liberal tradition brukar försvara) som förhindrar fri invandring till Sverige:
”Begreppet ”generös invandringspolitik” vilar på föreställningen att ett land är ett hem. Ett hem som invånarna äger gemensamt och därför bestämmer över på samma sätt som en individ bestämmer vem som får och inte får komma in i den egna bostaden. Betraktar man Sverige som ett hem och svenskarna som en storfamilj är det följdriktigt att vi röstar om, och diskuterar i tv, hur många och vilken sort vi tar in i våra rum.
När familjer efter överläggningar släppt in främlingar i sitt hem blir de i samma stund personer man behöver ta hand om. I det goda hemmet tar man hand om sina gäster, dukar fram frukost och middag under stigande irritation. Det är tänkbart att denna inställning, ofrånkomligen ojämlik, avtar om man slutar se landet som sina ägor dit man släpper in folk efter att ha hållit familjeråd.”

Kommentar: Till exemplen ovan vill jag också foga en motröst, som visar just hur samhällseliten i sin strävan att utropa att ”alla är svenskar” till och med kränker minoriteters rätt till erkännande. Efter att SD:s Björn Söder i en intervju resonerat om skillnaden mellan medborgarskap och nationstillhörighet och i sammanhanget nämnt judar och samer var samhällseliten i upplösningstillstånd: Björn Söder var nazist, och alla är svenskar! Då intervjuade SR:s samiska redaktion den samiska folkrättsjuristen Mattias Åhrén, och han gav Söder rätt:
”Jag blir personligen nästan mer bekymrad när alla andra partier från höger till vänster tar debatten och säger att samer är svenskar – för det är vi inte. Det är därför vi har ett Sameting, rätt till att ha undervisning och utbildning på samiska och det är därför vi har särskilda rättigheter till landområden och naturresurser, säger Mattias Åhrén.”

******

Denna lista över cirkusartister är bara ett begränsat urval, listan skulle kunna göras mycket, mycket längre. Jag anser dock att den räcker för att visa att de idéer som enligt mig präglar samhällselitens folkfostran inte är halmgubbar byggda på en ”vänster” och några ”ytterkantspersoner”.
Det intressanta vore att få veta om Expressen håller med mig i sak: Är det fel att eliten försöker fostra folket genom att inympa självhat? Vore det inte rimligare om eliten förmedlade att svenskar och invandrare är jämlika, att hetero- eller homosexualitet är oväsentligt eftersom ”kärlek är kärlek”, och att svenskar är ett folk (globalt sett ett mycket litet folk, en minoritet) som har samma rättigheter och förtjänar samma erkännande som världens alla övriga folk?

P.S. Om du har tagit dig ända hit så inser du kanske varför jag var sparsam med exempel i min GP-krönika: Om varje påstående om vad samhällseliten vill och anser ska beläggas med några exempel så blir texten väldigt lång. Med 4000 tecken som maxgräns innebär det dessutom att inget utrymme ges för egna tankar och resonemang, och det var vad jag ville bidra med i min GP-text.



















Så tydligt jag kan om humanitär stormakt och självhat

AnnatPosted by Marika Formgren 07 Aug, 2015 16:29:48

Förra helgen publicerades min sommarkolumn ”Stormakt byggd på självhat” i Göteborgs-Posten. Reaktionerna blev starka – både positiva och negativa.


Jag försöker alltid att vara tydlig i mina texter. Kanske misslyckades jag den här gången, eftersom många verkar ha missförstått innehållet. Många andra har förvisso förstått exakt vad jag ville ha sagt (och inte bara bland meningsfränder, exempelvis har Tobias Hübinette inga problem att förstå innehållet) – men jag vill inte förfalla till ohederliga metoder och anklaga någon för att missförstå med flit eller bygga halmgubbar. Därför kommer här krönikans innehåll i punktform och på lätt svenska:

******


· Det finns en svensk samhällselit. Den består av högt uppsatta politiker, myndighetschefer, toppnamnen inom näringsliv och fack, chefer och profilerade skribenter på de stora riksmedierna.


· Denna samhällselit tror, eller vill åtminstone få icke-eliten att tro, att svenskar är annorlunda än alla andra människor på jorden.


· Ett exempel på svenskarnas annorlundahet är att svenska barn inte behöver plugga. De länder som presterar bäst i internationella mätningar av kunskap och problemlösningsförmåga är kända för hårdpluggande. Ändå menar den svenska samhällseliten att hårdplugg dödar kreativiteten och ”lusten att lära”, och att den svenska skolan ska vara lustfylld.


· Ett annat exempel på svenskarnas annorlundahet är att svenskarna är godare än andra människor, vilket gör det möjligt för svenska toppolitiker att utropa Sverige till en ”humanitär stormakt”.


· Samhällseliten får problem när svenskarna inte lever upp till att vara godare än andra. Exempel på detta är Sverigedemokraternas snabba tillväxt, och segregeringen som uppstår när svenskar ”röstar med fötterna” och flyttar ifrån invandrardominerade bostadsområden.


· Samhällselitens svar på problemet är att uppfostra svenskarna till rätt värdegrund. Denna uppfostran sker i utbildningsväsendet (från förskola till universitet), i arbetslivet (från både arbetsgivare och fack), i föreningslivet, i myndigheternas arbete, i medierna och i kulturutbudet.


· Jag anser att dessa uppfostringsförsök bygger på en felaktig idé om hur värderingar formas. Jag menar att värderingar växer fram ur de erfarenheter individen gör i sina relationer med andra människor, medan samhällselitens modell bygger på att värderingar är något som formas genom en blandning av undervisning, propaganda och hot.


· Eftersom jag tror att värderingar växer ur relationer tror jag att de allra första relationerna – mellan spädbarnet och föräldrarna – är oerhört viktiga. Jag är därför kritisk till att samhällseliten försöker styra över spädbarns- och småbarnstiden. Detta gör eliten dels genom att kvotera föräldraförsäkringen, dels genom att förhindra alla utom de mest förmögna familjerna att skjuta upp förskolestarten eller helt välja bort förskolan. När samhällseliten petar i småbarnsfamiljernas privata angelägenheter motiveras det med jämställdhet, integration eller att förskolan är bättre än familjerna på att fostra småbarn.


· Jag kritiserar också innehållet i samhällselitens folkuppfostran. Om man menar allvar med att svenskarna ska vara ”goda”, i bemärkelsen humanitära, empatiska och toleranta, så bör man minnas den klyschiga sanningen om kärlek: ”Man måste älska sig själv för att kunna älska andra”. Samhällselitens försök att fostra folket bryter mot denna sanning om och om igen.


· Ett exempel: I stället för att förmedla att svenskar och invandrare är jämlikar beskriver samhällseliten invandrare som spännande, berikande och orättvist diskriminerade, medan svenskar framställs som rasister som inte skulle klara sig utan invandring.


· Ett annat exempel: I stället för att jämställa hetero- och homosexualitet med konstaterandet att ”kärlek är kärlek”, beskriver samhällseliten den heterosexuella kärleken som trång och förtryckande, medan homosexuell kärlek framställs som frigörande.


· Ett tredje exempel: I stället för att poängtera att alla folk har rätt till språk, kultur och land, förmedlar samhällseliten att svenskarna ska erkänna alla andra folk men förneka sin egen existens, det vill säga att även svenskarna är ett folk med de rättigheter som ett folk har.


· Samhällseliten försöker alltså fostra svenskarna till att vara godare än andra genom att få dem att förakta och hata sig själva. Det är samma logik som får en del människor att hävda att barn blir snälla om man ger dem stryk ibland, det vill säga ingen logik. Barn som får stryk lär sig våldets och hatets språk. Ett folk som får höra att de ska hata och förakta sig själva lär sig att..., ja, det är i alla fall inte humanitet, empati och tolerans.

******

Förhoppningsvis är punktlistan ovan tydligare än min GP-krönika. Eller så är det faktiskt så att budskapen ”svenskar och invandrare är jämlikar”, ”hetero- och homosexualitet är varandras spegelbilder” och ”alla folk har rätt till språk, kultur och land” är ”punschdoftande 1800-talsnationalism” som någon skrev på Twitter.
Kritiken jag har fått från Expressens ledarsida bemöter jag i ett separat blogginlägg som publiceras senare i dag.

P.S. GP:s ledarsida och Alice Teodorescu har fått mycket kritik för att min krönika publicerades och för att jag överhuvudtaget bjöds in att skriva en krönika (märk väl, en krönika, jag är inte återkommande skribent på GP:s ledarsida). Det är tydligen omöjligt för vissa att förstå att när en ledarsida bjuder in en gästskribent innebär det inte att ledarsidan håller med gästskribenten om allt som han eller hon någonsin har skrivit. Faktum är att ledarsidan inte ens behöver hålla med om innehållet i gästtexten, utan publicerar den just för att läsarna ska få ta del av ett annat perspektiv och andra infallsvinklar än ledarredaktionens.

Teodorescu har liksom många andra opinionsbildare i Sverige kritiserat åsiktskorridoren. Att hon bjöd in mig, Marcus Birro och några till att skriva en krönika var under sommaren tolkar jag som att hon omsätter denna kritik i handling. De som kritiserar henne och GP:s ledarsida för detta har däremot diskvalificerat sig själva från att någonsin klaga på åsiktskorridoren.









Wingardium Integration

AnnatPosted by Marika Formgren 29 Jun, 2015 22:17:19

Förra sommaren var det Harry Potter-utställning i staden där jag bor. Vi var där, och barnen fick hutlöst dyra trollstavar. Det yngsta barnet (hon var 4 då) ägnade sedan flera månader åt att försöka få föremål att sväva. ”Wingardium Leviosa”, ropade hon medan hon viftade med sin trollstav (*). Till sist upphörde ansträngningarna. Jag blev nyfiken på om de fruktlösa försöken fått vetenskapen att segra över fantasin i hennes tankevärld, och frågade varför hon inte längre gjorde ”Wingardium Leviosa”. Hon svarade: ”Det var ingen magi i trollstavarna de sålde på utställningen. Man måste ha en riktig trollstav, med magi, om det ska fungera”.

Det finns vuxna som tycker att man i detta läge ska sätta fyraåringen på en stol och säga: ”Hörrödu! Det finns ingen magi, det finns bara vetenskap. Det finns ingen jultomte, det finns ingen tandfé, och när vi dör så blir vi till jord och maskar. Och de starka känslor av tillgivenhet som får dig att säga att du älskar mamma och pappa är för övrigt bara elektroniska impulser i din hjärna – fatta det, elektroner! Var inte så barnslig nu – magi, bah! – glöm allt trams om övernaturligheter och så bokar vi ett besök på något tekniskt museum så att du kan påbörja din vetenskapliga skolning”.

Jag är inte en sådan vuxen. Jag tycker att barn kan få tro på magi, att de själva kan få räkna ut att jultomtens likhet med morfar och det faktum att han kommer när morfar har gått ut innebär att det är morfar som klär ut sig till jultomten, och att det är mamma eller pappa som lägger mynt i glaset när man har tappat en tand. När barn får räkna ut sådant själva känner de sig litet smarta, och blir dessutom ivriga att hjälpa de vuxna med att upprätthålla illusionen för småsyskon och andra yngre släktingar. Så lever traditioner vidare. Ett barn som själv har genomskådat jultomten, och sedan konspirerat med föräldrarna och glatt blåljugit för syskonen om pappas tidningsinköp för att vidmakthålla tomtemyten, kommer sannolikt själv att ordna tomtearrangemang när han eller hon får barn.

Det är något helt annat när vuxna människor beter sig som en fyraårig flicka som viftar med trollstaven och ropar ”Wingardium Leviosa!” och faktiskt tror att föremål ska börja sväva. Om de vuxna dessutom hör till en samhällselit – rikspolitiker och opinionsbildare – och de redan har viftat med staven och ropat besvärjelsen många, många gånger utan resultat, då är det lätt att associera till citatet som brukar tillskrivas Albert Einstein: ”Definitionen på galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat”.

Den svenska offentliga debatten om invandring och integration får mig alltid att tänka på min yngsta dotter, när hon djupt sammanbiten försökte få en stol att sväva. ”Wingardium Integration”, väser politiker från vänsterpartiet till moderaterna och viftar med staven. ”Wingardium Integration”, flåsar ledarskribenterna på oberoende socialdemokratiska, liberala och moderata tidningar, medan de svänger allt häftigare med staven.

När utfallet inte blir det önskade har politiker och opinionsbildare sin egen variant av att skylla på att trollstaven saknar magi; de bråkar om vad som är hindren för integration.
”Det är den strukturella rasismen”, slå den intersektionella vänstern fast. ”Vi måste ha mer vithetskritisk forskning, mer positiv särbehandling av rasifierade, hårdare och ännu mer rasbaserade lagar mot diskriminering, hets och hatbrott. De vitas överordning är så stor och stark att alla vita måste tryckas ned fullständigt, tvingas att bada i sin egen skuld och skam på ett sätt som får de maoistiska självkritikmötena 68 att framstå som löjligt vaniljsex – bara då kan vi utrota rasismen och nå integration!”.
”Trams!”, svarar de självgoda liberalerna, ”ni är så himla lost i er 1900-talsdoftande kollektivism. Fattar ni inte att det är individen som är grejen! Det är individen som ska integreras, det är individen som måste skaffa jobb och bostad. Och då kan vi inte ha sådana här curlingprylar som den sossifierade svenska välfärdsstaten. Bort med kollektivavtal, hyresregleringar, lägstalöner och bjäfs! Man kan leva på 300 kronor i månaden, om man äter ris! Och en kåkstad i Stockholm är faktiskt bättre än en kåkstad i Mogadishu – alla som säger emot oss är onda egoister! De enda som rimligen kan vara emot vår både rationella och humanitära samhällsvision är feta, lata, bortskämda LO-jobbare som har alldeles för höga löner och borde lära sig att veta hut!”.
Om någon konservativ yttrar sig (och det är ett stort om, för konservatism är en ovanlig åkomma i Sverige) så sker det efter en paus, och den konservativa ser nervös ut och talar litet för fort med ett urskuldande tonfall: ”Men hörni, vi kan inte bara bygga konflikter och motsättningar, det är ju tillit och samhörighet vi måste ha om det ska bli integration. Som till exempel... eh.. medborgarskapshögtider för dem som får medborgarskap. Förstås utan tvång, för vi vill ju inte kränka någon som kanske har annan religion eller övertygelse, men ändå... ett medborgarskapskalas kunde väl stärka integrationen? Eller kanske... öh... litet traditioner i samband med skolavslutningar..., ni vet, i kyrkan, kanske med en flagga – ja, naturligtvis läser prästen ingen bön, om nu prästen överhuvudtaget ska få närvara, och det är förstås frivilligt eftersom vi inte vill kränka någon, men... ja, ni vet, det kunde kanske.... stärka integrationen...eh...?”.

Och trots att de tre grupperna uppenbarligen har olika idéer om hur man uppnår integration så står de snart och viftar med sina trollstavar igen. För bortom meningsskiljaktigheterna delar de en övertygelse som är starkare än något annat: Invandringen till Sverige får under inga omständigheter minska. Den måste vara lika stor som i dag, eller större, och eventuella problem som den leder till är bara tillfälliga störningar som skulle upphöra omedelbart om bara det egna lägrets integrationsrecept fick fullt genomslag. ”Wingardium Integration, Wingardium Integration”, hörs rösterna mässa medan trollstavarnas rörelser tecknar skuggor på murarna till åsiktskorridoren.

En fyraåring som inte får ett enda föremål att sväva ger upp efter en tid. Hon hittar en förklaring hon är nöjd med – att just den här trollstaven saknar magi – och ägnar sig åt annat. Politiker och opinionsbildare som inte kan visa upp någon trend mot ökande integration – tvärtom har vi sett horribla exempel som integrationslotsar som rekryterade terrorister åt IS – håller stenhårt fast vid att dagens invandringsvolymer inte är något problem, om vi bara kan enas om att deras trollformel för integration är den rätta. ”Wingardium Integration, Wingardium Integration...”.

Fyraåringar som tror på magi ska behandlas känsligt. Det ska inte politiker och opinionsbildare som tror på magi. De ska tryckas ned i stolen och få höra att ”Wingardium Integration” aldrig kommer att fungera. Integration är nämligen en process som sker mellan grupper av människor när proportionerna är de rätta. Ungefär som i kemin; när en lösning är mättad kan du inte lösa upp mer av ämnet i lösningsmedlet. Ett samhälle med en etablerad kultur kan ta emot och integrera en viss mängd av människor utifrån, men överskrids den mängden blir det som med den kemiska lösningen – det blir mättat. Ingen mer integration sker. Inget mer ämne löses upp i vätskan. I den mättade lösningen får vi bottensats, i samhället får vi segregation, enklavisering, ghetton och ”white flight”. Det blir parallellsamhällen, parallellkulturer, och i somliga av dessa parallellkulturer kommer invånarna inte att hålla svensk sekularism, svensk jämställdhet, svensk respekt för homosexuella, svensk lag, svensk polis, svensk räddningstjänst eller svensk tystnadskultur på biblioteken som något värt att försvara eller bevara. Individerna som lever i dessa parallellkulturer hade kanske kunnat landa i andra slutsatser om de hade kommit till Sverige innan alltför stora invandringsvolymer slog sönder den svenska integrationsprocessen, men nu får de aldrig chansen. Det är inte rasism att konstatera detta. Det är inte heller något som intersektionell särlagstiftning, ett raserat välfärdssamhälle eller gigantiska medborgarskapskalas kan ändra på. Det är bara så människor fungerar. Vi kan integrera främlingar, men inte hur många som helst hur snabbt som helst.

Huvudbudskapet från trollstavsgänget (och ett mantra som har nötts blankslitet) är att ”invandringen till Sverige ska inte ifrågasättas, men integrationen fungerar inte, det är integrationen som måste bli bättre”. Men enligt integrationsrapporten MIPEX som SvD nyligen rapporterade om är Sverige bäst i Europa på integrationspolitik. ”Wingardium Integration” ger inte bättre resultat än så här, eftersom lösningen är mättad. Om mängden människor som ska integreras vore på en rimligare nivå skulle Sverige kanske inte bara vara integrationsbäst på papperet, utan även i verkligt utfall.

Därför handlar problemet i Sverige i dag om volymer. Politiker och opinionsbildare som hävdar att volymerna är oväsentliga, att det är integrationen som är problemet, är endera obegåvade eller lögnare. Volymerna måste minska drastiskt. Därefter har vi förvisso ett rejält integrationsproblem att hantera, men det första som måste ske är att få ned volymerna. Den som vill är naturligtvis fri att fortsätta leka med sin trollstav och mässa ”Wingardium Integration”, men alla som vill Sveriges och Sveriges invånares bästa slutar med trollkonsterna nu och funderar på hur man kan få ned volymerna.

-----

* För den som inte har läst böckerna och/eller sett filmerna om Harry Potter: ”Wingardium Leviosa” är en av de allra första trollformlerna som eleverna på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom får lära sig. Rätt utförd får trollformeln, med tillhörande rörelse med trollstaven, föremål att sväva.



Värdegrundsdemokratin igen

AnnatPosted by Marika Formgren 11 May, 2015 21:28:45

Lyssnar man på statsvetare så är kriterierna för demokrati ganska oomtvistade. Det handlar om sådant som att det ska råda konkurrens om makten, att väljarna regelbundet ska få utkräva ansvar av de valda, och att medborgarna/väljarna ska ha möjlighet att föra upp frågor på dagordningen samt informera sig om de politiska alternativen och deras konsekvenser.

Utöver valda representanter samt fria och återkommande val är därför medborgerliga rättigheter som yttrandefrihet och föreningsfrihet helt avgörande för att demokrati ska anses råda. Föga förvånande är därför många statsvetare kritiska till det som kallas militant demokrati. Det statsvetarna i stället brukar ha skilda meningar om är sådant som demokratins omfattning – om politiken bara ska styra över en begränsad del av samhället eller om den ska ”genomsyra allt” – samt huruvida elitdemokrati eller deltagar-/direktdemokrati är att föredra.


Den modell som många debattörer i Sverige argumenterar för, och som jag kallar ”värdegrundsdemokrati”, har mig veterligt ingen statsvetare intresserat sig för. Kanske anser de att det ligger under deras nivå att bry sig om fanatiska historiestudenter, hysteriska ledarskribenter och hallelujasjungande politiker som hävdar att demokrater är bara de som hyser de ”rätta” åsikterna, och att demokratin därför bara bör vara öppen för dessa.


Jag är däremot bekymrad. Vansinnet i Sverige tycks vara bottenlöst, och när en statsvetare äntligen tar till orda i den offentliga debatten är det för att anklaga Moderater som är kritiska till Decemberöverenskommelsen för att egentligen längta sig tillbaka till tiden före den allmänna rösträttens införande...


Första gången jag skrev om värdegrundsdemokratin var i Magasinet Neo för snart ett år sedan. Nu har jag skrivit ytterligare en text om fenomenet i Dagens Samhälle. Jag hoppas snart kunna återkomma här på bloggen med vidareutvecklingar av vad jag menar med religionssubstitut och annat. Just nu vill jag bara påpeka en sak: Det är lätt att uppfatta värdegrundsdemokratin som ett vänsterfenomen, eftersom vänstern (och till vänstern räknar jag i detta sammanhang nästan alla liberaler) har tolkningsföreträdet i Sverige. Men värdegrundsdemokrati kan lika gärna riktas åt andra håll. I Tyskland har den militanta demokratin riktats inte bara mot högerextrema utan även vänsterextrema partier. I andra länder har liknande lagar använts för att förbjuda separatister och islamistiska partier. Jag läste nyligen en debattartikel där en norrman argumenterade för att Norge ska införa lagstiftning som förhindrar just islamistiska partier.

På motsvarande vis menar jag att den svenska värdegrundsdemokratin – som till skillnad från den militanta demokratin inte låter sig begränsas av lagar och domstolar utan just "genomsyrar allt" – i framtiden mycket väl kan riktas åt andra håll än högerut. Systemet med statlig fostran samt social och karriärmässig utfrysning av dissidenter är ju på plats, det krävs bara litet fantasi för att se värdegrunden fyllas med ett annat innehåll än dagens.


Min kritik mot värdegrundsdemokratin bör därför inte avfärdas som konservativt gnäll om att högern borde ha mer att säga till om. Visst är jag konservativ. Men när det gäller värdegrundsdemokratin är jag demokrat. Jag lever hellre i ett samhälle som är starkt vänstervridet för att det är väljarnas välgrundade beslut, än i ett samhälle som är högervridet på grund av åsiktskorridor och en demokrati som förvridits till ett sorgligt skämt. Jag önskar att alla oavsett politisk övertygelse skulle hålla med mig. Att den svenska värdegrundsdemokratin är ett faktum visar att det tyvärr inte är så.







Stöd Merit Wager

AnnatPosted by Marika Formgren 26 Apr, 2015 00:11:13

I går skrev jag på Facebook en uppmaning och vädjan till människor att stödja Merit Wagers bokprojekt med en slant (det jag skrev på Facebook finns inklistrat längst ned i detta blogginlägg).
I dag insåg jag att jag nog publicerade mig i fel kanal. Jag har få vänner på Facebook, jag skriver väldigt sällan något på Facebook och när jag skriver något så är det sällan av allmänintresse utan snarare ett hurra för något av mina barn som fyller år eller liknande.


Dessutom är en stor andel av mina Facebookvänner journalister och ledarskribenter. Här tror jag att en del av förklaringen finns till varför Tino Sanandaji (mycket välförtjänt) fick ihop flera hundratusen på Kickstarter på några dagar, medan Merit Wager bara har fått ihop 70 000 av de 200 000 hon behöver när åtta dagar av insamlingen återstår: Merit Wager är en doldis, som framförallt journalister använder sig av i sitt arbete. Varje gång en journalist vågar sticka näsan utanför åsiktskorridoren och ifrågasätta bilden av ”den humanitära stormakten” Sverige som tar emot ”flyktingar” så lovar jag att de har fått sitt mod genom att läsa fakta och rapporter från insidan på Merit Wagers blogg eller i hennes böcker (jag vet, för jag har själv varit en av de journalister som tvekade inför skarpa formuleringar tills jag hittade texter hos Wager som bekräftade det jag tidigare bara anat).

Sanandaji är däremot mer känd hos allmänheten, han deltar ibland i den offentliga debatten, han citeras flitigt på alternativa nyhetssajter som Avpixlat och Fria tider liksom på bloggar som min egen, Ledarsidorna, Fnordspotting eller Invandring och mörkläggning.


Så trots att Wager och Sanandaji är lika viktiga för att svenska folket ska få ta del av ärlig och ofiltrerad information om den svenska invandringspolitiken, så gick det lättare för Sanandaji att få in pengar – eftersom Wager framförallt är känd hos journalister. Jag vill därför rikta min uppmaning och vädjan även till mina bloggläsare: Stöd Merit Wagers bokprojekt. Och ni behöver inte lita på mitt omdöme; gå in på hennes blogg, botanisera bland texterna där ”miggor” (tjänstemän anställda på Migrationsverket) berättar om sin verklighet, och fråga er sedan om ni vill att denna röst och informationskanal ska tystna. Om ni inte vill det, gå vidare till Kickstarter och sätt så stor summa ni har lust med till hennes bokprojekt. För vi vet att majoriteten av journalisterna inte kommer att göra det.

*****

[nedan är mitt inlägg från Facebook]
I slutet av förra året förärades jag för första gången med en inbjudan att rösta i tidskriften DSM:s "topplista"; "Sveriges Viktigaste Opinionsbildare 2014". Valet var svårt, skulle jag sätta Merit Wager eller Tino Sanandaji på första plats, eller kanske Karl-Olov Arnstberg & Gunnar Sandelin eller Jan Tullberg? (Ni som ser en gemensam nämnare hos mina kandidater har rätt. De gör alla viktiga insatser för att öka kunskaperna om den svenska invandringspolitiken, de är partipolitiskt obundna och de har gedigna kunskaper inom de olika delområden de bevakar och rapporterar om.)
Medan jag våndades över mitt val rann tiden ut, så i slutändan deltog jag inte ens i omröstningen.


Den här gången vill jag inte missa deadline: I nio dagar till pågår Merit Wagers insamling på Kickstarter för att möjliggöra ytterligare en "Inte svart eller vitt – miggor berättar". Wagers verksamhet är oerhört viktig. Genom att förmedla rapporter från tjänstemän inom Migrationsverket (men även anställda på asylboenden, SFI-lärare och liknande) ger hon läsarna den mångfacetterade och nyanserade bild av svensk invandringspolitik som de etablerade medierna inte ens försöker att ge.
Om du anser att den svenska väljarkåren behöver få bättre och mer allsidig information om hur svensk invandringspolitik fungerar i praktiken så sätt en slant på Merit Wagers projekt! För den som vill öka upplysningen är det definitivt en bättre investering än tv-licensen.





Ytterligare om Sverigedemokraterna

AnnatPosted by Marika Formgren 15 Apr, 2015 02:07:22

Efter min text "Med skräcken som verktyg" har Mattias Karlsson skrivit någon typ av bemötande på Facebook. Här är mitt svar.

***

1. Enligt Karlsson är min ståndpunkt att alla som hävdar att de är Sverigedemokrater är Sverigedemokrater, oavsett värderingar, och att den som på goda grunder ifrågasätter att någon verkligen har sin rätta ideologiska hemvist i SD enligt mig uppvisar totalitära tendenser och är en hemsk person.


Jag citerar ur min egen text: ”Alla partier har rätt att utesluta vilka medlemmar man vill. Det förefaller också rimligt att SD utesluter fler medlemmar än andra partier, eftersom SD sannolikt drar till sig en del rasister som inte delar partiets grundläggande idéer. Huruvida de SD:are som just nu är föremål för utslutning är sådana rasister vet jag som sagt inte. Men jag reagerar starkt på hur dessa uteslutningar hanteras. Det är Expometoder rakt igenom. I stället för sakliga och konkreta argument gäller guilt-by-association; någon har läst fel författare, någon är bekant med fel person, någon har inte tillräckligt tydligt tagit avstånd, någon har ”brustit i lojalitet”.”


Jag har alltså inte skrivit att SD inte får utesluta medlemmar. Jag har inte heller uttalat mig om ifall det är rätt eller fel att utesluta just de medlemmar (omkring 30, eller är det 40 nu?) som just nu utreds för uteslutning, eftersom jag inte vet det. Det jag kritiserar är hanteringen, att Karlsson och SD-ledningen genom epitetsklistrande, guilt by association och vaga ”samband” och ”kopplingar” behandlar SD-medlemmarna som utreds för uteslutning på exakt samma skamliga sätt som SD brukar behandlas av etablerade medier. Det är svårt att komma ifrån intrycket av det mobbade barnet som ser sin chans när det kommer ett nytt barn till skolgården; i några dagar får han faktiskt vara med sina plågoandar. Visserligen måste han stå längst fram, skrika de elakaste sakerna och spotta på det nya barnet, men det är ett pris han gärna betalar för att under dessa dagar "accepteras" av sina mobbare och slippa att själv vara hackkycklingen.

***

2. Enligt Karlsson är en annan av mina ståndpunkter att man aldrig får be någon vars ideologi och världsbild man inte delar om information som kan vara till hjälp när man ska bemöta motståndare till demokratin. Jag antar att Karlsson här menar min kritik mot att han skrev till Expo och bad om ”relevant dokumentation kring motpol-kretsens tidigare och nuvarande radikalism och kopplingar till fascismen/nazismen” samt ”information som skulle kunna användas för att belägga kopplingen mellan den [sic] svenska identitärerna och Fria Tider”.


Eftersom vissa av uteslutningsärendena tycks handla om SD/SDU-medlemmars umgänge tror jag mig ha betydligt mindre problem än Karlsson och SD-ledningen med att människor träffar och samtalar med människor vars ideologi och världsbild man inte delar. Min bild av demokratin handlar faktiskt just om att vi ska tala med meningsmotståndare, i stället för att försöka tysta dem. På en enda punkt är jag fundamentalistisk marknadsliberal ”to the bone” och det är när det gäller åsikter och opinioner: Ska demokratin fungera måste åsikterna och opinionerna tävla mot varandra på en helt fri marknad, där konkurrensen är fri och ”handelshindren” undanröjda.


Läser man hela min text, och inte bara delen om SD, framgår det att jag anser att Expo gör allt vad de kan för att förhindra en sådan fri opinionskonkurrens. Med riktigt fula metoder ser Expo till att SD-företrädare och -sympatisörer stigmatiseras och får sina liv förstörda. Målet är att människor med invandringskritiska åsikter ska hålla käften, av skräck och självbevarelsedrift. I mina ögon gör detta Expo till just motståndare till demokratin. Om jag vill bekämpa en motståndare till demokratin så tar jag inte hjälp av en annan motståndare till demokratin. Vill man lära sig mer om identitärer eller någon annan politisk rörelse så behöver man inte gå till demokratins motståndare Expo, det finns faktiskt akademiker och forskare man kan vända sig till. Men det är klart, sådana akademiker har troligtvis läst Spengler och Jünger, så de är förmodligen ”ideologiskt avvikande”.

***

3. Enligt Karlsson är det också min ståndpunkt att man aldrig ska kalla någon för neofascist. Här har han i princip rätt. Jag menar att man ska vara extremt restriktiv med att kalla andra människor för neofascist eller nazist. Att kalla någon neofascist eller nazist fyller nämligen ett enda syfte: att dehumanisera den personen, att få omgivningen att se honom/henne som något annat och lägre stående än en människa. Därför förstår jag att så många SD:are tog så illa vid sig när statsministern, med hänvisning till Henrik Arnstad, kallade SD för neofascistiskt. Därför var det en viktig framgång när ett antal forskare sågade Arnstad och Löfven och sade att SD inte alls är neofascistiskt. Och därför är det obeskrivligt korkat och ett strategiskt självmål av episka mått att Mattias Karlsson plötsligt ger Arnstad och Löfven rätt, genom att börja tala om SD:s interna problem med neofascister. Det gör inte saken bättre att många som av sin partiledning nu dehumaniseras med epitetet neofascist är unga människor som står precis på tröskeln till vuxenlivet. Det blir tufft att börja på universitetet, söka jobb eller leta efter kärleken när man av sin chefsideolog och svensk slaskpress har utmålats som neofascist.

***

Sammanfattningsvis har jag alltså aldrig påstått något annat än att SD naturligtvis måste utesluta medlemmar ibland. Men det måste ske med anständighet och rättssäkerhet. Ett parti som SD, som ständigt hånas och behandlas förnedrande av etablerade medier och debattörer, måste odla sammanhållning och en god stämning i partiet. Just nu tycks i stället många SD-medlemmar och tjänstemän anställda av SD leva i skräck för att plötsligt bli uteslutna och dehumaniseras till neofascister av sin partiledning. Alla SD:are som någonsin har upprörts över etablissemangets mobbning bör fundera över min parafras på Bibelns gyllene regel: ”SD bör behandla medlemmar som de uppfattar som ”ideologiska avvikare” så som de själva vill behandlas av etablerade medier och partier: Rakt, ärligt och med sakargument, inte med epitetsklistrande och skräckens primat.”























« PreviousNext »